Lena och Lars Wilderäng kämpar för ett fritt Ukraina: ”Det är vår förbannade skyldighet”

De beskriver sig båda som ­arbetsnarkomaner, och vi tror dem. För de tycks hinna med lika mycket på några år som de flesta av oss i bästa fall gör under en hel livstid. Just nu arbetar de också mot ett gemensamt mål: Att upplysa, informera och sprida kunskap om kriget i Ukraina, men också att stötta och hjälpa alla de som slåss för landets frihet. Till det räcker ingen 40-timmars vecka.

När vi träffas har Lars Wilderäng dagen innan släppt sin nya bok ”Krigarhjärta” som handlar om Hanna Hjerta, tidigare agent i svenska underrättelsetjänsten.
Lena Wilderäng har å sin sida precis återvänt från Ukraina, där hon bland annat kört ambulans och evakuerat sårade, men även hon släppte nyligen en uppmärksammad bok, ”Solroseffekten”.

– Så just nu är jag ganska sliten, säger hon. Jag har också haft flera akademiska möten i Kiev, jag forskar med en kollega om hur civilsamhället fungerar i krig och kris.

Lars Wilderäng har en av Sveriges mest lästa bloggar

Lägg också till att Lars har en av Sveriges mest lästa bloggar med cirka 150 000 ­besökare dagligen, och att Lena är en välkänd äventyrare som gjort oceanseglatser, bestigit berg och deltagit i expeditioner på Arktis så förstår ni att det är ett ganska ovanligt ”powercouple”.

Vid ett första möte framstår Lars som den typiskt lågmälde analytikern, medan Lena är mer expressiv och utåtriktad.

Det stämmer också rätt bra med hur de jobbar.

Lars sitter vid datorn och tar emot ett enormt flöde av information som han kartlägger, analyserar, förädlar och verifierar via olika källor. Resultatet blir sedan inlägg på bloggen ”Cornucopia?” (latin för ymnighetshorn), som idag är en av de mest lästa bloggarna kring kriget i Ukraina. ”Saklig, men inte objektiv” beskriver han den som.

– Jag är ju för deras kamp och skulle inte skriva om något som gynnar Ryssland. Det är mitt sätt att hjälpa Ukraina.

Lena Wilderäng sa upp sig för att hjälpa till i Ukraina

Lena däremot är på plats vid fronten och hjälper till med det hon är bäst på. Hon jobbar som deltidsbrandman i Sverige, är före detta it-chef och som sagt även­tyrare. Dessutom talar hon sju språk, både ryska och ukrainska är bland dem.

– Lars och jag är överens om att man ska gör det man är bäst lämpad för. Jag har helt andra förutsättningar för att hjälpa på plats. Jag har språket, lokalkunskapen och är en blåljusmänniska.

– Det jobbet Lars gör hem­ifrån är å andra sidan extremt viktigt. Det han skriver förändrar och gör skillnad och han kan inte ersättas av någon. Hans hjärna, ja … När vi träffades sa jag att ­jag skulle vilja kyssa hans ­hjärna.

För Lena var det därför självklart att säga upp sig från sitt jobb som it-chef när hon inte fick tjänstledigt för att resa till Ukraina.

– Absolut. Det var en kris och jag behövdes på annat håll, inte på jobbet. Att se landet du växt upp i angripa ett annat land, det land där jag har mina bästa barndomsminnen från… Jag kände att jag var tvungen att försöka göra skillnad.

Lena är nämligen född i Ryssland, men tillbringade ibland somrarna hos släkten i Ukraina.

Kör ner ambulanser till Ukraina

Sedan kriget bröt ut har hon varit i Ukraina ett otal gånger för att leverera ambulanser, brandbilar, drönare eller andra användbara fordon. Hjälpen har hela tiden flyttat fram närmare och närmare fronten.

Man undrar om inte Lars är orolig.

– Inte särskilt. Oro baseras på okunskap och jag vet att Lena minimerar riskerna. Det lärde jag mig redan första året vi hade träffats.

– I så fall är jag mer orolig när hon paddlar på Grönland. Bland isflaken kan det ju komma en val och välta kajaken och då är du chanslös. I Ukraina är Lena alltid omgiven av andra och det finns sjukvård och hjälp att få.

Som 13-åring kom hon till Göteborg med sina föräldrar som arbetade som forskare. Enligt ryktet packade hon sin första ryggsäck redan som treåring, redo att upptäcka världen.

– Ha ha, det stämmer. Jag packade en docka, en mössa och en potta och skulle till Afrika.

– Men idag gör jag inte så många äventyrsjobb längre. Det känns inte kul att kämpa med att bestiga en topp när andra kämpar för sina liv.

Lars å sin sida fastnade särskilt i krigets början i ett vansinnigt arbetstempo och satt och uppdaterade hem­sidan dygnet runt.

– Nu är det lugnare. Det ­är bara 80-timmars veckor, ­säger han.

Vad driver er idag?

– Jag vill sprida kunskap, motståndskraft och försvarsvilja. Det finns starka krafter som motarbetar motståndskraften, säger Lars och berättar att han utsätts för påverkanskampanjer hela tiden.

– Det är folk som på olika subversiva sätt försöker kontakta mig, eller öppet vill påverka mig genom ett hotfullt beteende, till exempel personangrepp. Men jag är helt immun mot det.

Inget annat val än att kämpa vidare

Lena lyfter frågan till ett ännu högre plan.

– Att göra världen till en bättre plats, varför ska man annars leva? Det är vår förbannade skyldighet som människor att upptäcka sin potential och förvalta gåvan rätt.

– För mig är det också viktigt att utmana mig själv för att växa som människa. Och det sker sällan genom att bara ta det lugnt och ha det bekvämt.

Är ni hoppfulla om Ukraina?

–Det finns inget annat val än att kämpa vidare. Hur lång tid det kommer att ta innan kriget är över beror ­endast på västs vilja att hjälpa. Inget land i väst kan ensamt klara sig mot Ryssland. Vi måste hjälpa varandra, inte bråka internt eller snåla, säger Lena.

Lars håller med.

– Så länge väst stödjer Ukraina så kommer Ukraina att segra. Det är ett maraton, men vi vet inte hur länge vi ska springa, säger han.

– Men Ryssland kommer att gå till botten först. Rysslands befolkning är tre gånger större än Ukrainas, men det dör tio gånger så många ryssar i kriget.

”Kasta ut ryssen”

De tror och hoppas också att vi svenskar ska stå emot vad de kallar rysk desinformation.

– I Sverige har vi helt and­ra förutsättningar att motstå propaganda. Vi är högutbildade, vana att ifrågasätta källor och faller inte lika lätt för ryska troll, säger Lena.

Vilken är den största lögnen om kriget?

– Att fredssamtal skulle kunna lösa konflikten, samtal som går ut på att Ryssland får behålla de territorier de intagit, säger Lena och understryker:

– Det enda sättet att återfå fred i Ukraina och Europa är att Ryssland tar tillbaka ocku­pationsstyrkorna. Att kasta ut ryssen helt enkelt.

– Att förhandla och ge eftergifter blir ett tecken på svaghet, fyller Lars i. Det ger Ryssland ett andrum och tid att mobilisera ett större anfall och ännu fler vapensystem.

Lena inspirerade till bokkaraktär

Lars har en bakgrund som it-konsult, men också inom det militära som stabschef på ett pansarskyttekompani.

Sedan 2008 har han haft sin blogg som innan kriget handlade om ekonomi och tillväxt men också om försvar och säkerhet. Idag står de första ämnena delvis tillbaka till förmån för Ukraina. Han är också expert på prepping, precis som Lena, och de har tillsammans skrivit en bok om det.

Om Lars första böcker utspelade sig i en sorts dystopisk science-fictionmiljö har de fyra senaste mer karaktären av internationella spionthrillers. Hjältinnan Hanna Hjerta känns också bekant. Hon är modig, handlingskraftig, smart och har en bakgrund i it-branschen, dessutom född i forna Sovjetunionen. Den långa blonda flätan är också på plats.

Är Lena en förebild?

– Hm, säger Lars. Hanna är inspirerad av min fru, ­ja. Framför allt av hennes ­förmåga att lösa svåra problem i svåra situationer.

De är ett samspelt par och det märks tydligt att de kompletterar varandras kunskaper. De fann varandra via gemensamma vänner för snart nio år sedan och bor idag på en gård utanför Sätila.

– Vi förstår varandra och har samma värderingar, förklarar Lena.

Vad pratar ni om när ni inte pratar om Ukraina?

– Vi har många gemensamma intressen och diskuterar hela tiden olika idéer och nya infallsvinklar. Men vi pratar också relationer och känslor, det är viktigt, säger Lena.

– Vi pratar om massor av saker: livet, kärleken, universum, säger Lars.

Ukrainas nationalblomma

I sin bok “Solroseffekten” utforskar Lena vad som driver henne själv och andra att hjälpa befolkningen i Ukraina. Solrosen är Ukrainas nationalblomma och är en tacksam metafor för deras kamp, menar hon.

– Vad är skillnaden mellan de som hjälper och de som bara tittar på? För mig är empati en stor del av att vara människa. Vi är beroende av varandra och av att hjälpa varandra, annars skulle nästa generation inte överleva.

– Vid motsatsen, där den starke bara hjälper sig själv, vad får du då? En diktatur, avslutar hon.