
– För de flesta är det en avkoppling att träffa vänner och ta en fika på stan. Men jag kopplar av när jag vistas ute i naturen och fotograferar, säger Ingela Ludvigsson, som tvingades lämna sitt arbete som musiklärare på grund av tinnitus.
Det är en skön tystnad som råder hemma hos familjen Ludvigsson i Glumslöv. Trots de otaliga LP-skivorna, kassettbanden, pianot och noterna i vardagsrummet, är det tyst. Ingen TV eller radio står på och skvalar. – Det har varit flera års kamp, men nu har jag äntligen fått min livskvalitet tillbaka, berättar 47-åriga Ingela Ludvigsson.
– När jag var som sämst isolerade jag mig och låg i sängen med hörselproppar. Allt för att försöka överleva oljudet inne i mitt huvud…
Tinnitus kallas det för på läkarspråk. Något som ofta kommer som en blixt från klar himmel. Så var det även i Ingelas fall. Hennes ljud infann sig kl 16.30 fredagen den 5 februari 1999. Hon minns det som om det var igår.
– Jag arbetade som musiklärare på en grundskola och musiksalarna hade precis byggts om. Genast kände jag att ljudet var alldeles för starkt när jag hade lektioner. Vi hade också fått nya instrument – elbas, trummor och olika slaginstrument. Samma vecka jag blev dålig spelade vi olika karnevalsrytmer med de nya instrumenten och det var ett himla liv.
– När jag kom hem den fredagseftermiddagen i februari hörde jag ett starkt ljud i mitt högra öra.
En hög ton
Som musiklärare kände Ingela igen tonen – det var trestrukna ass, alltså en mycket hög ton. Det var ett starkt ljud, och det vägrade ge med sig.
– Först försökte jag förtränga det och tänkte att det säkert går över. Det är vanligt att musiker får tillfälliga pip i öronen ibland.
Ingela jobbade på som vanligt, hon hade så mycket att göra att hon inte hade tid att känna efter. Men till hösten gick det inte längre, då hade hon tappat nästan all sin energi. Nu hade ljudet dessutom infunnit sig även i vänster öra och hon tvingades sjukskriva sig på halvtid.
Omställningen från att vara en tvåbarnsmamma mitt i karriären till att inte ens orka bjuda hem ett par vänner på middag, var minst sagt stor. Ingela hade levt i en värld full av musik, inte bara på jobbet utan hon ledde körer på fritiden, hade egna konserter och hemma spelade de numera utflugna två barnen cello och fiol. Maken Per är också musiklärare och spelar tvärflöjt, medan det för Ingelas del mest har varit piano som gäller.
– Eftersom jag inte lyssnade på min kropps signaler om att ta det lugnt gick det snabbt neråt, minns hon. Snart befann jag mig som i ett chocktillstånd och alltihop brände ut mig fullständigt.
Olidliga månader
– Lagom till millennieskiftet var jag helt sjukskriven. Jag kände mig deprimerad, sökte hjälp inom psykiatrin och de tre månader jag var tvungen att vänta på en tid var olidliga.
– Jag låg mest i sängen, ofta med öronproppar, i ett sätt att försöka stå ut. Jag orkade bara stå upp 10 minuter åt gången, sedan fick jag lägga mig igen. Och när jag skulle sova låg jag bara och lyssnade till tinnitusljudet. Jag blev extremt ljudöverkänslig och tålde inga ljud.
Via psykiatrin började Ingela i samtalsterapi och det hjälpte, men var inte tillräckligt. Så hon sökte sig till Hörselvården där hon fick öronproppar utprovade. Hon valde så kallade musikerproppar med 15 decibels dämpning. De använder hon numera när hon utsätts för starka ljud.
– Jag har dessutom fått mycket hjälp av en ljudstimulator som ger ifrån sig ett lågt brusljud, fortsätter Ingela och plockar fram två små manicker som ser ut som hörapparater. De bar Ingela sex timmar om dagen i två års tid. De tog bort en stor del av hennes ljudöverkänslighet och hennes tinnitus blev också bättre.
– Man kan jämföra det med att flytta till ett hus vid en järnväg. I början hör du tågen komma och gå hela tiden. Efter några månader hör du inte bullret på samma sätt längre. Kroppen vänjer sig sakta vid det, förklarar hon.
Ingela tränar avslappning varje dag, det är hennes viktigaste redskap i kampen mot tinnitus.
Många ljud
För några år sedan deltog Ingela som patient i en forskningsgrupp på Karolinska Universitetssjukhuset. Forskarna vill hitta ett sätt att mäta ljudet på och bland annat mätte de hur hårcellerna i Ingelas öronsnäcka rör sig när hon utsätts för ljud.
– Resultatet syns på en mätkurva där man även kan se vilken frekvens tinnitusljudet har. Otroligt! Kurvan visade även att jag har många tinnitusljud, varav de starkaste ljuden är mycket ljusa.
– Jag har lärt mig mycket om tinnitus och kämpat hårt för att må bättre, men det var inte förrän år 2004 som den riktiga vändningen kom, fortsätter hon. Då deltog jag i en fyra veckor lång rehabilitering i Östanå. Där fick jag lära mig avslappning och bland annat prova på qi gong, som gav mig den energi jag behövde. Nu insåg jag att det finns en stark koppling mellan tinnitus och spänningar i kroppen.
– Jag började också med mental träning och fick lära mig hur jag mentalt stänger av tinnitusljudet. Dessutom lärde jag mig olika andningsövningar som jag använder i det dagliga livet för att få ro.
– Jag fick helt enkelt lägga om livsstilen och jag förstod att jag för att överleva var tvungen att fokusera på det jag tycker om. Vilken tur att jag hade tagit med min kamera till rehabiliteringen, för nu upptäckte jag hur mycket jag njuter av att fotografera, säger hon och plockar fram en bunt vackra fotografier av djur och landskap som hon har tagit sedan dess.

Att spela konserter med maken Per är numera ett minne blott.
Däremot kan Ingela spela en liten snutt på pianot där hemma.
Spelar lite grann
Numera har Ingela sadlat om och går en distanskurs i mental träning. Hon är på god väg att bli avspänningspedagog, något hon planerar att arbeta med i framtiden.
Hon har kommit mycket långt i sin strävan att leva med sin tinnitus och idag klarar hon av att spela en stund på pianot. Hon har även engagerat sig i Hörselskadades Riksförbunds tinnitusgrupp i Lund.
– Vi stöttar varandra och bowlar till exempel tillsammans. Men då åker öronpropparna fram, skrattar hon. I början orkade jag knappt träffa de andra i föreningen, men jag har fått växa i min egen takt och idag orkar jag mer än jag trodde var möjligt.
– Jag har upptäckt så många nya saker att jag inte längtar tillbaka till det gamla livet längre. Det handlar om att skapa goda vanor, bland annat njuter jag när jag målar, badar ångbastu och simmar. Mina huvudmål är att må bra och att finna livsglädje och jag har lyckats uppfylla dem båda!
– Numera kan det gå dagar utan att jag tänker på min tinnitus. Bara en sådan sak att jag orkar gå på min brors 50-årsfest till helgen. Det gör mig innerligt glad...
Kerstin Dahmén är audionom och driver AudionomService i Skåne samt samarbetar med Artist- och Musikerhälsan i Malmö.