Iklädd en gul vårjacka lyser Annika Jankell upp den annars strama betongarkitekturen i A-House på Östermalm i Stockholm – ett massivt byggnadskomplex där många av Stockholms kreativa entreprenörer och kulturarbetare har sina arbetsplatser.
När hon inte arbetar hemifrån sitt hus i Gamla Enskede är det här hon håller till, inte minst i arbetet med nätverket WAKAI, som hon grundade tillsammans med journalisten Ulrica Örn 2018. De vill synliggöra kvinnorna i sin egen generation, kvinnor över 45, och lyfta deras erfarenheter, drivkrafter och potential.
– Efter all research vi har gjort, alla rapporter vi tagit fram och alla samtal vi haft med kvinnor runt om i landet, har vi också blivit något av experter på målgruppen.
Annikas generation växte upp i en analog värld men har under livets gång tvingats anpassa sig till en digital verklighet. Den yngre generationen har fått digitaliseringen lika naturligt som modersmålet. För hennes generation har omställningen snarare liknat att lära sig ett nytt språk – något man tillägnar sig, men aldrig riktigt talar med samma självklarhet.
Samtidigt delar många av kvinnorna som WAKAI vänder sig till andra livsomställningar. Klimakteriet, som påverkar olika från individ till individ, sammanfaller ofta med en period då föräldrarna åldras och behöver omsorg, samtidigt som de egna barnen flyttar hemifrån.
– Det spelar egentligen ingen roll var vi kommer ifrån eller vad vi arbetar med. De här förändringarna inträffar för de flesta av oss ungefär samtidigt i livet och det skapar en stark gemenskap.
Det är en livsfas som rymmer både sorg, omprövning och existentiella skiften, men också nya möjligheter.
– Många upplever det som en nystart.
Annika Jankell
Ålder: 64 år.
Familj: Särbo med Ronnie Åström, döttrarna Félice och Happy, två barnbarn.
Bor: I Stockholm.
Gör: Programledare och journalist.
Aktuell: Som programledare för Sveriges Radios Melodikrysset tillsammans med Anna Charlotta Gunnarsson samt nätverket WAKAI (japanska betyder ungefär ”ung i hjärtat”).
Trygg uppväxt
Att träffa Annika är som att möta en gammal vän. Hon fyller rummet med värme och energi, rör sig obehindrat mellan allvar och skratt och inget ämne tycks för svårt att närma sig. När samtalet glider in på hennes uppväxt återkommer hon till ett ord: trygghet. Hon växte upp i en kärleksfull familj tillsammans med sin storebror, som fortfarande är en av hennes allra närmaste vänner.
Läs även: Annika Jankell: ”Jag tycker man ska leva hela vägen in i kaklet”
– Jag var ett tryggt barn i en klassisk kärnfamilj och kände mig alltid självklar. Jag tog kanske inte så mycket plats, men jag var orädd och väldigt nyfiken. Den där nyfikenheten har följt mig genom livet.
Redan tidigt fascinerades hon av människor – deras berättelser, drivkrafter och livsval – och av möjligheten att ständigt lära sig nya saker. Samtidigt fanns ett starkt kreativt stråk i barndomen. Hon var, som hon själv uttrycker det, ”sjukt” intresserad av dans och teater. Men drömmen handlade inte i första hand om en framtida scenkarriär.
– För mig var det mest en lek. Jag klädde ut mig, skrev små pjäser och uppträdde inför grannarna. På 60-talet tänkte man inte riktigt på samma sätt som barn gör idag.
Trots sitt starka intresse för teater sökte Annika aldrig till scenskolan. I stället blev det journalistiken och programledarrollen som kom att prägla hennes karriär. Det var hennes pappa som först planterade tanken på att bli journalist.
– Han tyckte att jag borde bli försvarsadvokat eller journalist eftersom jag alltid var så nyfiken. Samtidigt var han själv den mest nyfikna person jag någonsin har träffat.
Pappan arbetade som varuhuschef, men enligt Annika hade han lika gärna kunnat bli journalist eller kanske psykolog. Hennes mamma var lärare och beskrivs som en person med en nästan instinktiv förmåga att se dem som annars riskerade att bli osynliga.
Läs även: David Lindgren fick panikångest på scen: ”Jag lovade att tacka Gud om han hjälpte mig”
– Det var inte ovanligt att elever med svåra hemförhållanden kom hem till oss och åt middag. Jag minns särskilt en tjej i åttan som blev gravid. Hon var ofta hos oss och mamma sydde små kläder till hennes bebis. Hon var otroligt empatisk.
Annika beskriver sin egen barndom som ovanligt friktionsfri.
– Jag brukar säga att jag inte har några trasiga leksaker i bagaget. Och det är jag så klart oerhört tacksam för.
Turbulent förhållande
Senare i livet kom Annika ändå att möta svårare perioder. Hon nämner åren tillsammans med Thorsten Flinck, en relation som till en början präglades av stark passion.
– Jag var så vansinnigt kär i Thorsten och vi hade så roligt. Han var den där unga lovande skådespelaren och regissören som alltid var väldigt kul att hänga med. När jag hade flyttat till en ny lägenhet dök Thorsten upp med nybakat bröd och salt. Han undrade ”vill fröken Jankell ha ett barn med mig?” precis som Strindberg sa till Harriet Bosse. Jag tyckte att det var så himla romantiskt, säger Annika.
Hon ångrar ingenting. Hon var ju lycklig.
– Jag blev gravid redan efter ett halvårs dejtande. Men vår relation rymde stora utmaningar. Hans problematik visade sig tidigt, ganska direkt när Flisan var nyfödd. Och inte minst blev det extra tufft när jag hade blivit ensamstående tvåbarnsmamma och det ena var en liten prematur. Då kom verkligheten ikapp och jag började se mönster som inte var särskilt hälsosamma.
Annika menar att den grundtrygghet hon fått hemifrån hjälpte henne att navigera genom de tuffare åren. Den erfarenheten har också påverkat hur hon själv har varit som förälder.
– Vi har aldrig varit en kärnfamilj. Jag har varit kapten för familjeskutan sedan dag ett. Han var ju inte ens med på förlossningarna, säger Annika.
Idag kan hon se tillbaka på den här typen av situationer som hon liksom bara köpte eftersom hon var så kär. Så tidigt in i relationen ser hon inte att hon skulle ha varit medberoende. Det kom senare, när hon trodde att hon var den enda som kunde fixa honom.
Annika Jankell om sina döttrar
Hon beskriver sig själv som något av en lejonmamma.
– Mina barn har vuxit upp på ett helt annat sätt än jag gjorde, men jag hoppas att de ändå har fått samma grundkärlek och trygghet. Men även om jag försökte skydda dem från mycket så kunde jag inte skydda dem från allt.
Thorsten var pappa på avstånd, så småningom allt mer uppslukad av sitt missbruk, som inte sällan skildrades på löpsedlarna. Även om deras pappas missbruk periodvis påverkade familjelivet var hennes mål alltid detsamma: Att skapa stabilitet för sina döttrar.
– Jag är extremt tajt med mina tjejer. Det har blivit vi tre – lilla trojkan.
Hade ni inte blivit så tajta med en mer närvarande pappa?
– Kanske inte. De har inte kunnat springa till sin pappa och fråga om saker när jag har sagt nej. Jag har fått kompensera för honom och för bristen på en fadersgestalt. Men jag har aldrig någonsin tyckt synd om mig för att jag varit ensamstående. Men visst, idag, när jag har hunnit bli mormor och kan se tillbaka på mig själv som den unga mamma jag var, kan jag tänka: ”Hur fan klarade jag av allt?” Då kan jag faktiskt klappa mig själv på axeln.
Läs även: Hasse Andersson: ”Gud kan man lika gärna prata med ute i skogen”
Hur mår Thorsten idag?
– Nja, inte särskilt bra, skulle jag säga. Han är en sådan där person, lite som en rysk docka, som kan dyka upp helt plötsligt och ta vid som om ingen tid alls har passerat. På något märkligt sätt har han alltid varit närvarande i sin frånvaro. Jag har aldrig träffat en människa som är så närvarande i stunden, vilket också var en av de egenskaper jag fastnade för. Man ska veta att långt där inne har Thorsten ett hjärta av guld, men år av missbruk och abstinens har gjort honom väldigt oberäknelig.
Vad är den största utmaningen med mammarollen till vuxna barn?
– När de är glada är jag överlycklig och när de är ledsna blir jag ännu mer ledsen. Jag lever mig in i deras känslor, vilket gör att man ibland kan känna en enorm maktlöshet. Samtidigt har vi en så pass öppen relation att vi kan prata om allt, vilket gör att vi är väldigt engagerade i varandras liv, alla tre. Jag ser mig själv både som deras mamma, bästa vän och syster.
Vem är mest lik dig?
– Åh, det är nog fifty-fifty. De är väldigt lika mig, men på olika sätt. I vissa avseenden känns det som att Happy och jag är nästan samma person, men samtidigt finns det sidor hos henne som inte alls påminner om mig. Samma sak gäller Flisan – vi har många tydliga beröringspunkter. De är också väldigt lika varandra, trots att de samtidigt är så olika. De har en nära och fin relation och det är jag väldigt tacksam för.
Har ni i er lilla trojka bråkat mycket?
– Nej, vi bråkar sällan. Däremot har vi kunnat tjafsa en del. Vi har ofta heta diskussioner och kan ha väldigt olika åsikter i vissa frågor, men vi blir aldrig osams. Att vi vågar vädra saker bygger på att vi är så trygga med varandra. Vi är känslomänniskor, alla tre, så det måste få lov att vara högt i tak.
Relation på avstånd
Sedan 2008 är Annika tillsammans med musikern Ronnie Åström. Han bor i Lund men hon bor kvar i Stockholm och det upplägget har fungerat väldigt bra genom åren. Skvallertidningar skrev att det är slut mellan dem, men Annika säger att det är en missuppfattning.
– Vi har haft ett slags relation i 18 år och hörs varje dag, men ibland kan vi inte riktigt sätta en etikett på vad vi är för varandra. Han är en familjemedlem.
Annika minns tydligt vad det var hon fastnade för. De träffades på Melodifestivalens finalfest.
– En fjorton år yngre kille började uppvakta mig, inte på ett sliskigt, utan ett roligt och charmigt sätt. Hur som helst började vi skicka en massa sms till varandra. Alltså, vi skrev och skrev dagarna i ända, så att tummarna nästan blev blå. Jag föll för hans sätt att uttrycka sig i skrift. Vi fortsatte att mejla och när vi till slut träffades över en kopp kaffe kändes det som att allt redan var avgjort. Han är en otroligt härlig, varm och intelligent människa.
Annika beskriver Ronnie som en ”seende” person, ett begrepp hon återkommer till och som hon tycker säger mycket om en människa.
– Det är någon som ser en bortom ytan, bortom tjänsteflinet. Någon som tycker om en i alla lägen och som kan höra på ens röst om något inte står rätt till. Man berör varandras inre. Vårt samtal har aldrig tagit slut – det är ständigt pågående. Vi har aldrig slutat lyssna på varandra.
Läs även: Pernilla August håller nyfikenheten vid liv: ”Invanda mönster skrämmer mig”
Annika tycker också det är självklart att hålla kontakten med sina ex.
– Det är ju personer som man har delat viktiga delar av livet med och som känner en väldigt väl, säger hon och berättar om ett tillfälle då Robert Wells, Thorsten och Ronnie hamnade på samma sommarfest i hennes trädgård.
– Robban hade ett el-piano i bilen och Ronnie, som är gitarrist, har både spelat med och arbetat med både Robban och Thorsten tidigare. Så de tre drog av en låt tillsammans, haha!
På Afrikas tak
När Annika gick i årskurs åtta fick klassen i uppgift att redovisa en bok och dess författare. Hon blev då tilldelad att läsa Snön på Kilimanjaro av Ernest Hemingway – en berättelse som skulle etsa sig fast långt bortom klassrummets väggar.
– När jag, darrande, stod där och redovisade avslutade jag med orden: ”Och en dag ska jag stå där, på toppen av Afrikas tak – Kilimanjaro.”
Sedan dess har tanken funnits kvar, som ett stilla löfte till henne själv. Men livet har gång på gång kommit emellan. Perioder av intensivt arbete har avlöst varandra, barn har vuxit upp och till sist, när tiden tycktes finnas där, drabbades hennes mamma av Alzheimer.
Men förra året tog ursäkterna slut.
– Jag insåg att jag snart skulle kunna skylla på att jag var för gammal. Då bestämde jag mig.
Tillsammans med en vän, en erfaren bergsbestigare, påbörjade hon expeditionen. Annika berättar levande och med dramatik i rösten om vandringen uppför berget – om hur kroppen till en början svarade väl på ansträngningen, hur stegen blev tusentals varje dag, men också om hur förutsättningarna förändrades drastiskt under den sista etappen.
– Jag är ändå relativt vältränad och hade gått in mina kängor under hela sommaren, men det här var något helt annat. För att nå toppen vid soluppgången börjar man vandra vid midnatt. Det är bitande kallt, snö överallt och man är klädd i lager på lager. Det känns bokstavligen som att andas genom ett sugrör – och jag blev lika kraftlös som vid en rejäl magsjuka.
När det återstod två timmar av vandringen ville hon avbryta.
Men guiden, som noggrant kontrollerade hennes tillstånd, uppmanade henne att fortsätta. Med en sista kraftansträngning tog hon sig vidare. Avgörande blev också det uppdrag hon fått av sin dotter samma dag som hon reste.
Dottern hade omsorgsfullt packat ner halva mormoderns brudbukett från 1958 i en plastpåse.
Läs även: Alex Schulman: ”Varje gång jag skriver om mamma handlar det om att försöka förstå”
– Hon vet hur mycket jag har sörjt mamma. Hon sa: ”Uppe på sex tusen meters höjd kommer du aldrig vara närmare henne. Lämna blommorna där, på Afrikas tak.” Det blev min drivkraft de sista stegen.
Till slut stod hon där. Hon såg solen gå upp och kan nu säga att hon bestigit Kilimanjaro.
Men upplevelsen var långt ifrån odelat njutbar.
– Jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag njöt inte en sekund.
