Loa och Rosy Falkman har varit ett par i över 50 år: ”Vi kan inte tänka oss ett liv utan varandra”

Sedan några år tillbaka bor Rosy och Loa Falkman i Djursholm, bara ett stenkast från huset i Stocksund som de lämnade för tre år sedan. Loa återger med inlevelse hur deras samtal lät när beslutet väl skulle fattas.

– Det var Rosy som tänkte åt oss, som en dag sa: ”Nu är det nog dags att flytta”. Jag kontrade på mitt manliga sätt genom att säga: ”Absolut inte. Vi kan inte flytta ifrån det här huset som vi har bott i de senaste 30 åren! Var skulle vi bo i så fall?”. Hon sa: ”Vi ska bo här borta i familjehotellet!”. Jag svarade: ”Nej, det är ju bara gamla människor som bor där?” Varpå Rosy tittade på mig med sin kärleksfulla blick och sa: ”Men Loa, du är ju gammal nu”. Sedan var det klart!

Vi ses på den franska restaurangen Brasserie Greta, belägen mitt i centrum, där paret Falkman har bokat sitt stambord längst in i hörnet. De är båda överens om att beslutet var helt rätt i tiden – och att de inte ångrar det en sekund.

– Det är bostadsrätter för 55 plus och vi trivs väldigt bra. Det är idealiskt med allt runt knuten och samtidigt nära naturen. Här känner jag mig hemma, eftersom jag kom till Gamla Djursholm redan som baby. Det är som en småstad nära Stockholm, säger Rosy.

Hemmets Journal Kultur

Läs även: Lars och Junior Lerin om oron för barnen: ”Vet själv hur lätt livet kan gå åt fel håll”

Personalen tycks känna Rosy och Loa väl, och självaste kocken kommer ut för att hälsa. Rosy beställer en chèvre chaud-sallad och Loa en omelett, som snart visar sig vara ”perfekt tillagad”.

– Vi brukar gå hit varje fredag, det är verkligen så trevligt, generöst och gott, utbrister Rosy.

Loa instämmer och berättar att flera generationer vuxit upp i området, och att man knappt kan ta en promenad i centrum utan att möta bekanta ansikten.

– Min farfar och farmor flyttade till exempel hit i början av förra seklet, säger Loa samtidigt som han brer smör på en nybakad minibaguette som just serverats.

Loa och Rosy träffades 1973

I hela 53 år har Rosy och Loa varit ett par, och trots att så många år passerat minns de tydligt hur allt började en novemberkväll 1973 när Loa befann sig på Operan för att se baletten Petrusjka.

– Där fanns en dansare som var så vacker, med en sådan utstrålning att jag blev helt fängslad. Rosy! Jag började söka anledningar att få träffa henne, och vid ett tillfälle ordnade en vän, som också kände Rosy, en luciafest dit han såg till att vi båda blev bjudna. Han visste att jag var intresserad, säger Loa och smuttar på sin öl.

Han berättar att han tidigt upplevde en stark mental dragning mellan dem. Han fascinerades av hennes kunnande och omdöme, och deras liknande kulturella bakgrund skapade en djup förståelse för varandra.

Rosys första intryck av Loa var att han var både mycket stilig och charmig – en spännande person med stor humor.

– Det händer saker konstant när man lever vid Loas sida. Det är verkligen fart under galoscherna på oss båda. Vi är varandras kryckor. Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan Loa, det skulle bli så oändligt mycket tråkigare, säger Rosy.

De minns hur de under åren tillbringat mycket tid tillsammans i bilen, på väg till och från olika föreställningar – och att det var där de verkligen möttes.

– Man pratar så bra när man åker bil. Man har tiden och kan inte fly, utan tvingas vara i nuet. Minns du när vi åkte till Ramundberget för 53 år sedan? frågar Rosy.

De konstaterar att det var under just den resan som de bestämde sig för varandra.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Claes Malmberg är nöjd med tillvaron – trots cancern: ”Jag kan inte kräva mer av livet”

Loa kan fortfarande överraska

Kärnan i deras långa äktenskap, menar de, är en djup och ömsesidig respekt.

– Respekt, kärlek och vänskap. Det händer inte så ofta längre, men Loa kan fortfarande överraska mig med kärleksfulla handlingar när man minst anar det men som mest behöver det. Vi har haft och har ett underbart liv tillsammans, fyllt av skratt. Men det har också krävt hårt arbete. Självklart har även vi haft våra upp- och nedgångar, säger Rosy.

Hon tillägger att hon fort­farande kan bli irriterad på honom, men också känna en sådan värme att hjärtat nästan svämmar över. Loa beskriver deras ­relation som självklar, där de lever nära varandra men samtidigt ger utrymme för individuell frihet. Svartsjuka är inget som präglar deras ­relation, tilliten är grundläggande.

I början av livet tillsammans arbetade de båda intensivt, inte minst eftersom Rosy hade en framgångsrik karriär som dansare. De fick många år på tu man hand innan sonen Daniel föddes, följd av Jacob tre år senare.

Rosy får vardagen att fungera

Loa betonar att familjen ­alltid varit det viktigaste, trots en omfattande karriär.

– Jag har tackat nej till många jobb eftersom jag inte velat sitta ensam på hotellrum och längta efter Rosy och ­barnen.

Han minns dock ett undantag: uppsättningen av Don ­Giovanni i Prag.

– Jag var borta i tio veckor, och Jacob var bara ett år. När jag kom hem smög jag in i hans rum och han satte sig plötsligt rakt upp i sängen och hans blick sa frågande: ”Vem är du?”. Det gjorde ont i pappahjärtat.

För att återvinna sonens förtroende satt de uppe mitt i natten och rullade apelsiner tillsammans.

Eftersom paret driver verksamheten som ett familjeföretag har Rosy haft en central roll i att få vardagen att fungera.

– Hon håller i alla trådar; ekonomi, bokningar, hem och hushåll. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan henne, säger Loa.

De är eniga om vad som är viktigast:

– Det är inte vi, det är publiken. Vi vill att de ska få valuta för pengarna.

Arbete och privatliv flyter samman, och deras söner har vuxit upp i denna tillvaro.

– Vi har aldrig haft något 9–5-liv. Där Loa arbetar, där är familjen, säger Rosy.

En vanlig dag börjar med att Loa serverar kaffe på sängen, innan han går ut med hunden eller tar en cykeltur. Rosy samlar under tiden ihop dagens förfrågningar och mejl.

– Vi går sällan promenader tillsammans, Loa går så långsamt, säger hon med ett leende.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Efter mer än 60 år längtar Sten Nilsson fortfarande till scenen: ”Det spritter i hela kroppen”

Loa och Rosy jagar ihop

Trots att båda passerat 70 är vardagen fortfarande fylld av arbete.

– En anledning är Loas bredd, han har tre ben att stå på: opera, skådespeleri och underhållning.

Utanför arbetet förenas de av flera gemensamma intressen, jakten är ett av de främsta. Rosy tog sin jägarexamen för femton år sedan, medan Loa har haft sin betydligt längre.

– Vi jagar till exempel i Undersåker, Västergötland och Nynäshamn. Sådana där jaktdagar i skogen kan vara inspirerande. Man åker ut, dricker en kopp kaffe så att man vaknar, går ut på pass och sitter fram till klockan ett ungefär, då man får en soppa till lunch.

På frågan vad det är i själva jakten som ger mest, svarar Loa rappt och ljudligt, så att både jag och alla lunchgäster runtomkring hoppar till:

– Dödandet!

Rosy skrattar och fyller i:

– Skämt åsido. Gemenskapen och inte minst jaktvården. Går inte vi jägare ut och fäller vilt kommer statistiken över viltolyckor att öka dramatiskt i hela landet. Klövvilten orsakar dessutom stora skador för bönderna eftersom de äter upp grödor och förstör åkrar, säger Rosy.

Loa menar också att stunden där ute i skogen, i tystnaden, är ett slags religiös upp­levelse.

– Man vaknar ensam med naturen och plötsligt knakar det till någonstans och där står ett djur, som du avstår från att skjuta så länge du inte ser att det blir ett perfekt skott.

Sedan finns den sociala aspekten. Ibland åker paret ut och bor över på någon herrgård tillsammans med andra jägare som, ”tack och lov”, bryr sig om helt andra saker än till exempel kändisskap.

– Jag minns två tvillingar med snus under läppen: ”Fan, jag såg dig på tv häromdagen!” Jag frågade vad de tyckte och de svarade: ”Nej, fy fan, jag stängde av direkt!” Det var så underbart! Det är människor man kanske inte umgås med annars, personer man inte alls vet vad de sysslar med, och det där är rätt skönt. Respekten för djuren är det som förenar.

År 2000 spelade Loa in filmen Dödsklockan, som handlar om ett jaktgäng som ska jaga älg.

– Jag minns att vi hade en jägare på plats som skulle instruera oss i hur man rör sig i skogen för att det inte ska knaka. Han var en tystlåten person, men en dag kom han fram och mumlade i mitt öra: ”Jo, du Falkman, du ska börja jaga du!” Han såg att jag hade potential, säger Loa och menar att han mer än en gång har fått höra att djuren liksom dras till honom. Han kan ”vara still och hålla käften”.

Loa har pratat med fotografen och vännen Mattias Klum om det där, och de har konstaterat att djur är experter på att känna av människors lugna energi.

– Det finns också något grundläggande i att laga och äta det kött man själv jagat – att släpa hem brödfödan till sina svältande barn.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Hasse Andersson: ”Gud kan man lika gärna prata med ute i skogen”

Många gemensamma intressen

Det märks att Loa och Rosy har levt tätt tillsammans i många år; den ena tar vid där den andra slutar. Samtidigt finns respekten där hela tiden – de avbryter inte varandra och skrattar hjärtligt åt varandras kommentarer.

Men Loa är lite bekymrad. Ölen som han har fått in saknar kolsyra. Han ber om en ny, men även den visar sig vara avslagen. Tredje gången gillt: servitrisen hämtar ännu en öl från en annan back, och den verkar till slut vara okej.

Både Loa och Rosy beskriver sig själva som njutningsmänniskor, och Loa menar att Rosy är expert på viner – något hon själv dementerar.

– Men eftersom jag är uppvuxen med en fransk pappa på somrarna och blev serverad vin utspätt med vatten i stället för mjölk som barn, så kan jag kanske lite i alla fall, säger hon ödmjukt.

Loa och Rosy har även golfen som ett gemensamt intresse, men just nu spelar inte Rosy eftersom hennes rygg inte mår bra av den typen av rörelser. Loa däremot spelar fortfarande och jämför sportens teknik med sångens.

– Det är identiskt, allt ligger i avspänningen och precisionen, säger Loa, och Rosy kontrar med att det mesta i livet handlar om just avspänning och att vara i stunden.

– Det handlar om att vara här och nu. I och med telefonernas intrång har människor slutat vara i stunden. Människor tittar inte ens upp när de går över gatan längre. Tänk bara vad en ögonkontakt eller ett litet leende kan göra – en bekräftelse på att vi finns till och existerar för varandra. Det saknar jag.

Båda är överens om att detta med att bekräfta andra i grunden är vad hela deras yrke går ut på.

– Det handlar om att se varandra, se sin publik och bjuda på sig själv.