Janne Andersson – från fotboll till hjälparbete i Ukraina: ”Jag är tacksam över att kunna bidra lite, lite”

En klarblå himmel omsluter Lidingö­vallens intensivt gröna konstgräsplan. Janne Andersson tar plats på tränarbänken vid planens ena långsida. På fotografens kommando böjer han överkroppen framåt och vilar armbågarna mot benen.

– Det här är matchpositionen, säger han konstaterande.

Janne Andersson insåg att han var klar som tränare

Senaste gången Janne intog samma pose var den 19 november 2023 då han gjorde sin 94:e och avslutande landskamp som svensk förbundskapten. Även om det känslosamma avskedet gav upphov till en del tårar på sidlinjen anade Janne inte där och då att matchen skulle bli hans livs sista som fotbollstränare. I åratal hade han sett framför sig hur hans fyra decennier långa tränarkarriär skulle krönas med ett utlandsuppdrag – kanske för något prominent klubblag, kanske för något annat landslag. Förfrågningarna lät inte vänta på sig. Anbuden som strömmade in var inte fantastiska men ändå både prestigefyllda och lukrativa. Ett av de intressantare kom från Nigerias herrlandslag som ville ha Janne som sin nya förbundskapten. Men i stället för att packa resväskan och bege sig till Västafrika eller någon annan fotbollspassionerad plats ute i världen beslutade sig Janne för att stanna kvar hemma på Lidingö.

– Bara ett par veckor efter att jag hade avgått som förbundskapten opererade jag knät på grund av artros. När jag fick tid att luta mig tillbaka och sköta om knät insåg jag ganska snabbt att vad fasen, jag är helt klar. Jag och min fru är inte rika på något sätt, men eftersom jag har haft en bra lön kan vi fortsätta att leva på ungefär samma nivå som tidigare. De stora pengar och spännande uppdrag som jag blev erbjuden kunde inte motivera mig att fortsätta. Det konstiga är att jag inte saknar tränarjobbet en enda liten procent, utbrister han med uppenbar häpnad.

Vad saknar du minst?

– Även om jag med åren blev bättre på att delegera arbetsuppgifter var jag som ytterst ansvarig till syvende och sist ganska ensam. Jag var hela tiden motorn, den som skulle fronta och peka ut riktningen. För den människotyp som jag tillhör innebär det att man aldrig släpper tankarna på jobbet och slappnar av. Du har det över dig hela tiden. Varje natt vaknade jag upp med någon ny fundering som jag skrev ned på ett block som låg på sängbordet. Det har varit så självklart för mig att leva så, men när jag inte längre gjorde det insåg jag att det var ganska skönt att slippa det.

Var med i ”Över Atlanten”

Redan innan Janne officiellt slagit igen dörren till toppfotbollen öppnades en mängd nya dörrar. Till intressenterna hörde tv-branschen som gärna ville slå mynt av den folkkära före detta förbundskaptenens popularitet. Plötsligt fann sig Janne isolerad i en segelbåt ute på ett stormigt Atlanten tillsammans med ett gäng andra kändisar.

– Det var ju bara så dumt att jag tackade ja till att medverka i ”Över Atlanten”. Det som triggade mig var att min fru Ulrika sa att ”du med din integritet kommer inte klara av att ha folk så tätt inpå dig, och dessutom har du ju ­aldrig seglat”. ”Tacka fan för att jag klarar det”, kontrade jag och bestämde mig för att överbevisa henne.

Halsstarrigt genomförde Janne den tre veckor långa seglatsen, men i efterhand tvingades han motvilligt konstatera att hustrun trots allt hade haft rätt i sin analys.

– Jag har svårt att se någonting gott med resan över huvud taget. Det var inte alls min grej, trots att alla ombord var jättebra människor. Att vara ute på havet så länge var oerhört tufft. Vi hade ingen kontakt med omvärlden, saknade tillgång till varmvatten – jag duschade två gånger på tre veckor – och så var ju båtjäkeln aldrig still så att man fick sova. Jag förstår inte alla tidigare medverkande som säger att det är så fantastiskt. Jag tror de luras lite, eller så har de helt enkelt glömt bort hur hemskt det var.

Åkte till Ukraina med Blåljus för samverkan

En resa som Janne blickar tillbaka på med betydligt varmare känslor var den han i maj månad gjorde till krigets Ukraina. Gyllene tider-trummisen Micke ”Syd” Andersson är en barndomsvän från Halmstad som Janne genom åren haft sporadisk kontakt med. När han i våras läste en artikel om Mickes insatser för insamlingsstiftelsen Blåljus i samverkan skickade han ett sms och erbjöd sina tjänster. Erbjudandet togs emot med öppna armar. Janne blev en av fyra hallänningar som fick förtroendet att köra ner räddningsfordon donerade av Region Halland till ett rehabcenter för krigsskadade i Lviv.

– Där träffade vi lemlästade människor som höll på att anpassa sig till ett nytt liv med proteser. Jag åkte därifrån med dubbla känslor. Å ena sidan var jag jäkligt ledsen över att det ska vara på det här viset i världen. Å andra sidan var jag tacksam över att så handgripligt kunna bidra på något litet, litet sätt. Man måste ha inställningen att man vill hjälpa till. Genom åren har jag skänkt mycket pengar till olika organisationer. Utöver ambassadörskapet för Blåljus i samverkan är jag även ambassadör för Barncancerfonden och Hjärtuppropet. Jag är definitivt öppen för att göra fler välgörenhetsinsatser framöver. Nu när jag har lite mer tid vill jag fylla den med bra saker.

Jannes givmildhet kommer även hans moderklubb Alets IK till del. Han stöttar klubben genom att årligen dela ut ett stipendium på 5 000 kronor i sin pappa Olles namn. Olle Andersson hade ett brinnande idrottsintresse men stoppades från eget fotbollsspelande av engelska sjukan som gjorde honom puckelryggig. I stället var han i över 20 års tid en omtyckt ordförande för Alets IK. För Janne, nummer tre i föräldrarnas femhövdade barnskara, blev det därför naturligt att ansluta sig till klubben när han i elvaårsåldern började spela fotboll.

– Men jag var aldrig någon träningsentusiast. Jag höll på med jättemånga grejer och var inte så bra på att träna fotboll organiserat. Däremot tyckte jag det var kul att spela matcher. Under några års tid gjorde jag nästan fler matcher än träningar.

Janne Andersson första tränaruppdrag

Det allra första tränaruppdraget var att leda lillasyster Evas flicklag, ”och sedan har det bara rullat på”, som Janne själv lite lättvindigt uttrycker saken. Under en tvåårig utbildning i idrottspedagogik på Högskolan i Halmstad träffade han Stockholmstjejen och blivande frun ­Ulrika. Jannes olika ledarpositioner i Laholms FK Och Halmstad BK höll länge kvar paret i Halland. När Janne 2010 skrev på för IFK Norrköping blev det knepigare med familjelogistiken. De tre första åren pendlade han mellan Norrköping och Halmstad där döttrarna gick i gymnasiet, men några större privata uppoffringar tycker han ändå inte att han har behövt göra till förmån för sin tränarkarriär.

– Det hade givetvis varit roligt att vara ännu mer med barnen, men med ­tanke på förutsättningarna som rådde med höga bolåneräntor och så vidare var det rätt beslut. Fotbollen var ett intresse som jag kunde tjäna pengar på så att vi klarade oss ekonomiskt. Men det är klart att Ulrika fick ta ett steg tillbaka yrkesmässigt medan jag gjorde karriär, även om jag aldrig såg det på det sättet.

När Janne var på hemmaplan lät han sig villigt lindas runt sina döttrars lillfingrar.

– Dels har jag alltid varit lite blödig för barnen, och numera även för barnbarnen, dels hade jag väl någon form av dåligt samvete när jag kände att jag inte hade varit hemma tillräckligt. Då jag väl kom hem ville jag inte börja med att hantera en massa konflikter. Därför blev det kanske att jag lät tjejerna göra lite som de ville, tillstår han.

Blev förbundskapten 2016

Trots att Janne 2015 lyckades med stordådet att göra det nederlagstippade IFK Norrköping till svenska mästare före­svävade det honom inte att han kunde vara aktuell för förbundskaptensjobbet som året därpå blev ledigt. När den dåvarande generalsekreteraren för Svenska fotbollförbundet, Håkan Sjöstrand, på sin väg hem till Västerås gjorde en avstickare till villan i Norr­köping som Janne och Ulrika på den tiden hyrde trodde Janne att avsikten med pratstunden var att inhämta hans åsikter om de potentiella kandidaterna för uppdraget. Under samtalets gång gick det upp för honom att han själv var förstahandsvalet.

– När Håkan åkt kom Ulrika ner från övervåningen och frågade hur det hade gått. ”Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att jag kommer att bli förbundskapten nu”, svarade jag chockat. Det var en jättemärklig upplevelse.

Den en gång så argsinta forwarden ­som under sina spelarår drog på sig ett ­rekordartat antal gula och röda kort hade nästan lika svårt att hålla känslorna i styr som förbundskapten. Under ett VM-kvalmöte med Georgien gesti­kulerade Janne så vilt med händerna att han bestraffades med ett gult kort. Lösningen för att undvika avstängning blev att därefter stå med händerna nedkörda i fickorna.

– Normalt sett är jag en väldigt snäll och lugn människa. Om du frågar min fru skulle hon säga att jag kan tjura ibland, men jag blir aldrig arg utanför planen. Under match brinner det där­emot i huvudet på mig. När jag var tränare i allsvenskan hände det mer än en gång att jag gick in till domaren efter match och sa: ”Sorry, det blev för mycket i dag. Jag tar på mig det.” Hellre det än att spela teater och försöka vara någon annan än den man är.

Våren 2023 blev Jannes temperament en snackis på riksnivå. Efter en överlägsen seger mot Azerbajdzjan hamnade han i en hätsk ordväxling med Viasats studioexpert Bojan Djordic som ifråga­satte hans laguppställning. Dispyten utmynnade i att Janne avbröt den ­direktsända intervjun och marscherade därifrån. Två och ett halvt år senare verkar han förvånad över hur stor uppmärksamhet händelsen rönte.

– Jag blev ju inte ens arg. Jag blev ­i­rriterad. När man kom till intervju­zonen efter matcher var det inte alltid så trivsamt bemötande man fick. I efterhand har jag full förståelse för att jag reagerade som jag gjorde när jag blev påhoppad efter en 5–0-seger.

Försonande samtal med Zlatan

Den enda spelaruttagning som ­ingen någonsin såg minsta anledning att ifråga­sätta var den av nationalhelgonet Zlatan Ibrahimovic. Tvärtom fick förbundskapten Andersson under lång tid ständiga frågor om huruvida han tänkte ringa och övertala Zlatan till en återkomst i landslaget som han pensionerat sig från strax innan Jannes tillträdande. Trots att deras vägar inte korsades på flera år var relationen mellan de båda herrarna aningen frostig.

– Zlatan älskar att provocera. Vid ett tillfälle påstod han att jag inte tog ut spelare med invandrarbakgrund. Det var ett uttalande som tog hårt på mig. Dessutom var det inte sant. Något som har varit grundläggande i mitt ledarskap är att jag inte gör skillnad på folk.

När Zlatan sent om sider öppnade upp för en comeback i landslaget träffades han och Janne för ett långt försonande samtal. Jannes fru Ulrika lät sig dock inte övertygas om Zlatans förträfflighet efter hans tidigare beska kommentarer om hennes make. Det krävdes ett personligt möte för att hon skulle ändra uppfattning om honom. En sommarmorgon kom anfallsstjärnan på besök till radhuset på Lidingö för att diskutera den kommande landslagssamlingen med Janne.

– Det första han gjorde var att gå fram till Ulrika och presentera sig med namn. Sedan satt vi vid köksbordet och snackade någon timme. När Zlatan hade gått frågade jag Ulrika om hon nu förstod vad han var för en kille. ­”Ja, han är helt fantastisk”, instämde hon. Det har varit en jätterolig upplevelse att lära känna Zlatan. Jag har så många fina historier om honom. Det han och jag främst har gemensamt är att vi båda är vinnarskallar och att vi aldrig har valt den lätta vägen.

Zlatan gratulerade

Fortfarande har de viss sms-kontakt. När Janne i våras kungjorde att hans epok som fotbollstränare var över kom det ett varmt meddelande från Zlatan som gratulerade till en bra karriär och tackade för att han hade fått vara en del av den. Om Janne själv ska göra bokslut över sina många yrkesår i fotbollens tjänst finns det en sak som han är lite extra stolt över.

– Att jag har blivit kvar länge på varje ställe. Det betyder att jag har betett mig någorlunda vettigt mot folk och att människor har gillat mig.