Agnes Lidbeck finner lycka i ansträngning: ”Jag skriver böcker på lunchen”

– Att skriva är så roligt. Att släppa en bok är så hemskt, säger författaren Agnes Lidbeck och ryser lite när vi möts en måndag i Stockholm.

Hon kommer från jobbet som handläggare på Svenska Institutet, klädd i trenchcoat, bärande på en sliten läderportfölj, ungefär som man tänker sig en byråkrat. Den här intervjutiden kommer hon att kvitta mot några timmars övertid på kvällen. På lördagen gifter hon sig med sambon, techentreprenören Christian Landgren, på Österlen. Men redan på söndagen ska hon vara i Malmö och Lund för att hålla i en konferens. Vi har uppenbarligen att göra med en arbetsmoral utöver det vanliga. När i fridens namn hinner hon skriva böcker?

– På lunchen. Jag sätter mig någonstans på jobbet med datorn, svarar Agnes som tydligen inte krånglar med inspiration, avskildhet, ställtid och sådant.

– Jag är inte så social. Det är ingen diagnos eller så, mer en rädsla för att förhäva mig. Att kanske börja prata med någon som tycker man är jobbig. Det är det som är så skönt med att skriva en bok. Folk väljer själva om de ska plocka upp den eller lägga den ifrån sig. Jag behöver inte känna att jag tränger mig på.

Förutom sitt heltidsjobb har hon på sex år utkommit med fem romaner och en diktsamling. Ett tredje karriärben är att frilansa för blandade medier: hon syns i tv, hörs i radio och har skrivit en pjäs.

Skrev en timme per kväll

När hon debuterade 2017 med hyllade ”Finna sig” var hon ensamstående med tre små barn och tillät sig att skriva en timme per kväll, när de sov. (Lite mer tid fanns när de var hos sin pappa.) För henne står schemaläggning inte i motsats till kreativitet. Tvärtom.

– Jag uppskattar mitt liv med regelbundna vanor. Att det praktiska löper på så att jag inte behöver stå på morgnarna och leta efter rena kläder till barnen. Jag är ju inte den som sitter på Prinsen och dricker öl eftersom det är så otroligt mycket lättare att skriva om jag inte är trött eller bakis, säger Agnes och syftar på en klassisk kulturarbetarkrog i Stockholm. 

– Sedan betyder inte det att jag aldrig tar ett glas för mycket. Dessutom röker jag. Jag är ingen perfekt människa.

Glädjen finns i ansträngningen

Att disciplin ger belöning är en hållning hon ärvt hemifrån.

– Strax innan jag skilde mig satt jag och pratade med min mamma. Jag ammade fortfarande min minsta och jag var ledsen. ”Varför får jag aldrig vara lycklig? När är det min tur?” frågade jag. Och hon svarade: ”Men lilla Agnes, du ska inte vara lycklig, du ska anstränga dig.”

Om det där lät som ett tufft råd till en skör dotter så är Agnes idag beredd att skriva under på det. Att sitta och vänta på lyckan är inte så konstruktivt.

– Glädjen kan ju finnas i själva ansträngningen. Om jag inte fick anstränga mig genom att skriva böcker, så skulle jag ha mindre lycka i mitt liv. 

Christian har också tre barn och om jag inte hade det åtagande som det är att leva med sex barn i familjen så skulle jag vara mindre lycklig.

– Sedan inser jag att många har otillfredsställande jobb och att möda inte alltid skapar glädje. Men om jag talar för mig själv så ser jag att de tillfällen när jag mått sämst är när jag gett upp på min egen ansträngning. 

Mamma doktorerade vid 70

Agnes Lidbeck är en osentimental iakttagare av medelklassens ängslan och nojor. Hon är uppvuxen i ett av dess mest typiska fästen, Stockholmsförorten Bromma. Hennes pappa var regissören Lars Lennart Forsberg, känd exempelvis för filmen ”Vem älskar Yngve Frej?”.

Agnes mamma heter Åse Lidbeck och har jobbat i statsförvaltningen bland annat som statssekreterare. I en krönika i Dagens Nyheter för några år sedan beskrev Agnes hur det var att som barn somna till det trygga knattret av mammas skrivmaskin som hon tog fram på kvällarna för ett extra arbetspass när ”köket var städat och tvätten körd”. Vid 70 doktorerade mamma i statsvetenskap.

– Just nu pluggar hon astronomi, konstaterar Agnes.

Man börjar ana var drivet kommer ifrån. Här fanns två olika förebilder och Agnes valde båda, såväl konstnärsskapet som byråkratbanan. Så småningom. Men vägen dit gick genom en del kriser.

Författarlivet verkade för osäkert

Agnes skrev dikter redan som tonåring och i 20-årsåldern hade hon inledande kontakter med ett förlag. Men hon fick kalla fötter, drog sig ur och slängde hela materialet. Författarlivet verkade för osäkert. Hon ville ha familj, ekonomisk trygghet, en borgerlig inramning. Och hon ville inte vara den utrymmeskrävande konstnären som resten av familjen måste tassa runt.

Hon stängde av den delen av sig själv i tio år. Men det tärde.

– Jag hade inte en klinisk depressionsdiagnos men var djupt olycklig och låst i mitt känsloliv. Spänd, jobbig att ha att göra med. Jag hade sjunkit långt ner i soffan och försökte med märkliga dieter och andra små medel kontrollera tillvaron. Det var ingen hälsosam inställning, säger Agnes.

Både hennes mormor och farmor fick släppa sina kreativa ambitioner för att ägna sig åt familjen. Farmor hade inte mindre än fjorton barn. Efter ett liv av potatisskalning gav hon ut en diktsamling i 70-årsåldern. Barnbarnet Agnes hade andra möjligheter, gick i terapi och insåg att hon måste ta upp skrivandet, på något sätt få in det i jobb- och familjeekvationen.

”Man är inte den bästa iakttagaren av sig själv”

– Det var känslomässigt påfrestande att göra ett så långt uppehåll men bra för mig som författare. Som ung skulle jag mest ha skrivit om mig själv och det hade förmodligen blivit platt och ointressant. Man är inte den bästa iakttagaren av sig själv. Nu skriver jag om andra människor, påhittade men byggda av folk jag ser omkring mig. Där finns mer att hämta för det finns fler av andra än det finns av mig. 

Debutromanen bröt igenom hennes försvar när hon, 34 år gammal och gravid med sitt tredje barn, stod och stekte köttbullar.

– Plötsligt fick jag en mening i huvudet: ”Alice är inte en mamma som röker under fläkten.” Jag la ner stekspaden och gick och skrev tre sidor om den här personen. Det är enda gången jag har satt mig och skrivit när jag varit med barnen.

Alice blev till Anna, huvudpersonen i ”Finna sig”. Innan den kom ut skrev Agnes raskt även sin andra roman, ”Förlåten”, för att inte bli påverkad av mottagandet av den första. Men det hade hon inte behövt oroa sig för. Kritikerna var entusiastiska.

Skildrar vardagen i sina böcker

Agnes Lidbecks romaner speglar det faktum att livet är väldigt lite Hollywoodfilm och väldigt mycket vardag. Diskmaskiner fylls och töms, tulpaner arrangeras i vas och auberginer rostas i ugn. Det är inga transportsträckor. Hon kan få in mycket drama och personteckning i pysslandet med ett surdegsbak. 

Hennes kontrollerade karaktärer uttrycker sig med ett par sammanbitna käkar här, ett ryck i ett persiennsnöre där. De stora konflikterna syns i de små detaljerna. Hon har i intervjuer nämnt att det är så hon är uppvuxen. Vrede – och speciellt kvinnlig vrede – är inte tillåten. Möjligen kan den få pysa ut i en irriterad knyck på kniven när man skär grönsaker.

Efter tre samtidsromaner och en släktsaga i Österlenmiljö har Agnes nu förflyttat sig till en näraliggande och kuslig framtid. Här finns ett uttalat politiskt skeende, fast bara i bakgrunden.

”Jag är genuint orolig för framtiden”

Samhällen förändras sällan med en stor smäll, snarare i små steg. En negativ utveckling kan fortgå så försåtligt att vi knappt märker den. I den nya boken, med titeln ”All min kärlek”, har några av dagens svåra frågor – vad göra åt AI, klimatet, pressdöden och dyngspridandet i sociala medier? – skapat en politisk vändning till det värre. Bara några år framåt i tiden har Sverige blivit ett land där ett maktparti diskret håller oppositionen nere och enstaka öppet kritiska medborgare försvinner spårlöst. Medan folk i gemen tittar bort.

– Jag är pessimist när det gäller samhällsutvecklingen. Snarare än de mest becksvarta, totalitära scenarierna, tror jag det kan uppstå ett subtilt förtryck som är mycket mer frätande än vi förstår. Och människor kommer inte plötsligt att förändras och bli mer onda eller goda utan de flesta av oss fortsätter nog att leva på som vanligt så länge vi bara kan. En slags medlöperi där man ser till sin egen lilla tillvaro, säger Agnes.

Det låter som tyskarna på 1930-talet. Eller ryssarna på 2020-talet.

–  Jag vill inte döma, jag tror bara att det är så vi fungerar. Händelserna i boken bygger inte på absurda fantasier, utan på debattfrågor och lagförslag som är uppe på bordet nu. Jag är genuint orolig för framtiden, konstaterar Agnes.

”AI-utvecklingen är mardrömsmaterial”

Intressant då att hon gifter sig med en man som beskriver sig som framtidsoptimist. Christian Landgren jobbar i digitaliseringens frontlinje, driver företag och är rådgivare åt regeringen i digitala frågor.

– Vi har otroligt spännande samtal! Han har hjälpt mig att lyfta blicken och se att tekniken och medicinen kan komma att lösa många av de problem vi har nu. Men samtidigt – mänskligheten rör sig ju framåt i steg som vi inte ens vet om de är framsteg eller katastrofer. 

– Jag tycker AI-utvecklingen är mardrömsmaterial. Inte så att onda robotar kommer att ta över. Men vad händer i ett samhälle där tekniken slår undan benen för människor eller tar ifrån dem meningen med livet? Vi kommer väl inte att ha svältande människor på gatan om några år, men kanske en värld där många blir bortrationaliserade och inte behöver jobba och tänka längre.

Privatlivet har aldrig varit bättre

Samtidigt som Agnes känner ångest över det hon ser hända har privatlivet aldrig varit bättre. De flesta recensenter brukar lyfta fram hennes knivskarpa blick på människors relationer. De små beräknande utspelen, det kyliga emotionella manipulerandet. Agnes menar att kärleken har gjort hennes blick en smula dimmigare.

– Ju djupare mina privata relationer blir, desto viktigare för mig att kunna både se och förlåta. Ha överseende med andra och mig själv. Tiden ger erfarenhet och man lär känna sig själv bättre. Kanske gör det mig inte mer utan mindre skarpsynt. Klokare. Får mig att förstå att det raster genom vilket jag ser andra inte är sanningen. Med den där lite suddigare linsen blir det mer nyanserat. Jag hoppas det går igenom även i det jag skriver.

– Den vuxna och djupa kärleken har hjälpt mig att finna den förståelsen. Det har löst väldigt mycket konflikter i andra relationer för mig. Att hitta någon som får mig att känna att jag kanske har fel.

”Är som maffian”

Agnes har också återvänt till Bromma, till en villa stor nog att rymma barnen.

– Det är som maffian, även om man försöker ta sig ur så dras man tillbaka in igen, skojar hon.

– Nej, men det är underbart att ha en vuxen att prata med i slutet av dagen, att inte vara så ensam som man är när man lever bara med barn.

En bröllopsresa ska nog hinnas med, så småningom.

– Det blir en tur i elbilen. Vi brukar sova i den också.

Och någon ny lyriksamling är inte på gång.

– Nej, trots allt är jag för lycklig för att skriva dikter.

Säger Agnes, tar den nötta portföljen och går. Den är för övrigt ärvd av mamma.