Björns släkt har lotsat på Landsort i 400 år: ”Tyvärr kommer det här livet att dö ut med min generation”

På den vindpinade ön Öja, längst ut i Stockholms södra skärgård, står ett grått tvåvåningshus byggt av Björn Öbergs farfar och farfarsfar. Här har Björn själv bott i nästan hela sitt liv, med havet som granne och den välkända fyren, byggd 1686, som ständig följeslagare. Fyren och lotsstationen heter Landsort, men i folkmun kallas hela ön för Landsort.

Från den här platsen har Björn Öbergs släkt i generationer lotsat tankbåtar och olika sorters fartyg sedan 1600-talet. Hans släkthistoria om lotsyrket börjar med Olof Eriksson på grannön Krokskär 1661. Ungefär lika gammalt är namnet Öberg, eller Öjberg, som med all sannolikhet härstammar från önamnet Öja.

När Björn, idag 80 år, pekar ut över vattnet och berättar om barndomens lekplatser – lotsutkiken i det grå tornet, den lilla röda vaktstugan och de orangea lotsbåtarna i hamnen – blir historien levande.

– När jag var liten var vi mellan tre och 20 barn som gick i en så kallad lotsbarnskola på ön där lotsmyndig­heten svarade för delar av skolans kostnader.

Fartygen ökade under kriget

När han växte upp fanns ett 60-tal fastboende på ön, mellan åtta och tolv lotsar och ett litet antal båtmän som höll vakt i lotsutkiken och utförde transporter med lotsbåtarna.

Under andra världskriget sökte sig all sjöfart inomskärs för att undvika tyska ubåtar och örlogsfartyg som befann sig ute på öppet vatten och därför ökade trafiken runt Landsort. Innan kriget lotsades 3-400 fartyg per år, under kriget steg siffran till 4-5 000 lotsningar om året.

– Den tyska invasionsflottan låg här utanför och tyska plan flög över ön. Jag var förstås så ung då att jag inte minns mycket av det.

Hans pappa Axel föddes på Öja och mamma Märta kom från Spånga i västra Stockholm. Efter att paret gifte sig flyttade de ihop i Axels barndomshem och Märta blev skärgårdsbo. Första barnet var Lisbeth och 13 år senare kom Björn.

– Jag började tidigt jobba på sjön, först som jungman och med tiden som styrman och befälhavare. Jag jobbade på lastfartyg som trafikerade Peru, Singapore, flera länder i Afrika och Nya Zeeland, som jag blev väldigt förtjust i – ett vackert och grönt land. Men jag ville aldrig flytta, en dag skulle jag komma hem och bli lots här.

Lots på Landsort

Björn återvände så småningom till Sverige och började läsa till sjökapten i Stockholm. Det krävs sjökaptensexamen för att bli lots och man ska ha tjänstgjort som befälhavare eller lägst förste styrman.

1974 var det dags för den då 29-årige Björn att gå i pappas fotspår och bli lots på Landsort. Han bildade familj och fick två söner. Jobbet var krävande, han var sällan ledig och hade nästan ständigt jour.

– Jag fick bara fyra fridagar i månaden och det blev mycket övertid, ofta 500-600 övertidstimmar under ett år.

Med tiden blev det dock brist på lotsar, få ville ställa upp och jobba så mycket. Därför reglerades arbetstiden och lotsarna fick ett fast, rullande schema.

– Det var oftast tankbåtar jag lotsade, det fanns oljeraffinaderier i Nynäshamn och gjordes en del oljetransporter till Stockholm.

– Numera har Stockholm väldigt liten hamnkapacitet för gods. Det är Mälarhamnarna som Västerås, Köping och Norvik i Nynäshamn som tagit över. Och mycket gods går ju istället via lastbil och tåg.

Björn jobbade ofta nätter då tank- och lastbåtar skulle till farlederna mot Södertälje, Mälaren och Nynäshamn. Lotsen är befälhavarens rådgivare och ansvarar för att föra fartyget från öppet hav till kaj och vice versa. De brandgula lotsbåtarna som finns vid lotsplatserna används för att sätta ombord och hämta lotsarna från fartygen.

– Stormar och dåligt väder lär man sig hantera. Om jag var ute för att lotsa ett fartyg och det var riktigt stormigt fick jag ibland vackert följa med fartyget. I sådana lägen kunde det vara för farligt att försöka klättra ner i lotsbåten. En gång var det så dåligt väder att jag faktiskt hamnade i Norrköping och fick ta tåget hem!

Hamnade på akuten

Säkerhetstänk var viktigt och Björn säger att det sällan inträffade olyckor.

– En enda gång trillade jag av en lejdare, en brant stege, på en båt när det var storm. Jag hamnade på akuten på Nynäshamns sjukhus, men det var ingen fara med mig. Jag var blöt men hade inte brutit något.

När han fyllde 60 valde han att gå i pension men hoppade in som skeppare lite då och då, vilket han gjorde tills han var 70.

Björn, som numera bor själv i föräldrahemmet, har inga planer på att lämna ön.

– Jag har svårt att tänka mig att flytta till en lägenhet och stirra in i en vägg. Här kan jag ju alltid gå ut och göra något. Vi är 15-16 personer som bor här året runt, de flesta pensionärer, och gemenskapen är god. Man går förbi en kompis och tar en kaffe eller äter ­middag ibland. Och vi hjälper varandra, det tror jag inte att man gör på samma sätt om man bor i stan. Har jag slut på jäst ber jag grannen som är på väg till fastlandet att köpa åt mig.

Jäst, tänker jag. Så han bakar?

Visst gör han det! Han plockar fram nybakade scones och gott bröd till vår fika vid köksbordet och säger att köpebröd gillar han inte.

– Jag lagar även ordentlig mat varje dag, som ärtsoppa, pannbiff och förstås fisk. När jag växte upp fanns det mycket mer fisk än idag, vi fick massor av lax, öring och ål. Nu blir det mest strömming och flundra.

Vintrar och ensamhet

Och som av en händelse ringer det i skeppsklockan som Björn har som ringklocka ­utanför ytterdörren. Utanför står en äldre man med flakmoppen full av just strömming och flundra. Han delar generöst med sig till Björn, ­säger att han inte kan äta upp all fisk själv.

Även jag får en rejäl påse med strömming som Björn snabbt och vant rensar åt mig. Jag berättar inte att jag blir lite nervös över att fisken måste åka båt, buss och pendel till Stockholm, en resa på sisådär två och en halv timme. En hund på pendeln sniffar intresserat på min påse, i övrigt verkar ingen bry sig om fisklukten. Väl hemma googlar maken och hittar ett recept på strömmingsflundra, en rätt vi aldrig lagat förut. Och – den smakar himmelskt!

Jag frågar Björn hur vintrarna ser ut, blir det inte mörka, långsamma dagar här ute?

– Tiden går. Jag städar, tvättar, lagar mat, läser böcker … Och jag måste hugga ved till kaminen. Jag föreläser ibland, om tiden som lots. Det kommer hit en del besökare och båtbyggare från en folkhögskola som är intresserade av historia.

– Tyvärr kommer det här livet att dö ut med min generation. Landsbygd försvinner, få platser utanför städerna har lyckats behålla sin befolkning.

En gång i veckan tar han båt och buss in till Nynäshamn för att handla, vilket tar en timme. Då och då åker han till Stockholm.

– Det är ett annat tempo i storstaden, ­säger han och plirar mot mig.

Jag har berättat att jag bor i innerstaden. Dit har han ­uppenbarligen ingen längtan. Jag frågar istället om hans ­söner också kommer att bli lotsar, som resten av männen i släkten.

– Nej, de har helt andra typer av jobb. Men någon gång måste ju trådar brytas, ingenting varar för evigt, säger han osentimentalt.