Lastbils-chaffisen Peter Gantman knep huvudrollen: ”Skulle bara köra min son till provspelningen”

”Synden” far fram som löpeld bland tv-tittarna, inte bara i Sverige.

Länge var Netflix-dramat den mest sedda icke-engelskspråkiga serien över hela världen på strömningstjänsten. Det är knappast något turistreklam för Sverige och Skåne som visas upp, snarare är det mörkt och smutsigt, grått och lerigt, där alla tycks leva i en sorts skitig misär. I centrum står klass och utanförskap, temat är hur konflikter kan gå i arv i generationer, en sorts arvsynd om man så vill.

Mitt i dramat står patriarken Elis på smala ben, spelad av Peter Gantman. Han gör en magnetisk insats som den till synes kärva, men mångbottnade familjefadern. Han har en blick som får omgivningen att rysa och det är tur att vår nya tv-stjärna har hunnit fylla 67 år, annars kunde säkert allt beröm lätt ha stigit rätt upp i huvudet.

Aldrig haft skådespelardrömmar

– Nej då, bedyrar Peter Gantman själv. Jag står med båda fötterna på jorden. Jag är precis densamma som innan. Det där med pinvingfrack och röda mattan kommer aldrig att bli något för mig.

Peter Grönlund, som har skrivit manus och regisserat, är känd för att gärna använda amatörer och han har sagt att han ”spinner ett nät för att fånga så många som möjligt, och i slutändan är det nån som bara råkar vara där som visar sig vara helt rätt”. Precis så var det i det här fallet. Peter Gantman skulle skjutsa sin son för att provspela i serien, och väl på plats spanades han in av rollsättaren Alexander Dahlström-Horvath.

– Jag blev tillfrågad att läsa ur en barnbok, dricka ett glas vatten som skulle föreställa vodka och göra femton armhävningar… Och de gick tydligen bra, för några dagar senare fick jag ett mejl med en tågbiljett till Stockholm, berättar han.

Peter Gantman har ­aldrig haft minsta lilla teaterdröm. Att få medverka i ”Synden” har varit som att kliva in i en främmande värld.

– Men jag bestämde mig för att bara ”go with the flow” och titta på hur de andra gjorde. Det var en enorm trygghet att spela mot Lisa Lindgren, som var min fru. Ibland gav hon mig en diskret liten blinkning som sa ”det här är bra, fortsätt med det”.

– Det tog lite tid innan jag kom in i tänket, men när allt ramlade på plats så flöt det bara på.

”Synden” är en mörk serie

Snabbt fick lära sig att hantera fejkblod vid slagsmål, att röka låtsascigaretter ”men jag fick hosta av dem, så jag fick tillbaka mina Pall Mall”, samt sitta i sminket varje morgon och få ett par lösknogar påsatta bland annat.

– Hela filminspelningar en otroligt behaglig upp­levelse. Jag var uppassad som en kung, säger han med ett skratt.

– Sedan hade vi hela tiden väldigt roligt mellan tagningarna. Jag tror att det behövdes eftersom det är en så mörk serie.

Fårorna är avgrundsdjupa i ansiktet i filmen, och en del är på låtsas, gjorda av skickliga maskörer.

– Jag kan kanske se lite härjad ut i vanliga fall också, men inte riktigt så här mycket, även om min särbo hävdar att ”du spelar ju bara dig själv i filmen”.

Peter Gantman tycks också privat vara en man som man inte sätter ner var som helst och hoppas att han ska vara tyst. Han gillar att snacka, säger han, men de många åren som lastbilschaufför ute i Europa har också lärt honom att stå upp för sig själv. Att köra lastbilar bakom järnridån, i Mellanöstern och Centraleuropa kräver någon med pondus bakom ratten, en egenskap som han hade användning för i sin roll.

Lastbilschaufför i 48 år

– Jag har varit lastibils­chaffis i 48 år, då blir man en ganska luttrad person som får lära sig att snacka sig ur det mesta, säger Peter som på köpet har blivit flytande i sex språk som holländska, spanska, engelska och tyska.

Men hans filmkarriär kunde ha tagit slut innan den ens hade börjat. Med bara tio dagar kvar av inspelningen blev Peter attackerad av en kamphund som nästan bet av honom armen.

– Jag satt på altanen med mina två snälla hundar när grannens hund kom över. Det var en amerikansk akita som attackerade mina hundar. Ägaren kom springande och kopplade hunden, men den var tydligen inte färdig utan kastade sig över mig och bet tag i min arm. Och en sådan hund släpper inte greppet…

Hunden bet bokstavligen av en bit av armen och Peter visar fruktansvärda bilder på armen efteråt och man förstår att läkaren liknade det vid en hajattack.

– Det krävde sex operationer och närmare fyra månaders konvalescens, så inspelningen fick ta paus. Det var ju lite småtråkigt, säger han med ett visst understatement.

Än idag är armen inte helt läkt, Peter har fått men för livet och angreppet är också ett ärende hos försäkringsbolaget.

– Hunden bet ju av flera senor och muskler. Idag är också känslan borta i delar av armen, samtidigt som jag har smärtor i andra.

Kamphunden avlivades omedelbart, men hundvännen Peter tycker det är svårt att ta ställning till frågan om vissa hundar ska förbjudas.

– Det är ju ändå ägarna det hänger på, säger han.

Kan tänka sig fler roller

Att bli filmstjärna på äldre dar var som sagt helt oväntat, men Peter är inte främmande för att spela andra roller..

– Kommer det ett bra anbud så hakar jag gärna på! Men jag har fortfarande svårt att kalla mig ”skådis”.

Annars blir det istället ännu mer tid med schäfern Buddha och bordercollien/schäfern Signe.

– De är gudasnälla, säger han.