Han älskar mixen av teater, film och tv, men menar att det är just här, på teaterscenen, som allt en gång började.
– Jag tycker det är fysiskt jobbigare och ganska tufft att kväll efter kväll stå på scen och tv är lättare att orka med. Samtidigt är scenteatern mitt grundjobb, mitt ”hemma”. Det andra ser jag mer som små utflykter.
Johan Ulveson
Ålder: 70 år.
Bor: I Stockholm.
Familj: Hustrun Ann-Christin och barnen Klara och Max.
Yrke: Skådespelare.
Aktuell: I ”Svenska revyn” på Scalateatern i Stockholm med premiär 15 september.
”Svenska revyn” på Scalateatern
Och i höst är Johan tillbaka till sitt ”hemma”. Då står han på Scalateatern tillsammans med Vanna Rosenberg och Henrik Dorsin i ”Svenska revyn” som handlar om svenska myter och svensk kultur.
Det är en revy med den blygsamma ambitionen att samla det svenska folket, få dem att gå man ur huse för att försäkra sig om en biljett, sätta sina svenska skrattmuskler i arbete, för att slutligen, när föreställningen är över, resa sig som en person och kräva att detta blir en självklar del av den svenska revykanon.
– Det kommer bjudas på väldigt mycket humor. Jag älskar att få andra att skratta, men jag lockas också av att få gestalta människor och att berätta en historia för någon annan.
Johan förstår att han är lyckligt lottad som har flera år inplanerade med jobb framför sig.
– Det är inte så att jag kan välja och vraka bland rollerna, men jag ska inte sticka under stol med att jag har gott om jobb. Det är en lyx.
LÄS ÄVEN: Sveriges roligaste engelsman – därför älskar komikern Al Pitcher att driva med oss
Blygheten har blivit värre med åldern
Hans passion för jobbet är lika stor nu som när han en gång slog igenom. Ja, kanske till och med ännu större. Idag upplever han att han kan fokusera mer på själva arbetet och släppa sin fåfänga och tänka mindre på vad alla andra ska tycka.
Även om Johan alltid upplevt sig som en blyg person så var han under skolåren ofta klassens clown.
– Jag var den som gärna larvade mig och sa dumma grejer för att få klasskompisarna att skratta.
Blygheten, som framför allt gör sig påmind när Johan träffar nya människor, upplever han blir värre med åldern.
– Min blyghet har alltid funnits i min personlighet, men jag har väl lyckats klara mig genom att hela tiden fåna mig och göra mig till. Som en roll jag gått in i. Jag vet faktiskt inte varför min blyghet har blivit värre och det kan tyckas märkligt med tanke på att jag i mitt yrke ständigt träffar nya människor. Det är som en ständigt pågående KBT-övning.
Johan Ulveson slog igenom i Lorry
Johan sökte sig tidigt åt det kulturella hållet, men han säger att det lika gärna kunde blivit musik eftersom han spelade gitarr, eller skrivande av något slag, som han hade sysslat med.
– Jag kom först in på en ABF-kurs och så småningom på Scenskolan och, ja, sedan har slump, tur och lite skicklighet fört mig vidare inom teatern. Jag sögs in i teatervärlden och kom aldrig ur den. Den svalde mig med hull och hår och därför har jag senare aldrig funderat på att göra något annat.
Sitt ordentliga genombrott fick han tillsammans med Sveriges mest legendariska humorgäng, Lorry, som ju fick hela Sverige att skratta.
– Så klart att Lorry hade en stor betydelse för oss alla. Det var ju så vi blev kända för en stor publik. Det var helt klart avgörande. I samma veva gjorde jag även en roll i ”Revisorn” på Boulevardteatern på Södermalm i Stockholm, som också blev uppmärksammad, säger Johan.
Sedan dess har man kunnat se honom i serier som ”Segermyhr”, ”Älska mig” och nu senast ”Jana – märkta för livet”.
I maj fyllde Johan 70 år och han känner sig tudelad inför att bli äldre. Han firade sin födelsedag, men medger att han egentligen inte tycker om att bli hyllad.
– Det är något med uppmärksamheten som gör mig obekväm. Samtidigt skulle jag ju må dåligt om folk glömmer bort att fira mig. Det där med bekräftelse kan vara jättehärligt och jag lär väl ha ett behov av det, men samtidigt blir jag alltid lite generad.
Skådespelaryrket är största intresset
Johan konstaterar att livet går fort.
– Det känns konstigt. 70 är som en tröskel på ett läskigt sätt. Jag har ju aldrig gått i pension utan bara låtit mitt liv pågå som vanligt. Kanske har jag flytt eller undvikit att identifiera mig med det faktum att jag nu är en gammal pensionär. Men jag fattar att den dagen kommer då man måste inse att nu är det slut. För mig är det en läskig tanke eftersom jag inte direkt har några andra intressen vid sidan av mitt yrke.
Visst, Johan har ett lantställe ute i skärgården och älskar att vara ute till havs med båten men han menar att det inte räcker.
– Jag får väl hitta på en hobby eller så får jag jobba vidare tills jag trillar av pinn. Så länge minnet funkar så tänker jag att jag kan fortsätta så här. Ett intresse jag hade som yngre var att läsa böcker och varje vecka tänker jag att jag ska ta tag i läsningen och ändra mina vanor, men likväl så sitter jag istället där som en tonåring med telefonen i handen, säger Johan och suckar.
LÄS ÄVEN: Ulf Elfving levde länge med ständig oro: ”Det är kul att bli gammal, rentav skönt”
Tillsammans med sin fru Ann-Christin i 34 år
När Johan tvingas se tillbaka på sitt liv känner han sig förskonad. Det värsta han gått igenom är när han för några år sedan drabbades av TBE.
– Det var en riktig smäll. Det började med ett fästingbett som sedan blev TBE och efter ett tag ledde det till en hjärninflammation. Jag låg nedsövd i flera veckor och det var så klart tuffast för min familj. Men jag återhämtade mig relativt fort och har insett att jag hade tur som inte har några men från det idag.
Johan och hans fru Ann-Christin har varit ett par i 34 år. Tillsammans har de två barn som båda på ett eller anat sätt valt att gå i sin pappas kreativa fotspår.
– Max är ju skådespelare och Klara utbildar sig till scenograf i Köpenhamn, vilket känns jättekul, säger Johan och skruvar på sig.
Svårt att prata om privatlivet
Han ogillar att dra in familjen i samtalet och på frågan hur han beskriver sig själv som pappa har han svårt att svara.
– Jag funderade inte så mycket på det när barnen kom, man fick lösa situationen efter hand. Jag var inte så förberedd, men tog nog den där rollen som ganska självklar, även om Anki fick ta mer ansvar än vad jag gjorde.
Johan konstaterar att det är svårt att prata om sig själv och sitt privatliv så här.
– Det är klart att jag är någon – jag är inte bara en massa roller – men jag kan tycka att jag som person inte känns så intressant. Det är inte heller något jag reflekterar över. Jag känner inte att alla behöver veta allt om mig. Då, när man ser mig i en roll, tänker man kanske ”jaa, se där är han som hade TBE” och det är något som jag som skådespelare helst vill undvika.
Längtar du efter barnbarn?
– Nej, det gör jag inte. Jag förstår att det kan vara underbart och välkomnar om det skulle bli så, men jag går inte runt och längtar eller tänker på det.
Johan Ulveson om livsglädje
Vad ger dig livsglädje?
– Det är mycket. Det finns många människor i min närhet som gör mig glad och jag tycker om när jag får umgås med dem. Jag älskar livets goda – god mat och god dryck. Jag blir lycklig av min fru och mina barn. Somrarna i skärgården betyder också jättemycket för mig. Istället för att resa utomlands har detta blivit vår plats där vi semestrar och landar på. Det har blivit vårt andra hem där jag kan vila.
Blir du lätt stressad?
– Min fru säger att jag trivs när jag är stressad. Själv upplever jag inte det, men kanske är det så att jag blir rastlös och stressad när jag inte har så mycket att göra.
Kan det också vara skönt att komma ifrån stan, om du hela tiden blir igenkänd här?
– Nja, jag tycker inte att jag har så stora problem med det. Det är inte på den nivån att kändisskapet hindrar mig i mitt liv. Men visst kan det kännas skönt att vara lite för sig själv ibland.
Tror du på någon högre makt?
– Nej, det gör jag nog inte. Det känns riskfyllt att svara på en sådan fråga. För tänk om den högre makten hör att jag inte tror på den, då kanske den straffar mig. Straffad av en Gud man inte tror på! Man får det sämsta av allt – det känns sorgligt på något sätt. Däremot kan jag känna att det finns något som förenar mänskligheten. Vi har ju något som gör att vi kan förstå varandra och det är ju på ett sätt gudomligt. Så nej, jag tror inte på en Gud, en högre makt eller någon skum energi utan det storartade och gudomliga i mänskligheten.
Artikeln publicerades först hos Hemmets journal.
