”Om ni inom den närmaste tiden står i snabbköpskön och sveper med blicken över hyllan med stycksaker och plötsligt känner den där starka förnimmelsen av att något fattas – en skotskrutig
dubbelchoklad – så kan ni skylla på min styvfar”, skriver Kalle Lind.
Hur ska man stå ut med skammen kring allt man under giftstruman utsatte sig själv och folk i sin närhet för?
Det kan ju vara debattklimatet som är sjukt också, sjukt dåligt…
Hn rusade fram till den största av dem. En skräckinjagande femtonårig mobbande kille. Och kastade sig om hans hals och gav honom en puss.
Jag längtar tillbaka till tiden då man var tvungen att köpa frimärke innan man kunde skicka ett
meddelande
Det här var alldeles innan jag till sist fick veta vad jag led av, varför jag var så bortom utmattad och rasade i vikt trots att jag bokstavligen vräkte i mig både mat.
Vad är oddsen? Ingen aning, för jag har aldrig fattat hur odds funkar.
Det skulle aldrig falla mig in att anpassa mig efter någon, jag tränar exakt hur mycket jag vill, jag har vilken dygnsrytm jag vill, jag gör precis vad jag vill och när det passar mig.
”Jag har svårt att se framför mig människor som flyr pest och översvämning gå runt med en gnagande oro i sig att framstå som lite oglammiga”
Naturligtvis är jag medveten om att barnbarnen tillhör någon annan och att man har dem ännu mer till låns än sina egna. Men ändå…
