Nästan vem som helst kan drabbas!
Lena i reportaget här intill hade tidigare till och med betalat sina räkningar i förtid, men hamnade ändå i en hopplös situation med skulder som hon inte kan ta sig ur. Kan verkligen vem som helst drabbas? Jag ställde frågan till Magnus Hedberg, ekonomisk expert i TV3:s Lyxfällan.
Kan vem som helst drabbas?– Ja, nästan vem som helst! Jag vet ju att det är vanligt att människor suckar lite över de medverkande i Lyxfällan, som fattat dumma beslut och försatt sig i en så besvärlig situation. Men faktum är att väldigt många svenskar inte har någon buffert att ta till när något oförutsett inträffar och därför lätt kan hamna i en nedåtgående spiral om det händer.
– Man är helt beroende av att de löpande inkomsterna fortsätter att ticka in varje månad för att inte hamna i ekonomiskt trubbel. Det kan räcka med att någon plötsligt blir sjukskriven eller förlorar jobbet en tid för att lånekarusellen ska vara igång.
Vad är det första man ska göra när man märker att månadens utgifter överstiger inkomsterna och man inte kan betala sina lån?
– Det är att kontakta företaget man står i skuld till och förklara sin situation! Försöka hitta en lösning, fråga om det finns möjlighet att göra upp en betalningsplan, till exempel.
– Jag tror att de allra flesta blir förvånade över hur väl bemött man blir! En långivare vill ju ha tillbaka sina pengar och den som ringer upp och är angelägen om att lösa sin situation bedöms som en seriös person.
Är ett snabblån alltid ett dåligt alternativ?
– Ja, det tycker jag och det är definitivt en nödlösning! Enda gången det möjligtvis skulle kunna vara motiverat är om utgifterna plötsligt hopar sig en månad och man med bestämdhet vet att man kommer att få in pengar den kommande så att man kan betala tillbaka lånet. Ett snabblån ska, precis som namnet säger, betalas tillbaka snabbt!
Vad kan man mer göra?
– Man kan sälja saker man äger men inte använder och få in pengar på det sättet!
– Det finns en undersökning har visar att svenskarna har saker de inte använder till ett värde av i genomsnitt 25 000 kronor. Under arbetet med Lyxfällan har jag och min kollega Patrick Grimlund ofta kommit hem till familjer som försäkrar att de uttömt alla möjligheter och inte har en krona kvar, bara skulder. Sedan visar det sig att deras förråd dignar av prylar som inte används. Då är det en bra början att sälja av saker, på nätet till exempel.
– Men det är som om det ofta finns ett stort motstånd mot att ge sig ut i garaget eller förrådet och röja bland prylarna. Man är helt enkelt för bekväm, trots att det ofta finns mycket pengar att tjäna här.
Vad anser du om att gå till pantbanken och låna pengar med till exempel ett smycke som säkerhet?
– Det är ett mycket bättre alternativ än ett snabblån! Räntan är inte alls lika hög och dessutom är det större sannolikhet att man betalar tillbaka så fort man kan eftersom till exempel det där släktsmycket som man lämnar in ofta har ett affektionsvärde och man är angelägen om att kunna ta tillbaka det.
– Ett snabblån skjuter man ofta upp till nästa månad – och nästa!
Vad är ditt främsta råd till en ung människa som är på väg ut i vuxenlivet och inte vill riskera att få ekonomiska problem?
– Att göra som man gjorde förr – spara till det man vill ha! Tyvärr är nog risken stor att man talar för döva öron när det gäller 80- och 90-talisterna, som är unga idag.
– Det finns en stor otålighet hos de unga generationerna! "Jag vill ha det NU" är en mycket vanlig inställning när man trånar efter en ny dator, en TV eller en resa, trots att man oftast ännu inte lyckats skaffa sig några besparingar. "Och det är ju så lätt att låna" tillägger de sedan.
– Ja, det kan jag hålla med om, för inom handeln är man mycket medveten om den här inställningen och lockar med att man kan få datorn eller mobiltelefonen med sig hem med en gång, även om man inte har några pengar just nu.
– Men avskrivningstakten, det vill säga värdeminskningen, på till exempel en dator är mycket hög och efter ett år bedöms den i redovisningssammanhang som helt avskriven, det vill säga utan värde, och det där talar väl sitt tydliga språk.
– Men den som tagit ett lån för att köpa den betalar förmodligen fortfarande av på den tre år senare!
- Skuldsanering, att leva på existensminimum under flera år medan man betalar av så mycket man kan och sedan får resten efterskänkt, är inget alternativ för mig, säger Lena till Hemmets Journal. Lena heter i verkligheten någonting annat.
Det sägs att vi alla har våra hemligheter, stora och små. Lenas hemlighet är stor. En halv miljon handlar den om.
Det är pengar som hon har i skuld och inte har en chans att betala av. Ändå betalar hon flera tusen varje månad, men allt går till räntor. Själv lever hon på existensminimum. Hon frågar sig ofta om hon kommer att dö med sina skulder.
Och ingen enda människa vet.
– Jo, en rättar sig Lena. Jag har anförtrott mig åt en diakonissa i min församling, men varken mina föräldrar eller vänner känner till något.
– Att berätta för mina föräldrar är uteslutet, jag vill inte tynga dem med det här, de skulle bli förtvivlade, inte minst eftersom de inte har några som helst ekonomiska möjligheter att hjälpa mig.
– Åh, det hade varit så skönt att kunna prata med kompisarna om det här – och jag har ofta varit nära att öppna mig, men så kommer det upp något som får mig att tveka. Ja, till exempel det populära TV-programmet Lyxfällan.
– "Att människor kan vara så dumma att de försätter sig i en sådan situation" säger folk och där sitter jag med min skam och min hemlighet och håller med lite för att ingen ska misstänka något…
– Jag har själv inte levt i lyx, däremot fattade jag en massa dumma beslut, hamnade i en ond cirkel och nu kan jag inte ta mig ur den!
Eget fel
Lena är noga med att påpeka att hon inte skyller ifrån sig.
– Nej, jag är mycket medveten om att det här är mitt eget fel och jag skäms något fruktansvärt. I allt det här är det nog skammen som är det värsta!
– Det jag skäms så för är att ha ställt till det för mig, säger Lena.
Det är ett uttryck som hon ofta återkommer till under vårt samtal.
Vi träffas över en kopp kaffe i Lisas hemstad. Hon har gått med på att berätta sin historia anonymt. En 43-årig, vanlig ensamstående tjej i jeans och jacka, mörkt hår i tofs. Välformulerad. Hon gillar att vara ute i skog och mark, läser mycket, löser korsord, älskar matlagning. Till stor del domineras hennes tillvaro dock av den svåra värk hon lider av på grund av bland annat en bindvävssjukdom.
Lena växte upp i en vanlig familj, fick lära sig vikten av att vara noga med pengar, att göra rätt för sig.
– Jag har alltid varit noga med mina räkningar, betalade dem till och med ofta lite i förtid, jag tyckte det kändes så bra, säger hon.
Lena arbetade i många år för Vägverket, stortrivdes med det goda kamratskapet, men plågades redan då av sin sjukdom, som mer och mer gjorde sig påmind. Ibland var värken så besvärlig att det nästan inte blev någon sömn alls, ibland några timmar.
– Det blev flera långa sjukskrivningsperioder och till slut menade läkarna att det var lika bra att jag blev sjukpensionerad. Det var för åtta år sedan och det var egentligen då mina problem började.
Lena hade tagit ett lån på 80 000 kronor för att köpa en bil.
– Det var mitt första stora lån och idag förstår jag att det var helt fel att ta det, men jag behövde en pålitlig bil i mitt arbete. Det var helt fel tid, eftersom jag sedan blev sjukskriven under en längre period. Men skulden var ju kvar…
Stor omställning
Omställningen från en bra lön med traktamente och övertid till en sjuk-skrivning och en sjukpension som var 64 procent av grundlönen blev stor.
– Nu halkade jag plötsligt efter med billånet och så fattade jag ett dumt och ödesdigert beslut – jag tog ett så kallat snabblån med skyhög ränta för att klara av det lånet. Sedan var karusellen igång! Lånen hos bland annat olika finansinstitut blev fler och fler.
– Det är ofattbart att jag kunde vara så dum, säger Lena och suckar. Men det var så lätt att ta den här sortens lån och få en tids frist. Jag borde ha förstått att det bara skulle bli värre.
– Frestelserna med snabblån måste vara enorma för unga människor! Jag minns till exempel hur jag ringde klädföretaget Ellos som jag visste att man kunde ta lån hos. "Visst" sa man. "Hur mycket? Jaså 40 000 – det går bra!"
– Allt gick på någon minut och man frågade inte ens vad jag skulle ha pengarna till. Men räntan var 30 procent…
Snart började breven från kronofogden att trilla in – och Lenas handlande blev det klassiska – hon öppnade dem inte.
Det hjälpte förstås inte alls – tvärtom. Nu kom istället krav om utmätning.
– Ja, allt är ju mitt eget fel, men jag hade inte kunnat föreställa sig att det var så tuffa tag. Man ringde till och med från ett inkassobolag en julafton.
– "Nu är det dags" meddelade man. "Nu kommer vi och gör en utmätning." Ja, jag äger ju ingenting av värde, men det blev en förfärlig jul det året!
Fick borgen
Frågan om att ansöka om skuldsanering dyker förstås upp.
– Ja, jag vet, säger Lena och suckar djupt. Hur tufft det än är så hade det varit en dröm. Men det kan jag inte och det beror på mitt livs allra dummaste beslut.
– Jag övertalade en nära släkting att gå i borgen för ett lån på 30 000 kronor när jag var i en akut situation. En skuldsanering skulle ju börja med den här skulden, som det finns en säkerhet för. Det vill jag på inga vis i världen utsätta min släkting för. Vad som helst, men inte det!
Vilka försök har då Lena gjort för att få hjälp?
– Jag gick till en budgetrådgivare och fick konstigt nog rådet att låta mina skulder gå till inkasso. Det var inget bra råd.
– För inte så länge sedan satte jag mig och skrev brev till alla större banker i Sverige. Jag berättade allt om min situation och ansökte om ett samlat lån till en vettig ränta. Men ingen var intresserad.
– Jag tror aldrig att jag kommer ur min situation. Breven med besked om mina lån talar sitt tydliga språk. De visar hur många tusenlappar jag betalt i ränta under det senaste halvåret, men också att själva skulden bara minskat med några få kronor. Hur ska jag då någonsin kunna bli fri?
Reagerar omgivningen på att du alltid har ont om pengar?
– Nej, det är vana, säger Lena och ler lite snett. Alla vet att jag som sjukpensionär har väldigt lite pengar att röra mig med. Och det är ju sant, men ingen vet hur lite.
Ibland tänker hon tanken att allt skulle lösa sig genom till exempel en storvinst.
– Det skulle vara fantastiskt att komma bort en helg, bo på hotell, om det så bara var här i stan, säger Lena. Att kunna gå och köpa mig ett plagg i en vanlig affär eller att gå och klippa mig hos frissan, det har jag inte gjort sedan i somras.
– Men det som jag fantiserar och ibland drömmer om att jag skulle göra om jag vann en stor summa pengar, det är att ringa upp kronofogden.
– "Skicka ett inbetalningskort" säger jag i drömmen. Jag vill betala alla mina skulder!
