Vår chefredaktör Åsa Lundegård har svårt att komma i säng, här berättar hon om en vanlig, lite för sen kväll.
Onsdag morgon: Gäääsp!
En spegelbild som inget serum i världen kan rå på.
Nej, jag är verkligen ingen morgonmänniska, och få är de morgnar när väckarklockan ringer 06:15, som jag hoppar upp, utvilad. Men det är inte hela förklaringen. Det är ju helt enkelt så att det blir för lite sömn i veckorna.
På helgerna däremot kan jag somna halv tio i soffan och sova 12 timmar. Ofta är jag otroligt utvilad på måndag, och tisdag, det är som om jag "hamstrat" sömn. Sen kommer onsdagen, och då börjar lagret liksom sina...
Vad beror det på, då? Varför kommer jag inte i säng, trots att jag lovar mig själv, de där trötta morgnarna!
Ja, dels är jag en kvällsmänniska som gillar när det mörknar, och att tända ljus, och även om jag jobbar ibland så gör det mig inte så mycket. Det är ändå en "gå ner i varv"-tid, som är skön.
Dessutom har jag svårt att strunta i sop-, förlåt, strumpberget i tvättstugan, mer än en vecka i taget. Och alla andra berg av tidningar, papper, post och annat som ska sorteras i en familj. Jag pratar med kompisar och vi känner igen oss i varandra. Vi funderade ett tag på om det var en "mamma"- eller "kvinnofråga", men jag tror inte det.
Ibland tror jag faktiskt att det är en läggningsfråga, och att vi "kvällsisar" har lite svårt med att dagen tar slut. Att vi som inte kommer i säng är samma personer som inte går tidigt från festen... Kanske finns det till och med något existentiellt i det hela. Dagen går mot kväll, en känsla av att man inte vill att det roliga ska ta slut.
Inte släcka lampan. Inte säga godnatt.
Visst vet jag att det i grunden är fel att gå och lägga sig vid midnatt, och gå upp klockan noll sex noll noll. Jag har läst en massa kloka böcker och tips. Men när vardagskvällarna närmar sig natt är det svårt att sätta fingret på vad det beror på. Att jag inte kom i säng i tid i dag heller.
En vardagskväll hemma hos mig:
18:30
Kommer hem lite senare än vad som egentligen passar en familj med många barn och läxor, och så blir det lite för sen middag.
Men det är en så bra och skön stund att samla familjen som man inte alls bara vill stöka över, så då sitter vi lite för länge, och oj, hoppsan så var klockan över åtta, och fixa köket, och barnens läxor, och bläddra igenom kvällstidningen, och allra helst hinna en promenad (ja,man sover ju bättre då också...). Obs! Hinns inte ofta med!
21:00
Och trots att jag tittar hemskt lite på tv så försöker jag slänga en blick på nyheterna, och sen är det godnattprocedurer som drar ut på tiden, för det är "bara en sista grej, mamma", och "kom du ihåg fyll-i-lappen, pappa", och rafsa runt i lite för oorganiserade lapplådor och ryggsäckar, och hoppsan, där låg en handduk på god väg in i förmultningsstadiet, och ner med den i tvättstugan och hoppsan, där var det ohängd tvätt, och lite ovikt tvätt på strecket...
22:00
Och godnatt alla barn, och sen kommer hårt arbetande tonåringen hem, och "Hej hur var dagen", och kolla lite på datorn den där resan på höstlovet, och sortera lite tidningar som ligger i högar i köket, och nån räkning att sprätta och så var klockan nästan 23, och då blir man sugen på te, och ett par jobb att bara läsa igenom och lite prat med sambon om nästa dag, hur var din dag, och hur gick mötet, och hur ser helgplanerna ut, och...
23:30
Och sen är klockan halv tolv, och då var det visst bara en bok jag vill snabbskumma, och hoppsan så var klockan nästan midnatt.
Ja. Det är ju inte så att jag lider en enda stund av de här kvällarna, tvärtom. Jag är bra på mindfulness, och leva i nuet.
Jag är bra på att snusa på barnen innan de ska somna. Bra på att njuta av middag, även falukorv och makaroner. Jag är inte ens trött när klockan är tolv! Hallå, sömnproffset- vad gör jag för fel?
Av: Kersti Byström, Åsa Lundegård
