Alexandra Pascalidou: Livet vägrar ställa sig i kö

På min födelsedag gav universum mig en märklig gåva. Jag hade önskat mig en strandväska, men ödet tar inga beställningar.

Jag besteg inget berg, korsade ingen ravin och trotsade ingen naturkraft. Jag satt bara på min köksstol i Aten med kaffet och datorn framför mig. I nästa sekund låg jag på marmorgolvet med skallen skallrande och en fimpad födelsedag.

I månader har jag snittat tio timmar vid datorn dagligen utan en vilodag. Till och med Gud tog ledigt på den sjunde dagen. Jag betraktade mig tydligen som mer oumbärlig än Gud.

Blev beordrad att vila

Som den soldat jag fostrats till reste jag mig, skakade av mig och sprang mina ärenden. Först när huvudvärken sprängde bakom ögonen och orden började glida undan tog jag mig till Hippokration. Efter skiktröntgen beordrade läkaren: totalförbud mot skärmar och solljus. Vila. Domen var min definition av Hades.

Jag lydde en stund, sedan började förhandlingen. Jag skulle bara besvara ett mejl, rätta en fras och avsluta ett kapitel. Arbetsnarkomani luktar sällan sprit och katastrof. Min bär läsglasögon och viskar att ett stycke knappast kan skada.

Priset blev att livet krympte. Jag slutade gå ut, träffa människor, åka till stranden och simma. Medan sommaren stektes gyllene utanför drog jag ett svart streck över den och satt inne med huvudvärk, glömska och en hjärna fylld av dimma.

Vanligen pratar jag högt med mig själv. På fyrhjulingen på Patmos ber jag Fader vår på svenska och grekiska, eftersom den grekiska trafiken kräver gudomligt beskydd på flera språk. Sedan fortsätter jag dialogmonologen och hoppas att mötande trafik tror att jag talar i telefon. När jag mår bra sjunger jag, men efter fallet tystnade sångfågeln. Tystnaden skrämde mig mer än smärtan.

Tills jag kom att tänka på mannen på sjukhuset som förlorat både armar och ben. Bredvid honom krympte min olycka. Hans lidande gjorde inte mitt mindre verkligt, men det återställde proportionerna.

Ingenting är klappat och klart förrän vi klappar ihop

När jag nu vill pressa fram en mening ur allt som sker, som om livet vore en citron, läser jag Hippokrates som redan för 2 500 år sedan skrev att hjärnskakning lindras av vila. Hans Aforismer öppnar med orden: ”Livet är kort, konsten lång”. Själv har jag levt som om satsen löd tvärtom, som om arbetet brådskade medan livet kunde ta en nummerlapp och snällt stå i väntrummet.

Vi svarar på mejlet, tvättar den sista maskinen, klarar nästa deadline och lovar att börja leva när allt är klappat och klart. Men ingenting är klappat och klart förrän vi klappar ihop. Carpe diem har broderats på så många prydnadskuddar att orden har tappat pulsen, men frågan finns kvar: Hur många friska somrar har vi kvar och hur många har vi råd att stryka?

När min röst kommer tillbaka ska jag sjunga högt i falsett, bada tills huden skrynklas och låta kaffet kallna bredvid datorn. Ödet örfilar oss ibland för att vi ska vakna. Manuset kan vänta en stund. Livet vägrar ställa sig i kö.