Det var ett affärsupplägg som inte skulle kunna gå fel och nog rullade allt på enligt planerna. Hundratals miljoner kronor fördes fram och tillbaka, bankkonton växte rekordsnabbt och snart kunde några svenska ”stekare” ta en lyxig solsemester på Rivieran som i sina hedonistiska utsvävningar troligen saknar motstycke i den svenska historien.
Det var bara ett problem.
Allt var bara bluff och bedrägeri.
Joachim Posener skissade på en bedrägeriplan
Allt började i en fängelsecell på Asptunaanstalten söder om Stockholm där Joachim Posener avtjänade ett sexårigt fängelsestraff för sin inblandning i Danmarks största bedrägerihärva någonsin. Han hade gott om tid att fundera på vad som hade gått fel, hur det kom sig att han blivit påkommen.
Det måste finnas bättre sätt.
Han började skissa på en plan för att ge honom och hans kommande medbrottslingar en möjlighet att leva lyxliv resten av livet. Och han trodde att han kommit på hur det skulle gå till.
Planen gick i grova drag ut på att:
1) Hitta ett investmentbolag med dolda eller undervärderade tillgångar. Helst utan produktionsverksamhet.
2) Sälja det för ett högre belopp än man köpt det för.
3) Hitta någon som var rik och ville investera.
Han visste vem han genast skulle kontakta när han 1997 släpptes ur fängelset efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt straff: sin kusin Thomas Jisander, ambitiös affärsman med mycket energi och många idéer. Jisander tog i sin tur kontakt med sin vän och kollega Peter Mattsson i London och jakten på ett lämpligt objekt kunde börja.
Läs även: Storsvindlaren som lurade alla: Så blev Bernie Madoff monstret på Wall Street
Jonathan Guiness, lord Moyne, blandades in
Snart hittade de det framgångsrika börsnoterade investmentbolaget Trustor, ett företag som av olika skäl var kraftigt undervärderat. Ägaren Per Olov Norberg ville sälja – men vem hade pengar att köpa?
Genom Mattssons kontakter blev de introducerad för Jonathan Guiness, kallad lord Moyne. En excentrisk brittisk herre, bildad och vältalig som många ur den brittiska överklassen och medlem av den minst sagt berömda bryggerifamiljen. Han var en perfekt frontfigur, menade de inblandade, som presenterade honom som den intresserade köparen, en av Storbritanniens rikaste miljardärer med intresse för att investera i Skandinavien.
Det fanns dock en hake: lord Moyne var fattig som en kyrkråtta. Han hade absolut ingen möjlighet att hosta upp köpeskillingen på 242 miljoner kronor.
Så vad göra?
Använde företagets pengar för att köpa företaget
För att kunna genomföra affären kom säljaren och köparen på ett upplägg där ägandet av majoriteten av rösterna i företaget skulle föras över till köparen som sedan fick sex dagars respit att överföra köpeskillingen. Anledningen var, sades det, att lord Moynes förmögenhet var bunden och det skulle ta lite tid att lösgöra.
Så företaget skrevs över till köparna, kassan fördes över till ett konto i Barclays bank i London som kontrollerades av Posener och hans medbrottslingar som sedan använde företagets egna pengar för att betala Norberg.
Men så får det inte gå till. Man kan inte använda företagets egna pengar till köpeskillingen. Det blir som om företaget köper sig själv och det är, naturligt nog, ett lagbrott. Dessutom gjordes en rad transaktioner för att dölja pengarnas ursprung. Strömmarna gick mellan banker i olika länder innan de till slut hamnade på det kontot varifrån företagets betalades.
Också det ett lagbrott.
Jisander och Mattsson väckte uppmärksamhet
Så fort pengarna betalats in började festen. De gamla vännerna Jisander och Mattsson for till Saint Tropez där deras utåtagerande festande väckte uppmärksamhet till och med i den luttrade franska pressen. De chartrade en 60 meter lång yacht med helikopterplatta, 14 personers besättning och egen kock. Delikatesserna serverades, champagneflaskorna korkades upp. Och snart hade de fått blickarna på sig.
Shoppingrundorna under besöken i land var gränslösa och uppseendeväckande. Bland affärsinnehavarna i Saint Tropez fick Jisander snart ett smeknamn, ”Mr No Limit”. Det blev en skämtsam tävling mellan de två nyblivna mångmiljonärerna. Vid ett tillfälle, när de närmade sig en Versacebutik, sprang Mattsson i förväg. När Jisander kom efter för att köpa ett plagg meddelade Mattsson med ett leende på läpparna att han kommit för sent. Mattsson hade redan köpt allt i butiken. Vartenda plagg skulle bäras ut till den hyrda lyxbilen utanför eller lastas på i en lastbil. För att inte vara sämre köpte Jisander allt som var kvar: hyllor, mattor, disken och kassaapparaten.
– Det var galet, har han senare sagt i en intervju med Sveriges Radio. Men det var roligt.
Vid ett annat tillfälle blev de hungriga ombord på båten och bestämde sig för att ta helikoptern de tvåhundra meterna in till land för att äta lunch. Vinddraget från helikoptern när de landade på taket ledde till att gästernas lunch hamnade i knät och det var närmast lynchstämning när de glada 30-åringarna rumlade ut. Som ett sätt att säga förlåt beställa man in 408 flaskor Louis Roederer Cristal Champagne (som idag kostar strax under 3 000 kronor flaskan på det svenska Systembolaget). Flaskorna delades ut och snart dracks det och sprutades champagne bland alla gästerna.
Och det verkar som om de blev förlåtna …
Journalisten Gunnar Lindstedt började nysta i affären
Men samtidigt som Jisander och Mattsson satte sprätt på miljonerna i Saint Tropez satt en ekonomijournalist, Gunnar Lindstedt, på Svenska Dagbladets redaktion i Stockholm och funderade. Han hade en klar känsla av att det var något mystiskt med hela affären. Han pratade med folk som träffat de inblandade som berättade att lord Moyne hade gjort ett ganska märkligt intryck, han kunde sitta och somna under mötena och han hade en billig plastklocka på armen, men kanske var det bara ett uttryck för hans excentricitet.
Men Lindstedt började nysta i affären. Han fick en intervju med lord Moyne som ytterligare spädde på misstänksamheten. Han svar var underliga, minst sagt.
Jisander och Mattson dömdes – men friades av hovrätten
I slutet på oktober kom de första artiklarna och de kunde följas av fler. Och när det avslöjades vem som låg bakom hela upplägget, det vill säga den dömde ekonomiske brottslingen Joachim Posener, föll korthuset samman. Polisen avdelning för ekonomisk brottslighet satte tänderna i en utredning som så småningom skulle leda till att de fyra inblandade (Posener, Jisander, Mattsson och lord Moyne) misstänktes för omfattande ekonomisk brottslighet i rekordformat.
Men som så ofta när det gäller ekonomisk brottslighet var det svårutredd material. Det skulle bevisas vem som gjorde vad, vem visste och vem handlade i god tro?
Tingsrätten gick i stort på åklagarens linje. Jisander dömdes till fem års fängelse, Mattsson till tre medan lord Moyne friades. Han var visserligen ordförande i styrelsen men antogs ha blivit lurad och indragen i bedrägeriet.
Domarna överklagades och i hovrätten friades de tidigare dömda. Det gick inte, enligt hovrätten, att föra i bevis vem som gjort vad och i vilken utsträckning.
Joachim Posener gick under jorden
Men Joachim Posener, då? Mannen bakom allt?
När bomben briserade befann han sig på ett lyxhotell på Barbados. Han och hans flickvän njöt i fulla drag av sin nya förmögenhet då han fick meddelande från Sverige att allt började rämna.
Det var den sista gången på många, många år som någon svensk myndighet visste var Joachim Posener befann sig. Han checkade ut från hotellet och försvann ut genom dörren och in i en anonym tillvaro med flyttar mellan olika städer och olika länder. Då och då dök det upp ögonvittnen som påstods ha sett Posener men det ledde aldrig till något konkret.
2004 släppte Posener en bok om sitt liv som nomad. Han skrev att han då efter sin flykt från Barbados levt i flera länder och att han just då levde i Sydamerika, bland annat i Brasilien och Argentina.
Inte ens när brotten så småningom preskriberades gav han sig till känna.
Läs även: Agenten var en storsvindlare – pressade USA:s president på pengar
Greps för att filmat anstalt
Inte förrän i februari i år då han greps för att han filmat Norrtäljeanstalten med sin mobilkamera. Han deltar i arbetet med en dokumentär om Trustorhärvan och som ett led i detta ville han filma en av de anstalter där han suttit inlåst. Trots besked om att byggnaden var ett skyddsobjekt valde han att filma. Han greps på plats. I förhör säger han att han ”bara är en 61-årig farbror som bara vill ta det lugnt”.
Men pengarna, då? Vart tog de vägen?
Ja, faktum är att det mesta återfanns på olika konton runt om i Europa och kunde återbördas till aktieägarna.
Slutet gott, allting gott.
Förutom för det rättsväsende som inte kunde ställa någon till svars för svensk historias största bedrägerihärva.
