I över sex decennier har du samlat in pengar till hjälparbete runt om i världen. Imponerande!
– Ja, när människor har det svårt blir jag engagerad. Första gången jag kom i kontakt med Lutherhjälpen var jag fattig student. Jag fick tidningen SOS-signalen i brevlådan och där stod att de sökte faddrar till utsatta flyktingbarn. Jag hade ju ingen inkomst, men jag tog på mig ett fadderbarn. Senare, i mitt jobb som forskare i engelskspråkiga litteraturer vid Göteborgs universitet, har jag kommit i kontakt med forskare från hela världen och det har ytterligare bidragit till mitt internationella intresse. Jag har rest mycket i jobbet, men också via Lutherhjälpen, bland annat har jag besökt projekt i Brasilien, Indien och Egypten.
Har du något särskilt minne av fastebössan?
– Jag minns att min egen familjs bössa alltid stod på tamburbyrån. Och så minns jag förstås hur vi samlades i församlingen och lade bössor i kuvert som vi sedan delade ut till hushållen. Jag minns också när vi skulle räkna pengarna på palmsöndagen. Ett år hade vi fått in så mycket mynt att vi var tvungna att hälla allt i en stor spann. Som mest samlade Göteborgs stift in 17 miljoner kronor, det var inte dåligt.
Är du fortfarande engagerad i insamlingsarbetet?
– O ja. I år har vi samlat brödrecept i en bok som vi säljer för 50 kronor. Det är roligt att ha fått följa hur det internationella arbetet har utvecklats genom åren. När jag blev engagerad var det vanligt med fadderbarn, men senare förstod man att det kanske inte var så bra om bara ett barn i en familj, eller en familj i en by, fick fördelar som de andra inte fick. Senare har man jobbat på ett annat sätt och satsar mycket på jämställdhet, mikrolån och småskalig boskapsskötsel. Precis som mycket annat i samhället har det internationella arbetet utvecklats så att det gör ännu mer nytta.
Du är 92 år och har massa järn i elden. Hur kan du vara så pigg? Vad är hemligheten?
– Att vara engagerad i församlingen betyder mycket. Det är en härlig gemenskap.
