Anders slapp rullstolen efter 20 år: ”Det känns som jag fått mitt liv tillbaka”

Anders Pettersson kommer gående med sin jakthund Biabyss Tubba på grusvägen som leder fram till släktgården i Örsås, strax söder om Svenljunga.

Hunden håller liksom sin husse på att försöka vänja sig vid att Anders kan gå och att han inte blir rastad med elrullstolen.

– Elrullstolen var min räddning under alla år jag inte kunde använda mina ben så inget ont om den. Den gav mig frihet. Men det är inget som slår känslan av att jag själv kan röra mig igen, säger han när han möter upp framför sitt gulmålade hus som ­ligger i anslutning till släktgården.

Anders har i mer än 30 år lidit av en sjukdom som gjort honom svagare och svagare och orsakat en onormal trötthet i musklerna.

Under många år var han tvungen att tejpa upp sina ögonlock för att kunna hålla ögonen öppna och han kunde inte stå på sina egna ben.

– Jag har krupit mycket ­under de här åren. Jag kröp i odlingslandet när jag plockade potatis och jag kröp den sista biten ut till jakttornet under älgjakten.

Lider av mystisk muskelsjukdom

Trots den mystiska sjukdomen, som läkarna inte hittade någon medicin mot, har ­Anders vägrat att ge upp och någonstans inombords har han också vägrat att ge upp hoppet om att läkarna en dag skulle hitta botemedlet.

Det verkar man nu ha funnit. I alla fall en medicin som lindrar hans symptom. Nu kämpar han för att läkarna ska ge honom den i tillräckligt starka doser.

– Det är en medicin mot ­autoimmuna sjukdomar som jag får för min tarmsjukdom. Men den har uppenbarligen även effekt på min muskelsjukdom, säger Anders.

Efter 30 år kan han exakt på dagen peka ut när hans mystiska sjukdomssymptom visade sig för första gången. Det var under älgjakten i oktober 1995 och han var 23 år gammal.

– Jag och några andra skulle dra ut en älg som jaktlaget hade skjutit över en mosse. Det var tungt i den otillgängliga marken och jag märkte plötsligt hur jag förlorade ­synen i korta perioder, berättar han.

Men Anders är lantbrukarson, var stark som en oxe och ville inte ge upp. Han fortsatte att dra älgen över mossen tillsammans med jaktkamraterna.

– Sedan vek benen sig och jag föll ihop. Jag orkade inte dra mer och jag blev liggande en bra stund innan jag orkade släpa mig fram till platsen där vi parkerat bilarna.

Fick dubbelseende

Anders var förvånad över att han kände sig så svag. Före den ödesdigra jaktdagen klarade han att ta en 50-kilossäck på vardera axeln hemma på pappans mjölkgård. Efteråt var han glad om han kunde lyfta 20 kilo.

– Jag fortsatte att bli sämre och sämre, men jag kunde fortfarande gå hjälpligt. Jag gick igenom en rad undersökningar i Borås, men där kunde man inte säga vad det var för fel på mig och jag remitterades till Sahlgrenska i Göteborg

Läkarna där hade en teori om att Anders drabbats av den autoimmuna muskelsjukdomen myasthenia gravis. Flera av symptomen stämde, men han svarade enligt läkarna inte tillräckligt bra på ett test för att det skulle kunna vara den sjukdomen.

1996 började Anders få ­dubbelseende, speciellt när han blev trött. Han fick svårare och svårare att gå och fick även problem med andningen och svårt för att svälja.

Han blev beroende av först en rollator och sedan rullstol för att kunna förflytta sig. Trots det vägrade han ge upp. Han försökte hjälpa till hemma på gården så gott han ­kunde och han vill inte missa älgjakten för allt guld i Västergötland.

– Men när jag efter ett jaktpass 2002 skulle lämna jakttornet fick jag krypa ut eftersom benen inte bar mig. Det hade snöat så jag fick krypa i snön, berättar han.

Rullstolsanpassade sitt hem

Det gula huset hemma på ­gården anpassades för att ­Anders skulle kunna bo kvar. I hallen finns en lift som för honom från hallen upp till ­andra våningen och precis ­utanför dörren har han en ramp och en egenkonstruerad anordning som gör att han kan komma upp i en traktor från rullstolen.

– Sedan jag väl kommit upp i traktorn har det inte varit några problem.

Men det verkliga lyftet kom som sagt när han fick en elrullstol. Den betydde mycket för honom. Med den kunde han själv rasta sina hundar, besöka grannar och köra de sju kilometerna till Svenljunga för att handla.

– Med den körde jag fram så långt som möjligt under jakterna och kröp sedan den sista biten ut till jakttornet.

Han släppte inte heller sitt stora intresse för odling. Även om det innebar att han fick krypa runt i potatislandet och plocka knölarna för hand och sedan överlämna åt sin bror eller någon annan att lyfta bort de fyllda backarna.

Anders inrättade sig efter ett liv i rullstol och med andra hjälpmedel för att kunna klara vardagen. Han trodde aldrig att han skulle kunna gå igen.

Fick medicin mot tarmsjukdom

Hösten 2024 drabbades Anders av den kroniska tarmsjukdomen ulcerös kolit och den förändrade allt.

– Ja, det kan man säga. Jag fick först en medicin som inte hade någon verkan. Sedan gav de mig en annan.

Redan efter första behandlingen kände Anders att det hände något med hans kropp.

– Det började spritta i kroppen, berättar han. Den onormala tröttheten jag känt försvann och jag tyckte jag hade mer energi.

Till och med en granne som mötte honom ett par dagar senare reagerade och sa att han såg mycket piggare ut.

I slutet av september förra året reste han sig försiktigt ur rullstolen med stöd av en stol. Hans ben bar honom igen.

– Sakta men säkert vågade jag mer och mer. Jag gick små rundor i huset, men jag gjorde det bara när jag var ensam för att jag ville vara säker på att benen bar mig innan jag berättade något för mina närmaste.

Medicinen Flixabi som ­Anders får för tarmsjukdomen och som uppenbarligen också har effekt på hans mystiska sjukdom används för att behandla psoriasartrit och reumatoid artrit. Den verksamma substansen är infliximab.

Han har fått veta att även patienter med sjukdomar som MG och MS behandlas med liknande mediciner. Medicinen blockerar kroppen från att angripa sig själv.

Blev sämre med lägre dos

I början fick Anders medicinen som dropp var fjärde vecka, men i somras skars ­dosen ner och han får bara dropp var sjätte vecka.

– Det ledde till att jag blev mycket sämre. Den onormala tröttheten i musklerna kom tillbaka, vilket gör det svårare att gå. Det begränsar mitt liv. För varje gång jag fått dropp med den lägre dosen har perioden utan symptom blivit kortare.

Anders hopp är att hans ­läkare inom den närmaste framtiden kommer fram till rätt läkemedelsdos för honom.

– Det känns som jag fått mitt liv tillbaka och jag vill inte återvända till där jag var tidigare.

Under vårt första möte i september hade Anders precis varit ute i skogen och plockat en stor korg kantareller som han lagt upp för rensning på köksbordet.

– Jag plockade svamp tidigare också, men då kröp jag runt. Det säger sig själv att det inte blev lika mycket eftersom det var på en mer begränsad yta.

Sedan han fick tillbaka makten över sin kropp har han köpt en cykel. I ett rum i huset har han en roddmaskin för att träna upp styrkan i ­armar och ben på nytt.

– Det är häftigt att kunna gå igen och det hade varit häftigt att kunna springa Göteborgsvarvet eller varför inte bestiga Kebnekaise.

Nu planerar han för fullt för framtiden.

– Jag håller på att renovera ett annat hus här i Örsås som ett framtida hem, säger han.