Hallå där Micael Bindefeld
Filmen, som Sara Sommerfeld gjort, har fått ekonomiskt bidrag från Micael Bindefelds Stiftelse till minne av Förintelsen. Hur kom det sig, att du startade stiftelsen?
– Jag har gått och burit på denna idé under en väldigt lång tid. För tio år sedan jag reste runt i Polen och besökte olika koncentrationsläger. Det var chockerande, och samtidigt en av de viktigaste resor jag gjort. Efter detta kände jag i hjärtat och i magen att jag själv ville åstadkomma något. Jag har en viss förmögenhet och en position i samhället som jag kan använda till en bra sak.
Vilken betydelse har din egen judiska bakgrund haft i detta sammanhang?
– Detta blir också ett minne över min egen familj och över de släktgrenar som, till följd av Förintelsen, inte längre finns. Jag har inga egna barn, men jag inbillar mig att man gärna vill föra över sin moraliska kompass till nästa generation. Stiftelsen blir mitt sätt att förmedla mina värderingar till eftervärlden.
Vad hoppas du att kunna åstadkomma med stiftelsen?
– Det har gått 70 år sedan Förintelsen, och det finns inte så många människor kvar som själva kan berätta om hur det var. Därför är det mer angeläget än någonsin att historien förs vidare på andra sätt. Tanken är att finansiera kulturella projekt som berättar Förintelsens historia. Det kan vara böcker, filmer, utställningar… Utöver filmprojektet så gick årets stipendium till fotografen Örjan Henriksson, som tagit foton i Auschwitz. Bilderna är fantastiskt vackra och fasanfulla på en och samma gång.
Fotnot: Mer information om stiftelsen och stipendierna finns på bindefeldstiftelse.se
Inom kort väntar familjen tillökning. – Det kändes väldigt speciellt att gå tillbaka i historien, just när jag har ett nytt litet liv i magen, menar Sara Sommerfeld.
Elegant är det första ord Sara Sommerfeld använder, när hon ska beskriva sin farmor.
– Ja, hon var verkligen mån om sitt yttre; hade alltid struken blus och nylagt hår.
På senare tid har Sara fått en större förståelse för varför hennes farmor månade så om sitt yttre. Lea Weisblum hade nämligen, i unga år, fått uppleva raka motsatsen. I den smuts, stank och förnedring som härskade i koncentrationslägret, blev det till slut svårt att behålla sin värdighet som människa.
– Farmor sa att det värsta var när de rakade av henne de långa blonda flätorna. Jag minns att jag tyckte att det var konstigt, själv fokuserade jag ju på att farmor överlevt döden och gaskamrarna. Men nu har jag större förståelse för hur hon kände; att det handlade om att bli berövad sitt mänskliga värde.
Sara Sommerfeld kryper upp i den breda soffan hemma i lägenheten i Stockholm. Ena handen vilar löst på den höggravida magen. Familjen väntar tillökning om några veckor. Men samtidigt som hennes tankar riktas framåt, så har hon under det senaste året ägnat all sin lediga tid åt att utforska dåtiden. Bredvid tv:n finns en hög med böcker om andra världskriget. På soffbordet ligger några foton, som föreställer farmor Lea.
Sara kände alltid att hon och farmor hade en speciell relation. De kunde prata om det mesta; Sara delade med sig av glädjeämnen och bekymmer, de diskuterade pojkvänner och framtidsplaner.
– Men under min barndom ville hon inte tala om sin egen bakgrund. Det gick ju inte att undgå att farmor hade siffror intatuerade på underarmen, men jag lärde mig tidigt att man inte fick fråga om dem, för att inte anstränga farmors nerver.
För under den välvårdade ytan fanns en orolig själ, som ryckte till vid minsta telefonsignal eller dörrknackning.
Skrev ner minnena
Som artonåring skulle Sara göra ett specialarbete i skolan. Efter en del tvekan tog hon mod till sig och frågade farmor Lea om hon kunde tänka sig att dela med sig av sin berättelse. Kanske kände Lea att tiden var inne. Hon satte sig ner och skrev. Sida efter sida, som hämtade ur en historiebok, beskrev hon hur nazisternas ideologi påverkat henne och hennes familj.
Sara minns hur hon läste, och blev allt mer omskakad.
– Det var svårt att greppa att farmor verkligen varit med om allt detta. Så ofattbart.
Sara fick veta mycket, men inte allt. Hon ville gärna filma sin farmor, för att dokumentera historien för familjen, men Lea ville inte prata framför kameran. En sommardag 2013 somnade Lea in, 87 år gammal, efter en kort tids sjukdom.
Sara kunde inte riktigt släppa tanken på att farmor egentligen hade mer att berätta. En angelägen historia, som borde spridas utanför kretsen av närmast anhöriga.
– Ändå tvekade jag, med omtanke om min familj. Skulle jag verkligen skylta med vår judiska bakgrund? Men ju längre jag kommit i arbetet med filmen, desto viktigare kändes det. Att vara öppen är ett av de bästa sätten att bekämpa antisemitism och främlingsfientlighet.
Hon och producenten Johan Romin har fått ekonomiskt stöd från nystartade Micael Bindefelds Stiftelse till minne av Förintelsen. Tack vare detta har de kunnat resa ut i världen för att följa i Leas fotspår.
De har utforskat barndomsstaden Pulawy i östra Polen, de har sökt upp platsen för judiska gettot, dit Lea kom som nybliven tonåring vid krigets utbrott. De har besökt slavlägret i Starchowice och koncentrationslägret Auschwitz, dit Lea och hennes familj transporterades.
– Alla ställen griper tag på olika sätt. Jag inser att varje sekund under alla dessa år handlade om överlevnad, säger Sara Sommerfeld.
Slumpen som avgjorde
Många människor dukade under, men Lea och hennes mamma klarade livhanken även i lägren Ravensbrück och Buchenwald. Mot slutet av kriget skickades de ut på en flera veckor lång marsch genom ett stelfruset vinterlandskap, utan vare sig mat eller ordentliga kläder.
– Vid ett tillfälle, i samband med ett bombanfall, lyckades farmor och hennes mamma fly från de tyska fångvakterna. De gömde sig i en lada och hittade sedan några polska bönder som hjälpte dem.
Gång på gång har Sara Sommerfeld förundrats över de slumpmässiga omständigheter, som bidragit till att hon själv lever idag.
– Och eftersom jag är gravid, har jag förstås varit extra känslosam under denna resa. Det har blivit ett sätt att länka ihop min farmors historia med framtiden.
Under resans gång har hon också lyckats hitta nya förgreningar på sitt släktträd.
– Det har varit en oerhörd känsla, att bli mottagen med öppna armar av släktingar i både New York och Tel Aviv.
Idag kan Sara förstå den oro som alltid låg under ytan hos hennes farmor. Kriget hade satt avtryck i själen och gjort henne bräcklig. Barnbarnet Sara konstaterar att Lea förmodligen inte hade känt sig bekväm med att sitta framför en tv-kamera och berätta om sitt liv.
– Men jag tror ändå att hon hade tyckt att det är bra och meningsfullt att filmen görs. Precis som farmor själv skrev i sin text: Detta får aldrig glömmas.
Sara Sommerfeld och producenten Johan Romin har rest i farmor Leas fotspår. I koncentrationslägret Auschwitz fick farmor Lea utstå svält och förnedring. – Denna resa har varit väldigt omvälvande för mig. Men framför allt känns det väldigt viktigt att sprida berättelsen till fler, säger Sara.
