Hemmets Journal är på Ullspinneriet i Brink vid Vreta Kloster i Östergötland. Det är en strålande vacker och solig dag och just den här dagen ska Hemmets Journals läsare Elin Ottosson få sin dröm uppfylld.
– Det ska verkligen bli spännande. Jag har stickat i hela mitt liv, men aldrig sett hur garnet jag stickar med blir till, säger hon när hon anländer till ullspinneriet tillsammans med sin systers barnbarn Lovisa.
Elin var en av alla hundratals läsare som tidigt i våras skickade in sitt bidrag till vår tävling ”Hemmets Journal uppfyller dina drömmar”.
I det personliga brevet som hon bifogade tävlingskupongen berättade hon att hon tyckte att det skulle vara en upplevelse att få följa tillverkningsprocessen från fårets ull till färdigt garn.
”Det hade varit jätteintressant att få se hur ullen blir till det material som jag dagligen använder till att skapa plagg och annat, som sedan kan användas till vardags och fest”, skrev hon.
Läs även: Gunillas rymddröm blev verklighet i Onsala: ”Nu vill jag lära mig mer!”
Få spinnerier kvar i Sverige
Elin, som beskriver sig själv som en sticknörd som stickat under hela sitt liv, frågade i sitt tävlingsbidrag om det finns något spinneri i Sverige som man kan besöka.
När hon sedan valts ut till en av årets vinnare av vår tävling började vi på tidningen omedelbart undersöka om det fanns en realistisk möjlighet att vi kunde hjälpa till att uppfylla hennes dröm.
Det var mer komplicerat än vi kunde föreställa oss. Flera av de mindre spinnerierna i Sverige har antingen avslutat eller pausat sin verksamhet.
Men till slut hittade vi Ullspinneriet i Brink vid Vreta Kloster, några mil öster om Linköping, som drivs av Annica Jonsson. Hon ställde sig omedelbart positiv till att ta emot Elin för att hon skulle få stilla sin nyfikenhet.
Inte nog med det! Annica ordnade också så att Elin själv skulle få prova på alla de olika stegen i tillverkningsprocessen.
– Oj, nu blir jag lite nervös. Det är inte säkert jag klarar det, sa hon när Annica hälsade Elin och Lovisa välkomna till sitt ullspinneri.
Läs även: Ebba Kleberg von Sydow räddade väveriet: ”Ett privilegium att få förvalta det”
– Jodå, visst klarar du det. Det är inte så svårt när man väl lärt sig det, lugnade Annica henne.
Eftersom Elin bor i Göteborgsstadsdelen Angered hade hon tagit med sig sin systers dotterdotter Lovisa Engelin Wahlvik, 28, som sällskap och chaufför.
– Lovisa är lika stickningsintresserad som jag så att det här kommer att bli lika roligt för henne som för mig.
– Ja, verkligen. Jag kunde lite om stickning från syslöjden i skolan, men det är gammelmoster Elin som lärt mig det mesta, säger hon.
Läs även: Annette, 64, fick praktisera på en smådjursklinik: ”Det känns fantastiskt att jag fick min dröm uppfylld”
Ullspinneriet i Brink
Ullspinneriet i Brink ligger naturskönt i det backiga landskapet vid Vreta Kloster. Själva gården består av en klunga röda hus med vita gavlar. Mellan husen och ladorna går alpackor och får fridfullt och betar.
– Jag startade ullspinneriet 2016. Min man och jag hade tidigare mjölkkor, men nu har vi bara kvar ett 20-tal nötdjur för köttproduktion, berättar Annica.
Intresset för ullproducerande djur började 2004 med att ena sonen önskade sig ett får i present när han slutade nian. Fyra år senare köpte Annica och hennes man de första alpackorna.
Själva ullspinneriet med de olika maskinerna huserar i en byggnad som tidigare var en skolbarack och som en gång i tiden stod inne i själva samhället Vreta Kloster.
– När den inte behövdes längre köpte jag den av kommunen. Det är perfekt för mig. Butiken med garner, där jag även säljer fårskinnsfällar och lammkorv från gården, har jag i ett av de gamla klassrummen.
Annica gör dels garn av ull från sina egna djur – hon har 30 tackor och 32 alpackor som ska klippas två gånger om året – dels blandar hon in ull av angorakanin i garnen. Hon tar även emot ull och spinner på beställning.
– Angoraullen köper jag in eftersom jag inte har egna kaniner. Det är en mjuk och fin ull och det fantastiska med angorakaninerna är att de ska klippas fyra gånger om året. Det gör att en angorakanin kan ge nästan lika mycket ull som en alpacka på ett år.
– Å andra sidan kan en alpacka bli 15–20 år. Ullen blir dock strävare ju äldre de blir, säger hon.
Läs även: Ann-Britts dröm gick i uppfyllelse – tillbaka på flygflottiljen efter 35 år
En omständlig process
Det första momentet som Elin får prova på är att lägga upp och rensa fårull som Annica tidigare har tvättat för hand i olika baljor och torkat i vanliga torkskåp. Sedan får hon väga upp 500 gram ull som läggs i en stor cylindrisk behållare.
– Femhundra gram ull ger ungefär 450 gram färdigt garn. Varje klippning av ett får ger två kilo ull, berättar Annica.
Sedan visar Annica Elin hur hon ska lägga upp och plysa ullen (en viktig process inom ullberedning som innebär att råullen luckras upp, rivs isär och rensas) på ett band som sedan för in den i kardningsmaskinen.
– Den bygger på samma princip som när man kardar för hand. Maskinen har metallpiggar som reder ut, rätar ut och separerar ullens fibrer, berättar Annica och visar sedan Elin och Lovisa hur ett långt tjockt ullband kommer ut i andra änden av maskinen.
– Vi kallar dem för kardband och dem lägger vi sedan in i sträckaren. Där lägger man ihop flera kardband beroende på hur tjockt garn man vill ha. Idag använder vi bara två.
Elin får också veta hur färgningen av garnet går till och får svar på frågor som varför stickade tröjor ibland färgar av sig vid första tvätten.
– Händer det så har man slarvat med färgningsprocessen. Då har man oftast inte använt rätt proportioner mellan salt, ättika och vatten. Ättikan är viktig för att binda färgen, säger Annica som berättar att hon själv använder fyra grundfärger i sina garn.
– Det är min dotter som sköter färgningen en dag i veckan.
Läs även: Jayden, 13, fick träffa idolerna i Modo: ”Jag har fått allt jag har önskat mig”
Svårt att trä tråden
Det tuffaste momentet som Elin får prova på är att trä och fästa tråden i spinnmaskinen. Tråden går av flera gånger och det krävs flera försök innan hon får det rätt.
– Jag har själv aldrig provat på att spinna, men jag minns att min mormor hade en spinnrock.
Efter spinnmaskinen ska garnet gå igenom tvinnmaskinen innan det slutligen härvas och blir till en löpande ögla med färdigt garn som Elin får ta med sig hem – hennes första egentillverkade garn.
– Vilken fantastisk dag. Det var både informativa och trevliga timmar på spinneriet. Vi blev verkligen imponerade av hela processen från djurens päls till det stickfärdiga garnet, sa Elin efteråt när hon följde med Annica till en hage för att hälsa på alpackorna som producerar en stor del av ullen.
Mest läst Just nu
-
Så inreder du sovrummet för bättre sömn – experternas bästa tips
-
Drömhuset blev till salu – då köpte systrarna det ihop: "Det har blivit ett familjeprojekt"
-
Marimekko släpper julkollektion – med uppdaterade designklassiker
-
Lee Segers djurkort visar vägen framåt: ”Du drar aldrig fel kort”
-
Jannie fick nog – gick ner 25 kilo utan medicin eller operation
