Leif Jennekvist om livet som polis: ”Jag trodde min sista stund var kommen”

Efter att tidigare ha gett ut böckerna Mordet på Anna Lindh: en polisutredning och Gonatt du käre Jesus: kriminalroman om ett brott är Leif Jennekvist nu aktuell med Polisen ­inifrån: mina år som spanare, utredare och chef.

Den spänner över hela hans 43 år långa karriär inom svensk polis – och bygger på både anteckningar, för­undersökningsprotokoll, domar och samtal med kollegor, men främst hans egna minne.

Ledde polisarbetet när Anna Lindh mördats

– Jag fick en förfrågan om att skriva ner några av de händelser som jag ­varit med om. Den mest turbulenta är utan tvekan då jag blev utsedd att leda polisarbetet med anledning av mordet på utrikesministern Anna Lindh. Men även bland annat rånet på Nationalmuseum och kidnappningen av miljonärssonen Erik Westerberg var utmanande uppdrag med spektakulära inslag, berättar Leif.

Allt började i Västervik på den småländska ostkusten där han är född och uppvuxen.

I unga år drömde han om att arbeta som reseledare – och den var på god väg att uppfyllas redan efter nionde klass. Då, närmare bestämt hösten 1973, anställdes han på AB Knut Sjögrens resebyrå.

Mötet med två poliser fick Leif att tänka om

Det var efter att två civilklädda poliser klivit in på resebyrån som Leif helt ändrade uppfattning vad gäller sitt framtida yrkesval.

– Det visade sig att de ville låna ­lokalerna nattetid för att kunna spana mot diskoteket som låg tvärs över ­gatan. Där förekom langning, alltså narkotikaförsäljning, berättade en av polismännen. Jag tyckte att det lät väldigt spännande och imponerades djupt av de civila polisspanarna. Då kände jag att jag helst av allt ville bli narkotikapolis.

Problemet var bara att inträdeskraven till polisutbildningen hade ändrats. Det krävdes minst tvåårig gymnasieexamen, med svenska, engelska och samhällskunskap som obligatoriska ämnen.

Samtidigt som Leif genomförde sin militärtjänstgöring på Kustjägarskolan i Vaxholm och på Korsö utanför Sandhamn läste han in gymnasiekompetensen – för att sedan studera till polis på polisskolan i Ulriksdal (Solna).

Efter den teoretiska delen väntade ett års praktik på en kriminalavdelning, följt av ett år på en ordningsavdelning.

– Vissa blev säkert förvånade över att jag satsade på polisyrket med tanke på alla upptåg, bus och trimmade ­mopeder som jag och mina vänner höll på med under tonåren. Vi retade exempelvis upp en äldre man genom att på nära håll titta in genom fönstren till hans hus. Inte sällan hade vi ”svarta maja” hack i häl, berättar han med ett skratt.

”Riktade ett hagelgevär rakt mot mig”

Under praktiken placerades Leif tillsammans med poliserna Hedin och Bäcker – och det var under ett tillslag med Hedin som han upplevde ett av sina mest fasansfulla ögonblick.

– Vi skulle hämta stöldgods hemma hos en man och vid öppnandet av dörren riktade han ett hagelgevär rakt mot mig. Jag trodde att min sista stund var kommen. Tänk att jag skulle dö där, bara 20–21 år och innan jag ens kommit in i mitt jobb ordentligt. Tidigare hade jag dessutom varit med om en otäck händelse i Västerviks skärgård då en vän blev allvarligt skjuten i magen av hagelgevär, som sköts av misstag.

– Men det här var bara en form av practical joke från Hedins sida. Han visste att bössan hade igensvetsade hanar och alltså var obrukbar. Jag tyckte förstås inte att det var särskilt roligt först, men kunde skratta åt det senare.

Leif Jennekvist var med och satte dit Clark Olofsson

Samtidigt som Leif arbetade som ­patrullerande polis utbildade han sig till jurist (läste i dubbel hastighet) och erbjöds anställning på en advokat­byrå. Men arbetet som spanare på Rikskrim lockade mer – och där stötte han på den välkände brottslingen Clark Olofsson.

– Vi bevakade honom både i Sverige och utomlands. Jag var med och satte dit Clark Olofsson i den så kallade ­Televerksligan med ”Nollan” Andersson. Nollan dömdes för grovt narko­tikabrott till tolv års fängelse och Olofsson fick tio år.

När Leif skulle bli pappa igen hösten 1985 kände han att det var ohållbart att kombinera med sitt arbete som spanare på rikskriminalen och allt resande som det innebar.

– Det var tufft och slet på mig att inte alltid kunna finnas där för min första son, som då var lite drygt ett år. Jag behövde få ett jobb närmare hemmet och såg annonser på våra interna anslagstavlor om att utbilda sig till polischef. Jag nappade på det och utbildade mig i 2,5 år.

Stureplansmorden 1994

Något som till slut ledde Leif till en helt nyinrättad tjänst som chef för Länskriminalpolisen i Stockholm. Han tillträde den 24 oktober 1994 – och bara en dryg månad senare, den 3 december, inträffade de omskakande Stureplansmorden.

– Som småbarnsförälder var jag uppe tidigt på söndagsmorgonen den 4 december och blev uppringd av en kollega på Länskriminalen som berättade om nattens fruktansvärda händelse. Skjutningen in i entrén på nattklubben Sturecompagniet var inget jag hade sett hända i Sverige tidigare, frånsett massmordet i Falun tidigare samma år. Det kändes helt overkligt.

Många var träffade av gärningsmannens kulor och fyra avled av skotten: dörrvakten Joakim ”Jocke” Jonsson, samt tre kroggäster. Totalt 21 skadades.

Polisarbete är ett lagarbete

– Morden blev ett fall för Länskriminalen under mitt övergripande ansvar. Man kan lugnt påstå att jag kastades rakt in i hetluften i mitt nya uppdrag. Men jag hade många skick­liga medarbetare och oavsett vilken typ av polisroll man har – hög eller låg, expert eller allround, är polis­arbetet aldrig något enmansjobb. Det är alltid ett lag­arbete och jag har alltid varit beroende av mina kollegor i min tjänst.

Som de flesta känner till liknar ju sällan hjältens jakt på en mördare i ­filmer och tv-serier det som händer i verkligheten. Men det finns undantag.

– Den amerikanska serien Spanarna på Hill Street under 1980-talet var väldigt verklighetstrogen och idag är jag mycket förtjust i den svenska ­serien Tunna blå linjen. Den speglar polisernas vardag på ett ­mycket autentiskt sätt.

Leif utsågs till så kallad kommen­deringschef i sökandet efter mördarna på Stureplan – vilket betydde att han ägde de organisatoriska resurserna hur insatserna och åtgärderna skulle utföras.

– Det framkom tidigt uppgifter om vilka det var som låg bakom skjutningen. Den polispatrull som varit där då bråket med ordningsvakten hade brutit ut hade namnuppgifter på Tommy Zethraeus och Guillermo Marquez Jara. I det här fallet fick vi även mycket hjälp av den undre världen, som ­annars brukar skydda varandra.

Zethraeus erkände till slut att det var han som sköt ihjäl de fyra personerna och dömdes till livstids fängelse för fyra mord och flera fall av mordförsök. Marquez Jara och en äldre broder dömdes till sex års fängelse för medhjälp till grovt vållande till ­annans död och grovt vållande till kroppsskada.

48 första timmarna viktigast

Men Leifs största utredning var ändå utan tvekan mordet på utrikesministern Anna Lindh – som höggs till döds med en kniv på NK i Stockholm onsdagen den 10 september 2003.

– Det brukar ­sägas att de 48 ­första timmarna efter dådet är viktigast för att kunna lösa fallet och det gäller verkligen att agera snabbt på alla fronter. Här drogs också tidigt ­paralleller till Palmemordet i mass­media och det är klart att pressen var oerhört stor att hitta mördaren. Palme­utredningen var på många punkter mycket bristfällig och följde inte alls det regelverket hur en mordutredning ska gå till. Exempelvis bestod spaningsledarna av polischefer och de naturliga mordutredarna hamnade i bakvattnet.

Men likheterna mellan de bägge ministermorden var i slutändan få. Med ett systematiskt och väl genomfört teamarbete var mordet på Lindh löst inom bara ett par veckor. Dna hittades på både kniv, keps och jacka, som mördaren kastat ifrån sig vid flykten, och tips ledde till slut till ­Mijailo Mijailovic.

– Vi behövde få in hans dna och hade span på honom, men han höll sig enbart hemma i sin lägenhet. Utan rätt att gå in där tog vi ut ett blodprov från honom via det så kallade PKU-­registret – som innehåller blodprov från alla som är födda 1975 eller senare om föräldrarna har lämnat sitt med­givande. Något som var möjligt då, men numera är det inte tillåtet. SKL (NFC numera) i Linköping levererade sedan svaret att Mijailos dna-profil gick in på kepsen.

Uppdraget var avklarat – och Mijailo Mijailovic dömdes senare för mord till livstids fängelse.

Leif Jennekvist fick dödshot

För Leif blev fallet med Anna Lindh en stor omställning. Då förvandlades han nämligen från relativt okänd bland allmänheten i Sverige – till en person så gott som alla visste vem han var.

– Varken jag eller min familj tyckte om det nya kändisskapet som uppstått. Det är faktiskt bland det jobb­igaste jag upplevde under alla mina år som polis. Och då räknar jag även med tillfället då jag fick ett dödshot mot mig och till­fälligt flyttade med ­familjen till ett skyddat boende med övervakning. Det var givetvis tufft, men allting sköttes så pass bra att vi aldrig hann bli rädda eller oroliga. Då påverkade det betydligt mer att ha alla blickar mot sig på stan.

Efter de elva åren som chef för Läns­kriminalen arbetade han som polis­mästare på Söderort, följt av länspolis­mästare i Västmanlands län. Men efter att ha drabbats av Parkinsons sjukdom trappade Leif ned.

Skriver böcker och jobbar med säkerhetsfrågor

Idag kombinerar han pensionärs­livet i Stockholms skärgård med att jobba en dag i veckan med säkerhetsfrågor åt polisen och att skriva böcker.

– Med rätt medicinering mår jag bra och trivs med tillvaron. Jag älskar skärgårdslivet och tar sköna promenader med vår hund Hera. Sedan har min fru Maritha och jag både barn och barnbarn som vi gärna umgås med, avslutar Leif Jennekvist. 

3 uppmärksammade fall Leif Jennekvist arbetat med

1. Stureplansmorden

Polis på plats innanför avspärrningen vid brottsplatsen efter massakern på Stureplan, där Tommy Zethraeus i sällskap med Guillermo Marquez Jara och Farshad Doosti sköt med en norsk automatkarbin AG 3 in mot entrén med köande gäster till nattklubben Sturecompagniet på Stureplan i Stockholm tidigt på morgonen 4 december 1994.

En dörrvakt och tre gäster dog samt 20 personer skadades av kulor och glassplitter vid våldsdådet.

2. Mordet på Anna Lindh

Aftonbladets löp­sedel den 13 september 2003 med en bild av Anna Lindhs misstänkte mördare.

Bilden på löpet, där Mijailo Mijalovics ­ansikte pixlats, kom från en övervakningsvideo som spelades in inne i varuhuset vid tidpunkten för ­attacken och publi­cerades mot polisens önskemål.

3. Clark Olofsson

Jennekvist har som polis varit med i utredningar som lett till fängelse för den svenske återfallsförbrytaren Clark Olofsson. Olofsson fick stor mass­medial uppmärksamhet efter att ett flertal gånger ha begått grova brott, där­ibland mordförsök, misshandel, rån och narkotikahantering, och inte minst för hans inblandning i Norrmalms­torgs­dramat.