Annika Hallin tolkar exmakens sista verk på scen: ”Jag vet precis vad Lars skulle sagt...”

I slutet av sitt liv engagerade sig dramatikern Lars Norén i ett amerikanskt rättsfall som skulle bli hans sista prosaverk. I sin dagbok skriver han: ”Jag tänker alltmer på en berättelse, så ohygglig att jag inte vet om den går att skriva.”

Berättelsen blev ”En liten ­roman” – om Lisa Montgomery, en kvinna som dömdes till döden för att ha mördat en gravid kvinna och stulit hennes barn.

Annika Hallin – som ­varit gift med Lars Norén och som har en dotter med ­honom – spelar Lisa ­Montgomery i Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning. När hon läste sin exmakes bok hade hon aldrig hört talas om Lisa Montgomery. Men ju mer hon läste, desto mer tagen blev hon, och det var hennes idé att göra teater av boken.

Lars Norén skrev om Lisa Montgomery

– Jag var inte alls insatt i Lisas öde. Men Lars ­följde henne intensivt. Det var pandemi och hårda coronarestriktioner, och Lars hade mycket tid att dyka ner i utländska medier. Inga jämförelser i övrigt, men precis som Lisa Montgomery var också Lars ensam och isolerad under den här tiden. Och att vara instängd i ett rum och fråntagen sin frihet är ju en existentiell upplevelse. 

– Lars var väldigt engagerad i att Lisa skulle benådas, och han skrev till svenska politiker för att försöka få dem att engagera sig i fallet. Joe Biden hade sagt att han skulle benåda henne om han blev vald till president. Men Trump såg till att skynda på dödsstraffet så att det blev verkställt. Det var han som skrev på Lisa Montgomerys dödsbeslut.

Att ett samhälle tar livet av sin egna medborgare, i det här fallet en person som är psykiskt sjuk och som själv är ett offer, är svårt att förstå, säger Annika Hallin.

– Lisa Montgomery hade en fruktansvärd barndom som präglades av våld och sexuella övergrepp. Hon var bara en liten flicka när hon började säljas till olika män. Som vuxen födde hon fyra barn, men förlorade vårdnaden om dem. Hon dömdes till döden 2004 och satt på death row i 16 år. För fem år sedan, den 13 januari 2021, blev hon till slut avrättad.

Det är inte alla dagar man snubblar över en text som man känner sig så hemma i, konstaterar Annika Hallin.

– Jag och Lisa är årsbarn med varandra, vi är båda födda 1968. I pjäsen ger jag henne en röst, men det är också Lars röst. Lisas öde har kanaliserats genom Lars kropp, erfarenheter, fantasier och tankar. 

– Jag ser det som en ­solidaritetshandling att berätta Lisas historia. I mångas ögon är hon paria. Ett avskum. Men teatern är ju en fantastisk plats. Här kan vi dela med oss av erfarenheter och berättelser som vi själva inte har, men som vi – i teaterns rum – kan få. Vad är det för system som lämnar de svagaste utanför och sedan kräver dödsstraff när konsekvenserna blir ohanterliga?

”En liten roman” som monolog på Kulturhuset Stadsteatern

Var det självklart att ”En liten roman” skulle bli monolog?

– Ja, det här är en pjäs skriven från en människas hjärna. Publiken får hälsa på i Lisa Montgomerys mentala rum. Hon befinner sig i en väldigt speciell miljö där hon är fråntagen precis allt. Hur fasen klarar man av ens en vecka med sig själv? Och hur får man livet att bli månader? År? Det är helt obegripligt för mig. Och till sist slutar det ändå med döden.

Icakuriren Kultur

Läs även: Ia Langhammer var nära att dö som tioåring: ”När jag blev frisk hade jag en enorm aptit på livet”

Annika Hallin har spelat i många Norénpjäser, också ett par stycken sedan han gick bort.

– Jag har alltid känt mig väldigt hemma i Lars världar. Både i hans material, och med honom som människa. Vi hade väldigt lika referenspunkter. Sådär som det känns ibland – att man delar akvarievatten med vissa fiskar.

Bra uttryck. Är det du som har hittat på det?

– Ja, det gjorde jag nu, ­säger Annika och skrattar.

– Det är inte mer komplicerat än så. Hade Lars och jag inte haft samma känsla för saker hade vi inte förstått varandra, och heller inte känt oss hemma med varandra.

Funderat över åldrandet efter Lars Noréns död

Känner du ett ansvar för att föra hans arv vidare?

– Nej, inte alls. Det sker av sig själv, hans pjäser spelas ständigt över hela världen och det har jag inget med att göra. Lars lever forever. Men för mig personligen är det en stark hemmakänsla att få jobba med hans pjäser. Jag vet precis vad han skulle ha sagt om olika saker, och vad han skulle tycka är viktigt. Det är som en kock som vet hur en annan kock lagar mat. ”Här ska det vara mer salt! Men ingen mer syra!”. Det är okomplicerat att vara i Lars landskap, samtidigt som det är det mest komplicerade landskap man kan vara i.

Nu har det gått fem år sedan Lars Norén dog och de här åren har varit ”ett snurr”.

Hans död har fått Annika att fundera över sitt eget åldrande. Vad man vill göra av livet, men också om att åldras i sitt yrkesliv. För ett par år ­sedan skrev hon en debattartikel om att leva i en värld där skådespelare försöker stoppa åldrandet.

– Det är inte konstigt att kvinnor gör ingrepp – kvinnans värde hänger ju på att vara fertil och snygg. Men tyvärr tror jag att man gör sig själv en björntjänst om man ger sig in i det där. I den långa sorgeperiod som jag har varit i – och som inte är över än – har jag fått erfarenheter som jag inte hade tidigare. Jag har insett att livet är så otroligt begränsat, och att jag redan befinner mig på andra sidan mitten. Frågan är vad vi ska göra av vår stund här på jorden?

Under vår livscykel går vi igenom massa olika saker, konstaterar Annika Hallin. Vi tröskar, lär oss av våra misstag och går vidare. Mot livets slut är vi programmerade med allt som livet har burit med sig. Men vad händer om vi avbryter tröskandet? Om vi trycker på pausknappen och stannar vid 42 år?

Annika Hallin om ansvaret som skådespelare

Annika Hallin tycker att hon har ett ansvar som skådespelare – både gentemot publiken och rollerna hon spelar.

– Som skådespelare gestaltar jag andra människor och deras liv. Jag förvandlar mig själv och representerar andra människor. Min egen fåfänga, eller rädsla för att inte vara attraktiv, får inte ta fokus från det jag vill berätta.

Gestalta Lisa Montgomery med botox och hårförlängning…

– … hade varit otänkbart.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Åsa Lindquist är oldfluencer: ”Jag vill att även äldre kvinnor ska våga synas!”

Det senaste halvåret har Annika Hallin varit fokuserad på repetitionerna. Hon har i princip bara jobbat – och tränat med sin pt, tillsammans med vännen Melinda Kinnaman, en gång i veckan. Och hängt med familjen förstås, det gör hon alltid.

– Vi är en rik familj. En liten klan. Det är mina barn, Lars tidigare barn och vårt gemensamma barn Sasha. Vi ses hela tiden på middagar och resor. Lars lever ju inte längre, men jag eller någon av hans döttrar sköter samlingen vid pumpen.