Hela familjen Billgren tar emot vid dörren. Hunden Chips skäller gällt, men husse intygar att han är snällare än vad han låter. Hustrun Julia hälsar artigt. Det är henne vi ska tacka för att den här intervjun ens äger rum. Ernst har varken dator eller mejl, så det är Julia som sköter hans korrespondens och i vänliga mejl syr ihop träffen. Ernst påstår att han aldrig i livet har betalat en räkning.
– Jag tror säkert att räkningarna blir betalda på något sätt, men jag är inte inblandad. Jag har alltid haft assistenter och anhöriga som har skött sådant. Det är väl bättre att jag håller på med mitt? Ska man bli bra på något så går det väl inte att göra på något annat sätt? Jag antar att den där Mondo hoppar rätt mycket stavhopp?
Ernst Billgren
Ålder: 66 år.
Bor: Södermalm i Stockholm.
Yrke: Konstnär och författare.
Familj: Hustrun Julia, hunden Chips och två vuxna barn – Sigge och Elsa.
Tittar på: Dokumentärer.
Läser: Har än en gång kört igenom Murakamis tidiga romaner.
Blir glad av: Nya färgtuber, det är lyxigt.
Det gör mig arg: När hissen är trasig och jag har många kassar att bära (familjen Billgren bor högst upp i fastigheten).
Aktuell: Med en utställning på Nationalmuseum under nästa år.
Ernst skulle heller aldrig ge sig ut och shoppa. Hans kavajer har minst ett par decennier på nacken, och hos frisören har han bara varit en gång – när dottern Elsa bokade in ett besök. Han klipper sig själv, att sitta stilla i en frisörstol i en timme passar honom inte.
Pjäs på Dramaten och mattprojekt i Indien
Ernst beskriver sig som rastlös, och uppenbarligen får han många saker gjorda. På frågan vad han gör just nu blir svaret långt. Han sätter upp en pjäs på Dramaten, har ett mattprojekt i Indien, jobbar med glaskonst i Venedig och skulpturer i Thailand, förutom förberedelserna inför den stora utställningen då…
Allt sägs på en utandning. Jag antecknar febrilt i blocket. Om pjäsen kan han inte säga så mycket ännu, men mattorna börjar ta form. Ernst visar några färgglada, mönstrade prover. På en simmar några flundror, en annan är prydd med tavlor.
Ernst Billgren har fem hundra järn i elden, ändå utstrålar han mest lugn där han sitter i fåtöljen. Han känns närvarande och med i frågorna. Protesterar när han inte håller med, och flikar in lågmälda skämt. Hur går den avspända auran ihop med det aktiva livet?
– Jag jobbar bara när jag jobbar. Många jobbar när de inte jobbar. Om man går runt och oroar sig så läcker man ju energi. Det är som att segla runt med en båt med hål i botten.
Okej, så du har ett gott psyke.
– Jag har en logisk aspekt på det mesta. Jag är inte ett dugg intresserad av känslor och åsikter.
Annars tänker man kanske att många konstnärer går runt och är lite allmänt nojiga.
– Men då fordras det att de vill göra något bra. Att de vill vara okej inför andra. Det är då man börjar oroa sig. Om man inte behöver vara bra så spelar det ingen roll. Jag bryr mig inte om ifall något blir bra eller dåligt. Jag tycker att båda är lika intressanta. På så vis är jag som en forskare. Jag är heller inte tillräckligt intresserad av mig själv för att ägna mig åt självkritik. Det är ju inte jag, utan det jag gör som är det intressanta.
”Att vara strategisk är en extremt passiv handling”
Du är inte rädd för att misslyckas?
– Jag utsätter mig hellre för saker där det finns en chans att misslyckas. Det finns en energi i att utsätta sig för situationer som man inte behärskar. När en pizzabagare gör sin första pizza så blir den säkert knögglig. Men hans 10 000:e blir antagligen perfekt. Men den gör han av bara farten, utan att tänka. Han har somnat för länge sedan. Jag har alltid tänkt, vad är det sämsta jag kan göra nu? Jag har inte försökt skydda mig. Många som uppnår en viss position, eller är i en viss situation, börjar skydda den. De blir strategiska. Men att vara strategisk är en extremt passiv handling. Det är som att leda med två noll i halvlek i fotboll och börja backa hem. Jag har kommit fram till att det måste vara smartare att inte gå runt och vara passiv.
Fotografen Peter jublar när han kliver innanför tröskeln hos Billgrens. Här är högt i tak, välstädat och sparsmakat, men originellt, möblerat. En byrå har formen av ett slott med tinnar och torn. Den byggde Ernst själv eftersom alla byråer på Ikea var så tråkiga. Ernst egen konst blandas med andras. Här hänger en Dick Bengtsson, som Ernst köpte som ung, och som SVT-programmet ”Antikrundan” har gjort ett inslag om. Tre, fyra miljoner skulle han få för den, enligt deras värdering.
Ernst Billgrens målningar har blivit dyrare
Också Ernst Billgrens egna målningar har blivit dyrare och dyrare, men det är inget som han går runt och funderar över.
– Det är väl bra att mina verk kostar en halv miljon eller så. Då kommer de ju att tas om hand. Står de i en garderob och inte är värda något så förstörs de med tiden. En hög värdering blir ett skydd för målningen. Men målningarna säljs ju inte av mig. Jag jobbar inte med pengar, jag är aldrig inbladad i det där.
Våningen fullkomligt strålar av ljus. Det är symboliskt, ljuset är ju så centralt i Ernst Billgrens konstnärskap.
– Men i ateljén brukar jag spika för fönstren. Naturligt ljus är störande när man målar. Ljuset är det intressanta i en målning, däremot struntar jag fullkomligt i vad den föreställer. En apelsin eller en hund, det spelar ingen roll. Ibland frågar folk hur det kommer sig att jag är så intresserad av rävar, det har ju varit en del rävar i mina målningar. Men jag bryr mig inte om rävarna. Det är som att fråga en kemist varför den är intresserad av provrör. Rävarna råkar bara vara där. Det är vad som händer framför och bakom som är intressant.
Bodde sju personer i en tvåa
Ernst mamma Wilhelmine föddes i Tyskland, och befann sig i Dresden under andra världskrigets bombningar. Som många andra tyska unga kvinnor åkte hon till Sverige för att jobba som hushållerska.
– Snart blev hon med barn med husets herre. Det här var ju före Metoo kan man säga. Under några år flyttade mamma och jag runt i Stockholms södra förorter. Hon passade andras barn och jag var med henne på jobbet. Jag växte upp i en trähage, en sån där som man kan ställa mitt i rummet. Jag tror att man utvecklar sin fantasi rätt bra i en hage. Jag såg knappt röken av mamma, hon var ju tvungen att jobba. Så småningom hamnade hon hos bilmekanikern Olle Billgren. Hans fru hade dött och hon skulle passa hans barn. Det slutade med att de gifte sig. Under flera år bodde vi sex, sju personer i en tvåa i Gubbängen.
Lite skillnad mot den här lägenheten, vad säger din mamma när hon kommer hit?
– Äsch, hon har inte en susning. Hon är aldrig på ett ställe mer än fem minuter, sedan måste hon dra vidare. Hon är också rastlös. Hon har alltid låtit mig hålla på med mitt, hon frågade aldrig hur det gick i skolan.
Aldrig frågat vem hans pappa var
Ernst kom bra överens med sin styvpappa Olle, eller ”bilmeken” som han brukar kalla honom. Sin biologiske far hade han däremot ingen kontakt med.
– Jag är inte så intresserad av blodsband. Jag har aldrig i livet frågat efter farsan, vem han var, och sånt där. För några år sedan fick jag en kallelse till en bodelning. Undrar vem det kan vara, tänkte jag. Sen kom jag på – farsan! Och så träffade jag mina tre halvsyskon, de var trevliga. Brorsan har jag träffat flera gånger sedan dess.
Under barndomen var Ernst aldrig i närheten av en konstnär, han visste knappt att yrket fanns. Ändå tycks det inte ha funnits några tvivel, han har aldrig velat göra något annat än att skapa.
– Det var väl för att jag var så dålig på allt annat. Lärarna ville att jag skulle hålla på med matte och gymnastik, men jag ville bara sitta och rita. Till slut hamnade jag i en obs-klass. Men konst har jag aldrig brytt mig om, det är att få hitta på egna världar som är det intressanta. Rita, bygga och konstruera.
Först när Ernst fick höra talas om gymnasieskolan Södra Latin, med kreativ profil, kom han igång med skolarbetet. Han höjde sina betyg så mycket att han fick skolans pris. På Södra Latin mötte han äntligen likasinnade, som författaren Klas Östergren och skådespelaren Pernilla August. I samma veva flyttade han hemifrån, 16 år gammal, och i telefonkatalogen tog han titeln ”Konstnär”. Några år senare började han på konsthögskolan Valand i Göteborg. Där drog han igång både nattklubb och galleriet Rotor, båda finns kvar än idag. Ernst körde sin stil, och en dag fick han höra att det hade börjat en punkrockare på Valand. Fascinerande, tänkte han. Undrar vem det kan vara? Till slut fattade han att det var honom folk syftade på.
– Studenterna hade skägg och kofta, det var sådana tider. De prenumererade på tidningen Albania Daily News som mest handlade om hur bra det gick för Enver Hoxha. Några år tidigare hade alla lärare på skolan slängts ut, studenterna tyckte inte att en skola skulle ha lärare. Sådan var stämningen.
Men du var inte en del av det där.
– Jag har aldrig varit med i en grupp. Inga föreningar. Inga lag. Det ligger inte för mig. Också på Valand var jag svår att placera. Jag satte upp en lapp på väggen där det stod ”Vägra göra revolt”. Alla andra ville ju göra revolt. Min inställning är att vare sig man löper med eller emot något så är man beroende av världen. Det är inte så självständighet ser ut. Jag vill gå den tredje vägen. Inte löpa med, inte löpa emot, utan vara där emellan.
Ernst Billgren blev ifrågasatt för sin konst
Rent konstnärligt stack han verkligen ut. Han ritade ju bofinkar!
– Folk blev otroligt upprörda. Ordförande i konstföreningen ringde och skällde. Han hade undervisat i konst under många år, pratat abstraktion och utveckling, och så kommer jag och förstör alltihop med en bofink. Folk undrade om det var på riktigt, de hade svårt att placera det jag gjorde. Var det verkligen konst?
Ernst Billgren brukar hamna här i intervjuer. Vad är konst? Är det han gör på riktigt? De filosofiska aspekterna kommer ofta upp, journalister vill gärna dissekera konstbegreppet med honom.
– Jag har ju skrivit en bok som heter ”Vad är konst?”, så visst är jag road av ämnet. När jag började på Valand tänkte jag att jag skulle ta reda på vad konst är. Men det var liksom ingen som pratade om det. ”Det är viktigt att teckna med känsla”, kunde en lärare säga. Hur vet han det, undrade jag. Är det en studie som säger så, eller är det bara något han har hittat på? Eftersom jag är en person som vill undersöka saker så tecknade jag en såg med känsla, och en såg utan känsla. Och så gick jag runt och frågade vilken som var vilken. Inte en människa kunde svara på det.
Förändrat vårt sätt att se på konst
Ernst Billgren är känd för att vända på konstbegreppet och gå emot regler för hur en målning ”ska” se ut. Han anses ha förändrat vårt sätt att se på konst, vad som är en bra respektive en dålig målning, eller vad som är god eller dålig smak. Han prövar, upptäcker och testar hela tiden nya förhållningssätt. Ett tag hade han till och med en alternativ signatur – von Kröckert, som är ett släktnamn. Är det på riktigt? Driver han med oss? Med Ernst vet man inte riktigt. Inspirationen verkar han hämta från hela konsthistorien. Nationalromantik blandas med hötorgskonst. Expressionism med fornnordiskt snideri. Nytt och gammalt, kitsch och tradition, och gärna dubbla perspektiv i en och samma målning. Och förstås: olika tekniker i ett och samma verk, han blandar olja, mosaik och batik hej vilt.
Ateljén ligger på Skeppsholmen, och Ernst går dit nästan varje dag. Men ibland tar han med målningar hem som han petar på när andan faller på. På ett av de halvfärdiga verken tronar Karl XIV Johan – i bara mässingen. Honom planerar Ernst att tatuera. Målningen ska ingå i den nya utställningen, där temat är byggnader, platser och stämningar som har förstörts eller försvunnit.
– Jag är intresserad av det som saknas. I konstutvecklingen kan det ju ibland fattas delar. Först har man Renoir och impressionisterna, men helt plötsligt gör Picasso ”Flickorna från Avignon”. Det saknas ju fem målningar där emellan, det har liksom skett ett konstnärligt språng. I utställningen kompletterar jag konsthistorien, jag fyller i mellanrummen.
Sedan byter han ämne, och konstaterar:
– Jorden kretsar mer och mer cirkulärt runt solen. Man kan ställa klockan efter det där, nu när det börjar bli kallare igen.
Är det sådant du går runt och funderar över?
– Ja, meningslösa fakta, det gillar jag. Huvudstaden i Brunei heter förresten Bandar Seri Begawan. Det är bra att veta om frågan skulle kunna komma upp.
Förra säsongen var han och dottern Elsa med i frågesportprogrammet ”Alla mot alla”, och tidigare har han gjort bra ifrån sig i ”På spåret”. Ernst verkar inte vara rädd för att kasta sig in i nya sammanhang. Jag undrar om det hänger ihop med att han har gott självförtroende? Han växte ju trots allt upp med en mamma som var hans största fan. Det räckte med att han nös så sa hon: ”Vad bra du nyser”. Men Ernst menar att utsätta sig är en del av konstnärskapet.
– Jag använder den här Ernst Billgren till alla möjliga saker. Jag utsätter honom för saker. Vad händer om jag gör så här, om han hamnar i den situationen? Ernst Billgren är en figur som jag kan använda till lite vad som helst.
Har aldrig varit full
Till exempel till att medverka i program som ”Stjärnorna på slottet”.
– Men jag varnade produktionen och berättade att jag aldrig har sagt något personligt i hela mitt liv. Folk brukar grina i de där programmen, men det skulle inte hända mig. Jag tittar och observerar. Eftersom jag inte har någon personlighet är jag inte inblandad i verkligheten.
Det är underhållande att intervjua Ernst, ibland är det svårt att avgöra om han skojar eller inte. Pratar vi sommarhus säger han att han nyligen köpte ett hus på Gotland, men sålde efter bara en månad. Det var så jobbigt med allt gräs som skulle klippas, dessutom blev det omständligt med färjan. Och när vi snackar om det vin han har lanserat, som tidigare bara fanns på box men som nu kommer på flaska, påstår han att han aldrig i livet har varit full.
– Då blir ju verkligheten störd, och jag vill ju se vad som händer. Jag vill läsa av och kolla in, och då passar det inte att vara full.
Haha, du är oförutsägbar.
– Man kan träna upp sin oförutsägbarhet. Många följer ett utstakat spår. De har en föreställning om vilka de är, och vad de tycker i olika frågor. Men om jag vet exakt vad jag anser är snyggt, vad som är roligt och vad jag gillar att äta… ja, till slut blir det inte roligt att gå ur sängen på morgonen. Jag vet ändå vad som ska hända. Jag är hellre inte så intresserad av frågan: ”Vem är jag?”. Det vore jättetråkigt att veta. Det blir som ett fängelse, det utesluter allt annat. Det är roligare att ha möjligheten att vara någon helt annan nästa dag. Att hela tiden uppfinna sig själv på nytt.
Själv har han nystartat kärlekslivet, även om det är över ett decennium sedan nu. Efter trettio års äktenskap med Helene Billgren, också konstnär, bröt de upp, och Ernst träffade 25 år yngre Julia.
– Jag har sagt till Julia att jag är gift trettio år i stöten. Så om ett antal år… ”Lycka till” säger hon.
Säger Ernst på sitt typiska vis.