Kjell Bergqvist: ”När jag ser elände tömmer jag mina bankomatkort”

För Kjell Bergqvist, som dricker sparsamt även privat, är det nolltolerans mot alkohol som gäller i tjänsten. En lite annan livsfilosofi har hans rollkaraktär Evert Bäckström som skrupelfritt sveper sangria på arbetstid.

Den senaste omgången av Bäckström utspelas i huvudsak på Mallorca men spelades in på en fashionabel grekisk turistort där Kjell i drygt tre månaders tid huserade i en flott takvåning med utsikt över Medelhavet. När inspelningen var över mellanlandade han flyktigt hemma i Stockholm innan han dagen därpå packade om väskan och for till sitt hus i Thailand. Den thailändska byn Huay Yang är inte bara familjen Bergqvists andra hem utan också orten där deras välgörenhetsarbete en gång tog sin början.

I syfte att återgälda den hjälpsamma lokalbefolkningen startade de 2015 en simskola för att hejda de många drunkningsolyckorna bland barn. Numera bekostar de även simundervisning på andra håll i Sydostasien.

Några dagar efter vårt möte skickar Kjell mig ett mejl han fått från den ambulerande simläraren Mr Storm som rapporterar att nästan 4000 barn i en liten stad i nordöstra Thailand har lärt sig att simma tack vare en simbassäng som donerats av insamlingsstiftelsen som Kjell numera driver tillsammans med frun Karin och sonen Leo.

Stiftelsens pengar går även till en uppsjö andra välgörenhetsprojekt, så väl här hemma som utomlands. Årligen pytsar Kjell in mellan två och tre hundra tusen kronor av sina privata tillgångar i stiftelsen.

Men han är inte typen som nöjer sig med att skänka pengar och titta på när andra utför det operativa hjälparbetet. När han har möjlighet till det hugger han gärna i själv.

– Under flyktingkrisen 2015 stod jag exempelvis varje natt på centralstationen i Göteborg och tog emot flyktingar. Jag var i stan för att spela in Springfloden. Ju skitigare och tröttare min rollfigur Tom Stilton var desto bättre. Därför var det inga bekymmer att komma till jobbet utan att ha fått någon sömn.

Träffade hustrun Karin för 24 år sedan

Den starka solidariteten med sämre bemedlade är till lika delar en produkt av Kjells egen anspråkslösa uppväxt och den misär han bevittnat under sina många utlandsresor över världen. Fast ibland är givmildheten hans akilleshäl.

– Jag är så blödig. När jag ser fattigdom och elände tömmer jag alla mina bankomatkort och delar ut pengar till höger och vänster. Det är inte alltid bra. Om man delar ut kontanter i Thailand går pengarna ofta till fel saker, som alkohol eller lotter.

– Det finns ett otroligt utbrett spelberoende bland thailändska kvinnor. Många ser en eventuell lottovinst som sin enda möjlighet att ta sig ur fattigdomen. Därför brukar Karin bromsa mig när jag vill ge bort kontanter. ”Nej, stopp nu Kjelle! Vi ska lösa det här, men på ett annat sätt”, förmanar hon mig. Karin är en klok kvinna.

Som så mycket annat i Kjells liv var mötet med Karin för 24 år sedan en ren tillfällighet. Kjell hade stämt träff med regissören och vännen Ulf Malmros på en restaurang. För en gångs skull var han försenad på grund av ett jobb som dragit ut på tiden.

– När jag anlände låg Uffe några gin och tonic före mig. Han satt i baren och pratade med Karin som jobbade på restaurangen. Vid sidan om deras konversation hände något annat mellan Karin och mig.

– Dagen efter gick jag tillbaka till restaurangen och frågade Karin om hon ville gå ut och äta middag med mig någon kväll. Hon fullkomligt sprang ut i köket för att hämta papper och penna så att hon kunde ge mig sitt telefonnummer.

Fundamentet för deras relation har ända sedan dess varit en grundmurad respekt.

– Vi har aldrig försökt göra om varandra och inte heller tjafsat om skitsaker. Vem som ska göra vad har mer eller mindre gett sig självt. Vi har ett ganska rättvist upplägg hemma. Jag är den som sköter tvätten och disken. Karin och jag pratar aldrig om mitt jobb. Hon har över huvud taget aldrig sett mig på en teaterscen.

Mångårig vänskap med Johannes Brost

6-åriga barnbarnet Edwin, som snart blir storebror, lägger i första hand beslag på sin 16-årige morbror Leo när han kommer hem till Kjell och Karin.

– Men han gillar mig också som bara den och är jätteglad när han får sitta i mitt knä och titta på tv. Med åldern blir man lite begränsad i det fysiska umgänget med småbarn. Kroppsligt hänger jag inte riktigt med i svängarna längre, medger Kjell.

I fjol passerade Kjell 70-årsstrecket men det var en tämligen odramatisk händelse I Kjells liv. Krämporna hade ju börjat ge sig till känna långt tidigare, påpekar han. Efter en ryggoperation plågades han i flera års tid av svåra nervsmärtor i ben och fötter. I ren desperation att få bukt med värken provade han allt som hade minsta lilla potential att kunna fungera.

– Jag var till och med hos en schaman i Peru som masserade mig med ett levande marsvin. Men det funkade inte heller.

Efter tröstlöst famlande kom han till slut till en terapeut i kognitiv beteendeterapi som var specialiserad på smärtlindring.

– Hon lärde mig att inte låta smärtan ta över mitt liv utan att bara fokusera på den vid några enstaka tidpunkter per dag. Det kan naturligtvis vara lättare sagt än gjort, men för mig fungerade det jättebra. I tillägg till det äter jag låga doser av en medicin mot epilepsi och en annan mot depression som båda har smärtlindrande biverkningar. På det sättet har jag blivit av med 80 procent av värken och det är jag faktiskt ganska nöjd med.

Från sidlinjen har Kjell på senare år följt bästa vännerna Tommy Körbergs och Johannes Brosts sjukdomsbataljer. För Johannes del slutade kampen med att Kjell och Tommy i sällskap med fyra andra fick bära ut hans vita kista ur Hedvig Eleonora kyrka. Dryga sex år senare är tomrummet som han lämnade efter sig fortfarande lika djupt. Rösten är len och blicken varm när Kjell pratar om sin mångårige bästis.

– Johannes var en fantastisk man som alltid var positiv och aldrig pratade skit om någon. Han kunde inte klockan och han kunde inte heller räkna, framför allt inte pengar. Men det hade man överseende med eftersom han var så underbar. Varje sommar besöker jag Johannes grav nere i Skåne. Jag saknar honom verkligen varenda dag.