Då fick chefen slå dig – 100 år sedan tjänstehjonsstadgan avskaffades

Vilhelm Moberg hann aldrig skriva sin planerade bok ”Svensken som tjänstehjon”. Det var synd. För då hade vi varit bekanta inte enbart med Karl Oskar och Kristina utan också känt våra leriga, hungriga men också ibland förvånansvärt muntra dräng- och piganhöriga lite bättre.

Tjenstehjonsstadgan avskaffades 1926

För legohjon har många av oss svenskar varit ända sedan 1200-talet. Den första skrivna lagen, tjenstehjonsstadgan, infördes 1664 och avskaffades inte förrän 1926. Alltså samma år som filmen ”Flicka i frack” hade svensk premiär, ärkebiskopen Nathan Söderblom rasade mot modet – ”Det är rentav anstötligt med dessa korta kjolar” – och svenska prinsessan Astrid gifte sig med belgiske kronprins Leopold.

Och flera hundratusen svenskar var äntligen fria från att sorteras in under ­lagen som sa: ”Tjenstehjon skall i sitt förhållande var gudfruktigt, troget, flitigt, lydigt, nyktert och sedligt samt icke undandraga sig det arbete och de sysslor, husbonde skäligen föresätter”.

Varför den upphörde just 1926. Ja, det var precis vid den tiden som Sverige definitivt gick över från att ha varit ett jordbrukarland till en ­industrination.

Redan sex år tidigare, 1920, hade husbondens rätt att slå sina legohjon tagits bort.

Från slav till hjon

Men om vi tar det från början så hamnar vi i tiden då en del av oss var trälar. Jo då, även i Sverige var det en gång i tiden självklart med slaveri. Det var krigsfångar, barn som satts ut i skogen för att dö och tagits om hand, barn som fötts av trälar, trälar som man fått i gåva och fattiga skuldsatta som gav sig som trälar när de inte kunde betala sina lån.

Men så kom Vite Krist och med kristendomen en ny idé – att alla var födda fria.

Men hur skulle man då få folk som kunde jobba på gårdarna?

LÄS ÄVEN: Ester Blenda Nordström avslöjade miss­förhållanden bland samhällets svagaste

Så någonstans där växlade Sverige från trälar till ­legohjon.

”Lego” därför att de fick lön.

”Hjon” därför att de tillhörde familjen.

Husbonden och hustrun uppfostrade tjänstehjonen

Är det något som förvånat mig när jag borrat mig ner i historien om legohjonen så ­är det oviljan att ta emot ­kontant lön.

Att vara tvungen att sälja sin arbetskraft till någon annan för pengar var länge verkligen ett tecken på lågstatus. Genom århundraden har legomän och legokvinnor, drängar och pigor, försökt förhandla sig till lön i andra former – få en del av en åker, få föda upp ett eget får, få utsäde, bara behöva jobba under högsäsong i stället för att vara bunden ett helt år till samma husbonde. Man ville ha mer frihet och få bestämma själv.

Tjänstehjonsstadgan sa i korthet: Den som inte har egen gård eller en förmögenhet måste ta arbete hos någon som äger jord. Tjänsten ska vara tidsbestämd. Oftast ett år. (Ett upplägg som sedan även gällde statarna). Betalning ska utgå kontant. Legohjonet ska ingå i hushållet, få mat, husrum och kläder.

Tanken var att husbonden och hans hustru skulle ha tjänstehjonen som ett slags vuxna extra-barn. De skulle uppfostra dem! Med våld om så behövdes.

Våldet var noga reglerat

Allt var noga reglerat, även våldet. En käpp gick bra, men hugga med kniv var förbjudet, den som agades skulle inte bli ”läst eller lytt” eller ”blå eller blodig”. Det förekom misshandel och dråp och elände, men under århundradena försökte lagstiftarna mildra våldet. Så i slutet av 1800-talet fick husbonden endast aga pigor under 16 ­eller drängar under 18, det förbjöds slutgiltigt 1920.

LÄS ÄVEN: Brott och straff förr: Kvinnan som bar för fina kläder, reglementerad prostitution och en nekad motbok

Vissa forskare hävdar att periodvis var det inte så dumt att jobba som legohjon en period. Det var bönders barn som tog jobb på andra gårdar nästan som en slags praktiskt utbildning och så jobbade de dräng eller piga tills de var runt 30 och kunde bilda familj och skaffa egen gård – och egna legohjon.

Men drömmen om en egen gård var ouppnåelig för de flesta. Och för vissa var ­livet ett helvete. Som för den namnlösa piga som 1591 rymde från sin matmor Margit på Norrmalm i Stockholm och sökte sig till tiggarna utanför slottet. När hon efter några dagar upptäcktes av Margit slängde hon sig i strömmen och krossades till döds under en kvarnsten – hellre än att följa med hem igen. Man kan bara ana vilken förtvivlan som bodde i den flickan.

Eller ta den sorgliga berättelsen från slutet av 1400-talet om den uppländske riddaren som gifte ihop sin redesven med hustruns tjänstekvinna. Men svennen svek både husbonden och hustrun genom att ”lägga sig med en ful kvinna” som var legokona på gården. Husbonden straffade svennen och tillhöll honom att hålla sig till sin hustru. Han lovade, men gick sedan till sin älskade ”fula” legokona. De rodde ut i en eka, ställde sig mitt emot varandra och knöt så hårt de kunde ihop sig med ett stycke tyg. Sedan störtade de sig tillsammans i djupet.

Ester Blenda Nordström wallraffade som piga

Att inte få bestämma över sig själv. Inte ens välja sin livskamrat själv, tycks vara det tyngsta. Själva jobbet var ju som det var. Ofta jobbade man tillsammans med husbonden, matmor och deras barn.

När journalisten ­Ester ­Blenda Nordström 1914 wallraffade som piga tyckte hon att trots 16-timmars­dagar, värk och sår, så fanns det också en härlig arbets­gemenskap i pig-jobbet och en livgivande njutning i kaffet som man som tjänstehjon lärde sig att älska och ”förstå dess betydelse och den oomkullrunkeliga ställning av suveränitet över alla andra drycker det intar bland den kroppsarbetande befolkningen”. För efter kaffet orkade man bättre med kvällsmjölkningen, som tog två timmar.

Men det tycks som att framför allt var det friheten man ville åt. När såg­verken började växa upp längs Norrlandskusterna i slutet av 1800-talet fanns det plötsligt en chans att få arbete utan att skriva ettårskontrakt med en bonde och leva som en slags familjemedlem. Och under 1800-talet blev svenska pigor, ”Swedish maids”, attraktiva i USA. Svenskorna som emigrerade blev kända för att kunna jobba hårt och vara plikttrogna. I frihetens USA fanns ingen tjänstehjonsstadga och en piga kunde självklart bära hatt i stället för sjalett om hon ville det. Och det ville hon!

Ge dem en staty

Drängen Alfred och pigan Lina på Katthult i början av 1900-talet lydde förstås under Tjenstehjonsstadgan men visst verkade det rätt trivsamt där hemma med Emil i Lönneberga.

LÄS ÄVEN: Emy Storm spelade Emils mamma – och tog svenska folket med storm

Det var verkligen synd att Vilhelm Moberg inte hann skriva sin bok ”Svensken som tjänstehjon”. Berättelsen om århundranden av pigor och drängar och det kulturarv de gett oss. Utvandrarna Karl Oskar och Kristina står staty i Karlshamn. Visst borde det finnas plats för en staty som hyllar slitande och släpande pigor och drängar bland alla ridande kungar till häst som det dräller av minnesmärken över. Vi har alla en Alfred och en Lina i släkten någonstans.

Pigan Jansson stämde husbonden

Tisdagen den 7 augusti 1849 fick pigan Christina Catharina Jansson nog och gick till polisen. Det var misshandel, inte vanlig husaga hon utsatts för, hävdade Christina.

Det hade börjat med att Christina Catharina Jansson ville sluta sitt jobb som kokerska hos källarmästare Engdahl och hans fru på Ladugårdslandet i Stockholm. Det som nu kallas Östermalm. Det fick hon inte. Och enligt tjänstehjonsstagan var hon tvungen att stanna ett halvår eller ett år.

Hon skriver den 11 augusti ”Till härvarnde Högädle Kämnärsrätt!”, en slags underdomstol och berättar om eländet.

Slag och sparkar

Herr Engdahl och polisen Bäckström hade bett henne komma in i makarna Engdals sovrum. När hon kom in, stängde de dörren och gav sig på henne. Husbonden gav henne tio–tolv slag med knytnävarna och sparkade henne på benen medan polisen höll vakt och slog henne över munnen med sin polisbricka när hon försökte fly ut ur rummet.

Dessutom hade hon blivit kallad både skojarkona och luder.

Hon bifogade läkarintyg över blånader och bulnader och tecken på våld, hon kallade vittnen som berättar om Christinas gråt och rädsla för stryk. Först efter flera möten i rätten fälls domslutet 4 oktober.

Dömdes till böter

Nej, hon vann inte. Herr och fru Engdahl ansågs inte ha ”missbrukat sin rätt att tilldela måttlig husaga”, däremot dömdes de till böter för att ha okvädat sin piga. Polisen Bäckström friades från misshandelsmisstanke. Däremot avfärdade rättens hans påstående om att pigan Jansson skulle vara skyldig till ”rättegångsmissbruk”. Och pigan Christina Catharina Jansson behövde inte gå tillbaka till sin tjänst.

Källa: Stockholmskallan.stockholm.se/post/30625