Sjukdomen höll på att stoppa dansaren Virpi Pahkinen: ”Fysisk träning blev min räddning”

Författaren Theodor Kallifatides har sagt att Virpi Pahkinens ”lillfinger säger lika mycket som en hel roman”. Han har rätt, tänker jag när jag slår mig ner mitt emot henne på ett kafé i centrala Stockholm.

Det är en av de där kalla vinter­dagarna, men Virpi är elegant klädd i blus med krage på sned och en volang som ringlar ner längs benen. Fryser hon inte?

– Man kan ha vad som helst utanpå, säger hon och ler. Men närmast huden ska det vara siden. Jag bär alltid en tunn sidentröja, som dansare måste jag hålla mig varm. Sidentröjorna använder jag året om.

Blusen är signerad Aspire by Choke – en svensk-thailändsk slow fashion-­designer. Virpi råkade se plagget i ett skyltfönster och blev förälskad. Hon gick in och frågade om de kunde sy upp en likadan kreation, men i en annan färg – och i lersilke. Virpi Pahkinen har en bestämd uppfattning om snitt och material, och hon äger få, men noggrant utvalda, plagg.

40-årsjubileum som dansare

– Jag har alltid varit intresserad av uttryck, kanske hänger det ihop med att jag hade en mamma som var väldigt estetisk? Mammas tvillingsyster, som så småningom blev dement, var också chic in i det sista. Mot slutet, när jag hälsade på henne på hemmet, satt hon där med sina fina pärlemornaglar. En estetisk person kommer aldrig att tappa intresset för estetik, hur gammal eller dement den än blir.

I fyra decennier har Virpi Pahkinen rört sig över världens scener, och hennes uppsättningar har turnerat till en rad länder. Längs vägen har hon belönats med några av de mest prestige­fyllda ­utmärkelserna inom svensk scenkonst, däribland Svenska Dagbladets Opera­pris och kungamedaljen Litteris et ­Artibus.

Förra året firade hon sitt fyrtioårs­jubileum med verket ”Virpi Lunaire”, en föreställning inspirerad av månen. Där vävs det mystiska samman med meditation – här finns till och med spår av shamanism. Det är typiskt Virpi Pahkinen. I en tid präglad av sociala medier och stress bjuder hon sin publik på något annat: en stund av reflektion och förundran – där dansen öppnar dörrar, både inåt, in i åskådarens själ, utåt, mot världen.

Virpi Pahkinen började med koreografi på isen

Vad är det egentligen du vill förmedla med din dans?

– Jag önskar att åskådarna kommer i kontakt med ytor som de vanligtvis inte når. Att de får chans att bearbeta något som behöver bearbetas. Men jag vill också att det ska finnas ett mått av överraskning i föreställningen, att det är lite ”Kan man verkligen göra så där?” över det hela. De allra simplaste rörelserna kan vara intressanta, men jag vill bjuda publiken på något speciellt, som gemene man inte ens i sin fantasi kunnat föreställa sig.

Virpi Pahkinen växte upp i mellersta Finland, mitt i tusen sjöars land. Pappa var professor och rallyentusiast, och är i dag Finlands äldste tävlingscyklist. Den konstälskande mamman var psykolog, och dog för några år sedan. Nära barndomshemmet fanns sjön som frös till is på vintern.

– Det var förmodligen under mina ensamma skridskopass som jag först kom i kontakt med koreografi. När jag gjorde rörelserna i en viss följd kändes det som att de bar på en mening. Jag ritade åttor och hjärtan, samtidigt som fullmånen lyste över den spegelblanka, svarta isen.

Fysisk träning hjälpte mot astman

Som liten led Virpi av svår astma, och läkarna avrådde henne från att delta i gymnastiklektioner eller ens göra något som innebar minsta fysisk ansträngning.

– Jag fick medicin utskriven, men jag kände att medicinerna inte var för mig. Jag blev liksom grå av dem. Istället började jag med rigorös fysisk träning, mest gymnastik, men också konståkning, vilket blev min räddning. Jag kunde snart kasta medicinerna. I dag har jag inte en endaste värktablett hemma.

Så småningom kom pianot in i hennes liv, och fram växte en övertygelse om att hon ville ägna sitt liv åt konsten. Hon blev antagen till Helsingfors konservatorium och började studera piano på allvar. Men på kvällarna tog hon danslektioner, och det var hennes danslärare som rekommenderade henne att söka till koreografiprogrammet vid Danshögskolan i Stockholm. Och så blev det.

Hur skriver man ett dansverk?

Du hittade tidigt ett uttryck i dansen?

– Ja, jag kände mig hemma i ett visst formspråk. Jag skulle beskriva det som ganska skulpturalt. Mina danser är inga vardagsberättelser, utan det finns alltid en andlig dimension i dem. Det spirituella har spelat en viktig roll i mitt liv, och det syns i dansen. Jag tror att det är viktigt att då och då vistas i spirituella rum, till exempel i en kyrka. Som en kontrast till vår vardagsstress behöver vi rum som är genomsyrade av bön. Jag hämtar intryck från tempel och kyrkor, men också från naturen och resor över världen. Egentligen kan allt jag ser och upplever kanaliseras till konst.

Hur skriver man ens ett dans­verk? Börjar man med papper och penna?

– Jag gör inte så. Jag har ingen planläggning på papper i början av koreograferandet, även om jag tycker om själva handlingen – att skriva, och helst handskriva. Men dansfrön finns i själva rörelsen. Under skapelseprocessen brukar jag oftast hyra in mig i en källare, men ett dansverk kan lika gärna ta form hemma i lägenheten när jag är på väg från köket till vardagsrummet.

Virpi Pahkinens dansverk är en upplevelse för alla sinnen. Det händer att multikonstnären Virpi själv sitter vid flygeln. Ibland dansar hon sittande på samma plats. Kroppen befinner sig i ett dansant flow, med specialsydda plagg som följer rörelserna. Musiken är ofta skriven i samma anda.

Men otippat nog tar Virpi Pahkinens dansverk form i tystnad.

– Dansen kommer ur ett svart hål. Jag vill inte att koreografin ska rida på någon musik. Det är inte musiken som bestämmer vad jag ska göra, utan det är jag som bestämmer vad jag ska göra. Men eftersom jag har en bakgrund som pianist har jag alltid haft lätt att samarbeta med kompositörer. Jag talar musikens språk, och när jag beställer ny musik kan jag beskriva det jag önskar på ett sätt som musikerna kan relatera till.

Virpi Pahkinen om att åldras som dansare

Hur är det att åldras som dansare?

– Jag är fortfarande vig. Men jag håller ju igång, och så har jag mina finska, sega gener. Kom ihåg att min gamla pappa fortfarande är tävlingscyklist, haha. Och jag är noga med vad jag äter. Bäst tycker jag om ananas, egenplockade blåbär, yoghurt och valnötter.

Hon tränar sex dagar i veckan. Kanske deltar hon i en yogakklass, eller så gör hon sin egen praktik hemma. Under en period höll hon på med riktigt avancerad ashtangayoga.

– Jag kunde gå på nattklubb på Berns, komma hem klockan tre på natten och ändå vara i yogasalen klockan sju på morgonen. Sedan följde två timmars avancerade övningar. Det var rätt slitsamt, ingen annan i salen hade ju varit på nattklubb innan.

Icakuriren Kultur

Läs även: Skapandet var konstnären Gittan Jönssons väg ut från sekten: ”Det blev mitt sätt att rädda förståndet”

Men du hade både klubb och yoga i dig. Går du fortfarande på nattklubb?

– Ja, oftast till Slaktkyrkan i Slakthusområdet. Jag går gärna ut själv och kan dansa till tidig morgon. När jag var ung och tågluffade upptäckte jag danskulturen. Det här med att samlas och dansa i trans tilltalade mig, och jag åkte till klubbar i olika europeiska städer.

Frisyren skapar uppmärksamhet

Säger Virpi och stryker bort en fläta från ansiktet. Jag tror inte att jag har läst en enda intervju med Virpi där hennes hår inte har kommenterats. Hennes frisyr skapar uppmärksamhet, och eftersom hon ofta använder sig av en begränsad scenografi har håret dessutom blivit en del av dansverken. Håret är bortrakat på sidorna, och på hjässan har hon tunna flätor som liksom faller ner över kinder och nacke. Den asketiska, nästan klosterlika frisyren har blivit hennes signum.

– Dessutom har den varit min livförsäkring under alla resor runt om i världen. När jag varit på jobbresor i länder som Mexiko har jag haft hela gaget på fickan redan i början på turnén, alltså en ganska stor bunt sedlar. Men eftersom jag ser ut som jag gör verkar ingen kunna föreställa sig att jag bär på mycket pengar. De tänker nunna eller möjligtvis backpacker och bryr sig inte om att råna mig. Frisyren skapar ett avstånd till omvärlden, och det kan behövas.

Men alla har inte gillat Virpis hår. Till exempel Ingmar Bergman. Han föredrog kvinnor med hårsvall, och var därför tveksam till att ha med Virpi i Dramatenföreställningen ”Peer Gynt”. Till slut övertalade koreografen Donya ­Feuer honom, och Virpi fick rollen. Men hon var tvungen att bära sjal under ­repetitionerna för att inte sticka ut.

– Att täcka huvudet var inget problem för mig. Jag har inget behov av att alltid sticka ut. Jag minns framför allt hur kul det var att arbeta med Bergman. Jag kom ju från dansen, och tillhörde inte skådespelarna som behövde gå på tårna för honom. Bergman var känd för att gilla dans, han hade till och med varit gift med en koreograf. Jag upplevde att han hade respekt för mig, och med tiden blev han mer och mer engagerad i mig. Han var mån om att jag skulle trivas.

Svenska öden & äventyr Svenska öden & äventyr

Läs även: Opera blev större än ABBA – tack vare Ingmar Bergmans Trollflöjten

Men vid ett tillfälle blev Virpi lite rädd för ett eventuellt utbrott från Ingmar Bergman. Hon kunde inte hitta den barett som ingick i kostymen i ”Spöksonaten”. Till slut var hon tvungen att meddela honom att baretten var försvunnen.

– Han tittade på mig, började skratta och sa att jag inte ville bära baretten och därför hade trollat bort den med finsk häxkonst. Han sa han tyckte att det var smart av mig och efter det behövde jag aldrig mer bära baretten i pjäsen.

Virpi Pahkinen har skirvit  ”Visp: blå linjen till Sombrerogalaxen”

Nyligen kom Virpi Pahkinen ut med boken ”Visp: blå linjen till Sombrerogalaxen”, som är en samling korta ­berättelser, eller betraktelser som Virpi föredrar att kalla dem.

Nu är du författare också – vilken är egentligen din drivkraft?

– Jag dras till det okända och det vi inte begriper. Jag funderar ofta på vår tids stora paradox – att vi vill att allting hela tiden ska gå fortare, samtidigt som vi vill stanna tiden, bli cryobegravda i evig ungdom och sedan väckas till liv för ett äventyr på Mars. Och varför vill människan utplåna jordens resurser med att prompta ännu en tokig AI-kattvideo? Samtidigt som vi sitter stela framför datorn och glömmer allt det förundransvärda vi har i oss – från flimmerhår till båtben? Borde vi inte sträva efter att ha kvar någon slags meningsfullhet i livet? Jag sitter ofta på tunnel­banan och tittar på alla människor som stirrar ner i sina mobiltelefoner. Att scrolla är ju en sådan monoton liten rörelse, tänker jag. Varför nöja sig med det när man har en hel kropp som kan göra saker?

Har ingen smartphone

Du då – dumscrollar du aldrig?

– Okej…, säger Virpi och plockar fram en gammaldags Nokia ur väskan.

Alltså en hederlig knapptelefon, en sådan som är helt befriad från beroendeframkallande appar.

– Nej, det blir inget scrollande här. Jag använder telefonen till att skicka sms och samtala, det är allt. Jag insåg tidigt att mobiltelefonerna riskerar att fördärva folks liv. Varför blir unga människor utbrända? Jo, för att deras hjärnor inte klarar av att processa all information. Alla intryck… det blir för mycket för oss. Nyligen reste jag med bil från Jokkmokk till Stockholm. Det är ju en ganska lång resa, och jag hade ingen stickning med mig. Jag kunde heller inte läsa, eftersom jag mår illa när jag läser och åker bil. Så jag ägnade mig åt det som kallas rawdogging, det vill säg att inte göra något alls. I åtta timmar i sträck satt jag bara och stirrade ut genom rutan, och det gick hur bra som helst.

Började sticka under pandemin

Under pandemin upptäckte Virpi Pahkinen stickningen. Hon drar fram den stickning som hon håller på med just nu ur väskan. Det är början på en lång, böljande sjal som en kompis ska få. Sin egen sjal, som hon har runt halsen, har hon prytt med pärlor. Hon hittade ett vackert pärlhalsband i en vintagebutik, klippte sönder det och vips så att hade hon äkta pärlor att sy på sjalen. Det kreativa har hon ju i sig.

– Men jag tycker också om att utmana mig, och göra det som är svårt. I början slet jag hårt med stickbeskrivningarna. Men nu har jag börjat uppskatta det meditativa med stickning.

Intervjun lider mot sitt slut, och Virpi Pahkinen ska hasta iväg till sin konversationsgrupp i franska. Esteten Virpi drar på sig sin mönstrade ullkappa, och på toppen av huvudet sitter den karakteristiska hatten – den som kan bli en halvmeter lång om man drar ut den. Virpi syns onekligen när hon – med en dansares hållning – skrider fram över Stockholms gator.