Cecilia Gyllenhammar om sin pappa, syskonbråk och klassresan nedåt: ”Tyvärr är det bye bye med arvet”

Hon är en pionjär inom genren autofiktion. Debutromanen för tjugo år sedan ledde till en splittring i familjen, och Cecilia Gyllenhammar har nästan ingen kontakt med sina syskon. Men med åren har hon kommit allt närmare sin pappa – näringslivsprofilen Pehr G Gyllenhammar, som numera bor i Kanada med fru och liten dotter.

I år är det tjugo år sedan ”En spricka i kristallen”, som skildrar den tidvis olyckliga uppväxten i en känd finansfamilj, kom ut. Cecilia ­Gyllenhammar blandade självbiografiskt material med dikt, men som alltid med autofiktion så lästes den som en självbiografi. Cecilia skrev autofiktion, eller bekännelselitteratur som hon själv kallar det, långt innan begreppet ideligen analyserades på kultursidorna. Numera översköljs vi ju av skildringar av det privata livet – tänk Alex Schulman, Karl Ove Knausgård och alla dagboksskribenter – men så var det inte då. 

Cecilia Gyllenhammar

Ålder: 62 år. 
Bor: I Vasastaden. 
Familj: Pojkvännen Tomas Lappalainen, journalist och författare. Barnen Måns,
31 år, Isaac, 28 år, och Julia, 27 år. 
Aktuell: Med boken ”Monologroman om en vänskap”, Ekström & Garay. 

Ännu mer ovanligt var det att någon från överklassen berättade om sitt liv. För Cecilia Gyllenhammar är inte vem som helst. Hon är dotter till Pehr G ­Gyllenhammar, eller PG som han ju är med svenska folket. Han som i sig själv är ett stycke svensk industrihistoria. En levande legend inom svenskt näringsliv, mångårig Volvochef, och styrelseord­förande i internationella bolag. Under nio år toppade han dessutom listan i Ica­kurirens årliga undersökning ”Sveriges mest beundrade man”, något han själv sägs ha varit omåttligt stolt över. 

– Jag hatar att skryta, men kanske ligger det något i det där med pionjär. Jan Myrdal fanns ju förstås. Han var en suverän författare, det kan ingen ta ifrån honom. 

Säger Cecilia Gyllenhammar lite försynt. Vi ses på kafé Ritorno i Vasastan, inte långt ifrån Cecilias hem. Hon är aktuell med ännu en bok, hon kallar den ”monologroman”, och de egna erfarenheterna är än en gång utgångspunkt. 

”Jag gillar tanken på folkhem, välfärdsstat och rättvisa.” Foto: Peter Knutson

Växte upp i överklassen

Cecilia Gyllenhammar växte upp i ett hem fyllt av konst, böcker och antikviteter. Att byta om till middagen var självklart, och när pappa Pehr var hemma ansträngde sig mamma Christina lite extra. Dock inte med maten, den lagades av hushållerskor. Det där är långt ifrån hur Cecilias liv ser ut i dag. Hon menar att hon har gjort en klassresa – nedåt. 

– Jag växte upp med en pappa som hade en jättelön. Själv har jag snart levt upp arvet som jag fick från mamma. Man kan väl säga att jag har gjort en långsam klassresa nedåt. Under stora delar av livet har jag levt på mina föräldrar, genom arv och grejer, det är väl inget att sticka under stol med. 


LÄS ÄVEN: Per G Gyllenhammar: ”Det var ljuvligt att bli pappa igen efter 80”


Du är noga med att påtala dina privilegier. Varför då?

– För att livet är orättvist. Jag är uppvuxen i en sextio- och sjuttiotalsanda. Jag gillar tanken på folkhem, välfärdsstat och rättvisa. Det är klart att de som är väldigt rika inte har förtjänat sin rikedom, det finns det ju forskning på. Visst handlar det om ambitioner och drifter, och ibland om tur. Men att vissa skulle vara så mycket mer värda, ­och tjäna så mycket mer pengar, än andra människor… nej. De är ju inte Ein­steins som sitter på alla de där posterna. Människan orkar ju bara använda hjärnan ett visst antal timmar. 

Inte alltid en fördel att heta Gyllenhammar

Numera vet Cecilia Gyllenhammar inte riktigt vilken klass hon tillhör. Många i överklassen har vänt henne ryggen. Hon har gett ut en rad böcker, men heller aldrig känt sig hemma i kulturvärlden. Och när hon funderade på att börja jobba politiskt för vänsterpartiet i Djursholm så deklarerade en äldre medlem att de inte ville ha ”sådana som henne” där. Att heta Gyllenhammar har inte bara öppnat dörrar, Cecilia har ofta känt att efternamnet har varit ett ok. 

– ”Överklassen kan inte skriva” har det stått i recensioner. Det var uppenbart att kulturmänniskorna inte gillade att jag var inne på deras domän. Plötsligt handlade det inte alls om att vilja förändra samhället till något bättre, i så fall är det väl positivt att människor möts över klassgränserna? 

Cecilia som 27-åring 1988. Då hade hon ännu inte debuterat som författare. Foto: Kamerareportage/TT

Utnyttjad av vännerna

I nya boken skriver Cecilia Gyllenhammar om middagar med kulturvännerna – som hon betalar. De sitter på trevliga brasserier i Stockholms innerstad och beställer vinflaska efter vinflaska. Men när notan ska betalas landar den på henne: ”Hoppsan, swisch verkar inte funka”, ”Oj, kortet är visst hemma”. Cecilia betalar tålmodigt, men som läsare börjar man reta upp sig. 

– Det där är baksidan av mitt dåliga samvete för att vara född Gyllenhammar. Men det är inte rätt att jag alltid ska betala, jag har gjort fel där. 

Är det verkligen bara du som gjort fel? Vänner som alltid låter sig bjudas har väl också ett ansvar?

– Det är det här med Gyllenhammar, det är ett så jäkla laddat namn. Men det blev snett, och från en sociologisk synvinkel är det fel. Varför ska en enskild människa bära ansvaret för en fallerad socialpolitik? Jag är en mespropp som inte riktigt orkar bråka. Numera har jag väldigt få vänner, de som utnyttjade mig är borta. Dessutom har jag så lite pengar kvar att jag inte längre kan bjuda. 

Debutboken ”En spricka i kristallen” förstörde syskonrelationerna

Tillbaka till Cecilias familj, där inte bara pappa Pehr är en kändis. Cecilias syster Charlotte är en av Sverige mest kända konstnärer, och hennes andra syster Sophie driver det framgångs­rika smyckesföretaget Sophie by Sophie. Dessutom har hon en bror – Oscar. Han är en fantastisk skribent och har en underbar humor, tycker Cecilia. Men hon har i princip ingen kontakt med något av syskonen. Sedan debutboken blev ­relationen med syskonen aldrig densamma igen. 

Pehr Gyllenhammar ny vd för Volvo, med hustrun Christina och barnen Sophie, Oscar och nioåriga Cecilia. Systern Charlotte saknas på bilden. Foto: TT

– Efter ”En spricka” köptes jag ut från föräldrahemmet Råö. I någon vecka låg jag och kved över allt som jag hade blivit av med. Sedan kände jag: ”Nej, jag kan inte ligga här och gräma mig över kandelabrar, prylar och pengar”. På ett sätt var det befriande att skriva på det där pappret. Ibland vet man inte exakt när det går snett. Men det går inte att vrida klockan tillbaka och få saker ogjorda. Som i många familjer är det massa saker som bara pågår och som ingen riktigt pratar om. 

Nära relationen till pappa PG

Skulle du vilja ha kontakt?

– Det är inte så lätt, det går inte riktigt att säga så. Efter ”En spricka” blev det så mycket känslor. Familjen kunde inte riktigt ta emot det som stod i boken. Förutom pappa då – till slut. Vi är väldigt, väldigt nära nu. Det har vi visserligen alltid varit, men det blir mer tydligt med åren. 

Ja, pappa Pehr och hon är tajtare än på länge, trots allt som har hänt. Mamman avled i cancer 2008, och året därpå skulle föräldrarna ha firat femtioårig bröllopsdag. Efter några år gifte pappan om sig, men äktenskapet varade bara i några år. Men sen gifte han sig ännu en gång – med 38 år yngre Lee, och paret har en dotter som nu är åtta år. 

Pehr PG Gyllenhammar med dotter Cecilia Gyllenhammar 2017.
Med pappa PG Gyllenhammar på vernissage 2017. ”Pappa och jag har väldigt fin kontakt numera. Men det har hänt saker de senaste åren”. Foto: TT

– Pappa och jag har väldigt fin kontakt numera. Men det har hänt saker de senaste åren. Numera bor pappa på ett fint hem i Toronto, som är ganska olikt ålderdomshemmen i Stockholm. Han har det bra. Jag försöker tänka att han fick tio roliga år med sin nya fru. Han är ju en vuxen människa som får göra vad han vill med sitt liv. 

Numera ”fattigmiljonär”

– Men tyvärr är det bye bye med arvet, pappa flyttade ju till Kanada med sin nya fru. Det är dubbla känslor runt det där. I relationen till pappa är det skönt att pengar inte är inblandade. Jag kan visa pappa att jag älskar honom – utan hans pengar. Samtidigt är det klart att pengar är viktigt också för mig. Man vill ju leva ett okej liv. Äta, och ha någonstans att bo, det är a, b och c. Numera kan man nog kalla mig fattig­miljonär. Jag har en lägenhet, men inga pengar. 

Hur tänker du runt att få en lillasyster när du är 55 år?

– Hon är fantastisk. Jättesmart. Och väldigt rolig, hon har väldigt mycket humor. Hon är ju fortfarande bara ett litet barn. Hon har ju bara sin mamma, så jag och mina barn kommer att finnas där för henne i framtiden. Visst, det är komplicerat med arvet och så, men det är ju inte hennes fel. 

Komplicerad relation till sin mamma

Relationen till mamman var också komplicerad. Cecilia beskriver sin mamma som vacker och intelligent. 

– Tyvärr dog hon för tidigt, som äldre tror jag att jag skulle haft ett större utbyte av henne. Som barn var det svårare, jag kände mig väldigt ensam. Jag hade velat bli lite mer klappad på. Min mamma hade nog också velat det – om hon kunnat. Men hon kunde inte det, och det kan ju inte hon hjälpa. Tyvärr var hon lite svartsjukt lagd, och ville ha pappa för sig själv. 

”Det är något med familjen… det är ett så kravlöst umgänge. Man behöver inte ens göra något ihop, ändå är man tillsammans”, säger Cecilia och berättar att hon bröt i hop när den siste av barnen flyttade hemifrån. Foto: Peter Knutson

Huvudkaraktären i nya boken är singel. Hon är rädd för att åldras ensam och drömmer om kärleken. De känslorna har Cecilia haft även om hon sedan sju år är särbo med författaren och journalisten Tomas Lappalainen. Hon kan absolut relatera till det där med att vara rädd för ensamheten, inte minst som kvinna. 

– Trots att mamma var feminist var det mycket fokus på att ha ett utseendekapital. Delvis handlade det om överlevnad, det var ju andra tider då. Kvinnor bar på en rädsla att inte klara sig ekonomiskt, men om man såg bra ut kunde man alltid hitta en snygg, rik karl. Det fanns inbäddat i det där överklasslivet. 

Bryr du dig?

– Ja, tyvärr. Det har drabbat mina barn lite. När jag var yngre var jag lite ätstörd, och sådant är svårt att dölja för barnen. Det räcker att man som mamma säger: ”Usch, nu har jag blivit tjock” så träffar det de små barnen. Om de någon gång skulle börja tänka på sin egen vikt så är det absolut mitt fel. 

Cecilia Gyllenhammar är lycklig som mamma

Om relationen till ursprungsfamiljen är komplicerad så har det gått lättare med den egna familjen. Cecilia konstaterar att hon alltid har varit en väldigt lycklig mamma, och att hon är galen i sina barn. Eller barn och barn, de är ju vuxna nu. Den äldste sonen är neuropsykolog och forskare. Yngste sonen är snart klar jurist, och dottern Julia är musiker och spelar i ett band som heter Sacramentum. Dessutom har hon gått på konstskola, och har gjort omslaget till nya boken. 

– Jag var hemma med barnen när de var små, och vi blev väldigt tajta. Många kvinnor tycker att det är en fälla att vara hemma med barn. Karriärkvinnorna i Stocksund, där jag bodde när barnen var små, tyckte att det var lågstatus att vara hemma med barn. Men för mig var det ren lycka. Jag hade inga fysiska svårigheter att ligga på en soffa en hel dag och gulla med småbarn. Jag tyckte om att gå in för de små varelserna och deras värld. 

Och nu är de vuxna, och ingen bor hemma. 

– Usch, det är fruktansvärt. Så ensamt och konstigt. Jag bröt ihop fullständigt när den sista flyttade, och det finns ju ett martyrskap i det. ”Lägg inte din ångest på mig”, brukar barnen säga. Så jag får skärpa mig lite. Men det är något med familjen… det är ett så kravlöst umgänge. Man behöver inte ens göra något ihop, ändå är man tillsammans. 

4 snabba frågor med Cecilia Gyllenhammar

Läser just nu: ”The decadent society” av Ross Douthat. 
Tittar på: ”Curb your enthusiasm” med Larry David. 
Det gör mig glad: Mina barn. 
Det gör mig arg: Massa grejer. När jag går på stan och ser någon som är taskig mot sin hund eller sitt barn säger jag till. Mina barn tycker att det är jobbigt och pinsamt att jag lägger mig i. 

Tillsammans med en kulturman som stal från henne

Cecilia Gyllenhammar är sedan länge skild från barnens far. Hon har skrivit en bok om det smärtsamma uppbrottet. Ytterligare en bok kom att handla om den passionerade relationen som hon inledde efter skilsmässan – med en kulturman som snodde saker från henne. 

– På löpsedlarna stod det att jag blivit sol- och vårad. Det blev jag inte, däremot blev jag tjuvad. Jag gav inte ett öre till den här personen. Jag tog in en tjuv i hemmet, det var mitt misstag. Men det kunde man inte tro, att den här söta författaren och kända kulturpersonen var en simpel tjuv. Han passade på de få gånger han hälsade på mig i Stockholm. Varje gång snodde han något dyrt smycke som jag hade fått av mamma. Han dömdes i tingsrätten för grov stöld, och jag lyckades köpa tillbaka de flesta smyckena. Numera ligger de i ett bankfack och ska sparas till nästa generation. 

”Numera har jag väldigt få vänner, de som utnyttjade mig är borta.” Foto: Peter Knutson

Och apropå klass. När Cecilia förstod vad som hänt, drog hon nytta av sin överklassbakgrund, påpekar hon. 

– Jag blev handlingskraftig. Jag avslöjade karln, för polisen kan ju inte göra något. Jag samlade min exman som är två meter lång, hans kusin som är brottare samt en ukrainsk kompis. Vi konfronterade den lille författarkillen. Vi frågade lugnt vad han hade gjort av smyckena. Han blev så darrig att han var tvungen att gå och lägga sig. Sedan kröp det fram att han hade pantsatt smyckena. 

Gör överklassen så?

– Jag vet inte, jag gjorde så. Jag var så jävla arg. Jag sörjer att jag aldrig kunde köpa tillbaka mitt favoritsmycke. Ett vintage Bvlgari med kapuschongslipade stenar i olika färger. Det fick jag av mamma när jag fyllde fyrtio. 

Skönt att stå utanför familjehierarkin

I boken skildrar Cecilia Gyllenhammar sin mammas begravning. Syskonen och deras familjer bor på släktgården, men hon bor på hotell med sina barn. 

Hur är det att vara i konflikt med sin ursprungs­familj?

– På ett sätt är det hemskt. Men det finns också en känsla av befrielse. I en syskonskara är det ganska hierarkiskt, och det är halt på toppen. Det är ganska strängt och mycket konkurrens om uppmärksamhet. Det kan vara skönt att stå utanför allt det där. 

För att nå individuell frihet behöver man ibland komma ur sitt gruppfängelse, menar Cecilia. 

Har du gjort det?

– Ja, jag tror faktiskt det. Men det har haft ett pris. Det ledde till uppbrott som aldrig gick att laga. Men så kan livet också se ut.

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top