Jonas Bonnier, författare och mediemogul: ”Det var jobbigt att heta Bonnier när jag var 22”

Vi ses utanför Moderna Museet i Stockholm och det är svårt att tänka sig den lite slängigt pojkaktiga Jonas Bonnier som chef i kostym. Han ser mer hemma ut i sina knallblå gymnastikskor med matchande jacka. Ändå var han under många år en av Sveriges mäktigaste mediechefer när han var vd för Bonnier som omsatte 30 miljarder, en svindlande siffra.

I somras avslutade han också sitt jobb som programledare för ”Talkshow i P1”, bland annat för att slutföra sin doktorsavhandling på Handelshögskolan. Och för att hinna skriva.

Jonas Bonnier är författaren bakom till exempel ”Helikopterrånet” och ­”Knutby”, men nu kommer han att lämna all ”true crime” åt sidan och skriva något ”sensationellt” som han själv uttrycker det med ett skratt.

– Ja, jag har storslagna planer, det är väl en del av diagnosen… Att bara skriva en bok till för sakens skull tycker jag inte är så kul. Många författare hittar en figur eller ett trauma och jobbar med det i alla sina böcker. Men för mig är det nästan tvärtom. Jag vill göra något jag aldrig har gjort.

– Kanske var det därför som jag tackade ja till att skriva en julnovell, medger Jonas Bonnier som i dagarna släpper novellen ”Jul på Sveriges Radio”, en rolig skildring av den gamla arbetsplatsen.

Laddningen kring namnet Bonnier har försvunnit

Att heta Bonnier och skriva böcker tycker man som utomstående kan vara lite komplext, men enligt Jonas har laddningen kring namnet till stor del försvunnit.

– Hur ska jag säga… Idag händer det att jag får bokstavera mitt namn ”sa du b.o.n.j.e.r”? Andra tror att jag är jättefin och bor i ett palats. Men eftersom du aldrig kan förutse vilka av de två ytterligheterna du träffar, så har jag bestämt mig för att skita i det. Det var jobbigt när du var 22 år, men idag, med ålderns rätt, så bryr jag mig inte.

Men ändå tror jag att det nästan inte är sant när Jonas berättar att han läste sin första bok efter gymnasiet.

– Jag var väldigt slö som barn och brydde mig knappt om skolan. Mina kompisar läste slutet på böckerna åt mig och berättade vad som hände så jag skulle klara proven. Jag fuskade mig igenom gymnasiet.

– Jag och min pappa Lukas läste bara serietidningar tillsammans, X9, Fantomen, Knasen… Så här i efterhand så tror jag att han var dyslektiker.

Samtidigt så pluggade Jonas mamma till en filosofie kandidat när han växte upp.

– Så hon läste grekiska dramer för mig om kvällarna. Det var väldigt lite Elsa Beskow och väldigt mycket Sofokles.

Plugga på litteraturhistoriska fakulteten i Uppsala

I barndomshemmet på Djurgården i Stockholm drömde Jonas istället om att bli popstjärna. Han bildade ett eget band och skrev djupa texter om sin ”weltschmerz”.

– Jag tror att alla män födda mellan 1961 och 1966 ville sjunga i ett band, det är i alla fall min teori. Jag minns när jag stod framför spegeln och såg att om jag böjde nacken bakåt så hade jag nästan lika långt hår som Brian Connolly i ”Sweet”. Men så stod jag en kväll i Sorunda bygdegård med ett trasigt ljudsystem och sjöng mina sångtexter om mitt stora lidande – och ingen brydde sig. ”Fel media” insåg jag – jag borde skriva böcker istället.

Jonas säger att han i ”någon form av självinsikt” förstod att han kanske borde läsa lite mer för att lyckas som författare och sökte in på litteraturhistoriska fakulteten i Uppsala.

– Jag tänkte att jag skulle läsa en bok innan uppropet och tog något ur föräldrarnas bokhylla, det var en bok av Lars Widding. Men jag tror att jag blandade ihop honom med Lars Forssell, för när jag skulle snobba lite för mina kursare och liksom nämnde i förbifarten att jag läst Lars Widding i sommar, då tittade de bara bort och sedan fick jag fika ensam…

(Efter ett ”litet kursuppehåll” läste han för övrigt klart sin master i litteratur 2021).

Varvade jobb på Bonnier med att skriva böcker

Trots att han aldrig haft någon karriärplanering så tycks det ena jobbet efter det andra ha ramlat in.

– Jag arbetade som högstadielärare ett tag, försökte frilansa som journalist och skriva böcker, när jag erbjöds ett jobb på Bonnier Bokklubb. Där stannade jag i två år, sedan hoppade jag av för att skriva en bok. Sedan upprepades det där, jag jobbade någonstans inom Bonnier i två år, för att sedan hoppa av och skriva böcker. Jag tyckte att jag lurade dem – de gav mig konstiga jobb som jag kunde tjäna pengar på och Bonnier tyckte att de lurade mig, för när jag tittar tillbaka så gjorde jag ju någon sorts karriär ändå där jag fick större och större och större ansvar.

Men det låter så enkelt? Hade du aldrig några tvivel på dig själv?

– Som författare åker självförtroendet en livslång berg- och dalbana, vilket är utmattande. Som företagsledare tvivlade jag aldrig, det var det lättare jobbet.

Men du har också sagt att du drivs av någon sorts skuld?

– Jag har väldigt svårt att koppla av eller ta semester och göra ingenting, det är sant. Och det är möjligt att orsaken till att jag jobbar så mycket är att jag drivs av en inneboende skuld. Jag känner att jag måste kompensera det försprång jag fick när jag föddes i den här familjen och med de här förutsättningarna. Jag känner att ”det här är orättvist” och det måste jag kompensera genom att vara duktig.

– Det låter kanske knäppt, men det är så.

Jonas Bonnier var programledare i ”Talkshow i P1”

Idag har han inget med Bonniers dagliga verksamhet att göra, förutom att han är ordförande för Bonnier konsthall och Stora Journalistpriset, och dessutom verkställande ledamot i stipendienämnden Albert Bonniers 100-årsminne.

Fram till i somras var han som sagt också programledare i radions ”Talkshow i P1” tillsammans med Katherine Zimmerman.

– Jag älskade att göra radio, säger den gamla tidningschefen. Jag tycker det var oerhört modig av dem att fråga mig som aldrig ens varit i närheten av mediet och inte heller jobbat som journalist på 45 år.

– Det var superläskigt, ja overkligt läskigt, men jättekul hela tiden.

Varför var radio så kul?

– Direktsändningar ger ett endorfin som är svårt att ersätta med något annat. Att dessutom, varje dag, arbeta med otroligt inspirerande människor och varje dag få intervjua otroligt inspirerande människor… hur skulle det kunna vara annat än fantastiskt kul?

Samtidigt så satte den gamla otåligheten in efter två år som programledare.

– Jag har en tendens att göra allting väldigt intensivt, väldigt maniskt, och det i kombination med dåligt tålamod gör att jag bränner ut både mig och arbetssituationen efter några år. Jag försökte kombinera jobbet med andra saker, men det blev inget bra.

Under sin tid som radioprogramledare hann Jonas däremot för ett kort ögonblick uppleva en viss form av popstjärnestatus. Han sjöng och spelade live i programmet, bland annat gamla låtar av Ulf Peder Olrog, ”Sveriges främsta visdiktare, idag komplett bortglömd”.

Var det den största publik du haft som artist?

– Ja, (skratt) det var det nog!

Utsätter sig gärna för det obekväma

Men det var inte främst möjligheten att få spela gitarr som drev Jonas Bonnier, förstår man. Att utsätta sig för situationer där du i förväg inte vet vad som händer är härligt, menar han, och på sätt och vis meningen med livet. Att spela i radion var så otroligt otäckt att han inte överhuvudtaget mindes vad som hände, det var som att gå in i en svart box, förklarar han.

Ändå måste han.

– Ja, att göra precis samma sak som man gjorde igår i olika versioner, kan inte vara något att sträva efter. Att utsätta sig för något obekvämt, det bygger in en tröghet i livet så att det varar längre. De lyckliga stunderna, de går väldigt fort och dem glömmer du bort, till skillnad från de hemska som känns som en evighet. Så om meningen att livet är att det ska gå så fort som möjligt, då ska du sträva efter lycka, men om det inte ska gå så fort som möjligt, då är den konstanta lyckan inte eftersträvansvärd.

Chef på Bonnier och Bonnier Tidskrifter

Som före detta chef på Bonnier och Bonnier Tidskrifter har han varit med om gammelmedias både uppgång och fall. När han var i New York 2008 för att köpa ett amerikanskt tidskriftsbolag, var det fortfarande goda tider, även om han noterade att många personer kom bärande på bruna kartonger i entrén.

– I efterhand så förstod jag att Lehman Brothers satt på de 15 högsta våningarna i samma byggnad. Personerna jag mötte hade precis fått sparken.

Och det var i sin tur början på en global finanskris och snart också den stora tidningskrisen. Facebook fick sitt genombrott och två år senare kom Instagram.

– Internet blev dödsstöten på ett sätt vi inte kunde förutse. Många specialtidningar blev helt obsoleta på ett ögonblick. Vem behövde vänta på ett recept eller ett däcktest när du kunde hitta det direkt på internet? Och sociala ­medier såg vi först som en chattjänst.

Nyhetsjournalistik blir viktigare och viktigare

Även om han tror att de magasin som sysslar med underhållnings- eller servicejournalistik kommer att få det svårt i framtiden, så menar han att betald nyhetsjournalistik bara blir viktigare och viktigare.

– Idag med alla deepfake-filmer är det svårt att veta vad som är på riktigt och då är det ännu viktigare att vi har till exempel Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter som kan ge en sann verklighetsbild. Vill du gå ut på nätet och hitta information, så toppen – men du kan aldrig veta om det är på riktigt.

Och böckernas framtid då? Tar ljudböckerna över?

– Vissa historier kommer alltid att kräva utrymme. De går inte att berätta på TikTok eller i ett videoklipp. Om de längre berättelserna sedan kommer att lyssnas eller läsas, det vet jag inte. Däremot tror jag inte att tidsåtgången vi lägger på berättelser totalt sett, kommer att minska.

– Själv har jag börjat att lyssna mycket på ljudböcker. Men om boken är tillräckligt bra, då köper jag den för att läsa klart. Det går för långsamt att lyssna. Jag blir för rastlös och vill snabbt veta hur det går.

Men kommer ditt yrke att finnas kvar? Eller skrivs våra framtida böcker av AI?

– Det kommer finnas tiotusentals böcker och låtar skrivna av AI. Vi kommer inte att gå in i en hiss med musik skriven av människor i framtiden. Men vill vi bli överraskade, förundrade, bergtagna; ja, då kommer vi att vända oss till musik, litteratur och film som är gjorda av människor.

Jonas Bonniers julnovell

I väntan på att bli klar med den ”sensationella” romanen har Jonas Bonnier smugit emellan med en liten julnovell. Akt förlag ger traditionsenligt ut en julnovell av en känd författare för att slå ett slag för högläsningen, där en novell är alldeles lagom att samla familjen kring.

”Jonas Bonnier är en författare, vars böcker och manus för film och tv, når ut till läsare och tittare i alla åldrar. Hans tilltal och underfundiga penna är lika lockande som tilltalande” skriver förlaget och Jonas novell utspelar sig på Sveriges Radio och är en skojig drift med radiohuset, men också ett inlägg kring vikten av en röst som aldrig får tystna. ”Tolkningen är fri”, menar Jonas.

Själv är han ingen stor julälskare, något som han tror beror på att han fick en överdos av jul som liten, åtminstone av tomtar.

– Mina föräldrar samlade på tomtar och antalet växte snabbt och explosionsartat i min barndom. Till slut hade vi flera tusen, det var ren galenskap, vart du än vände dig i huset fanns det tomtar, i alla skåp, på hyllor och fasttejpade på konstverken.

– Min första jul hemifrån var en befrielse! Men idag firar jag en traditionell jul med min familj vartannat år, vartannat år bestämmer jag och då reser vi bort.

Men vad hände med alla tomtarna?

– När när mina föräldrar dog ringde jag till min bror i Miami och frågade om han ville ha dem. ”Skicka hit dem”, sa han ”så lägger jag alla kartonger på stranden och tänder en ’bonfire’, så att vi äntligen äntligen blir av med dem”.

– Då blev jag blödig. Det var lite väl hårt. Så nu ligger de och möglar i vår källare.