Fråga
I går förmiddag, när jag skulle iväg för att träffa några väninnor på brunch, frågade min dotter om jag kunde skjutsa henne till skolan eftersom hon hade försovit sig. Jag sa blankt nej, för då skulle jag ha kommit för sent till min träff, och lade till att det inte är mitt problem att hon försovit sig.
Då sa hon: ”Fy f**n, mamma, du är så jobbig och bråkig!” Jag måste erkänna att jag blev chockad över att hon överhuvudtaget kan säga något sådant till mig. Jag sa till att om hon sa ett sådant ord till, skulle presenten till hennes 18-årsdag ryka (som vi har kommit överens om att hon ska få om hon bara reser kollektivt och inte ber oss föräldrar om skjuts).
Min dotter himlade med ögonen, och jag bad henne helt enkelt att hålla tyst och ta bussen som vanligt folk innan jag åkte iväg. Nu har hon inte sagt ett ord till mig sedan händelsen i går; hon pratar bara med sin bror och sin pappa.
Har du några tips på hur jag kan lösa upp den här situationen? Eller borde jag bara vara envis och låta det gå över av sig självt?
Läs även: Därför bör du inte säga "det gick bra" när barnet är ledset
Svar
Jag skulle inte rekommendera att vara envis och vänta på att det här går över. När båda har sagt saker i frustration kan tystnaden snabbt bli en maktkamp där båda väntar på att den andra ska ta första steget.
Det är helt förståeligt att du reagerade på sättet din dotter pratade med dig på. «Fy f…» och att kalla dig jobbig och bråkig är inte ett bra sätt att prata med varandra på, och det är helt okej att sätta en gräns för det.
Samtidigt tänker jag att det är värt att titta på vad som hände vidare. Hon hade försovit sig och var sannolikt stressad. Du hade en avtalad träff och kunde inte köra henne. Dessutom har ni redan en tydlig överenskommelse om att hon ska resa kollektivt och inte be er om skjuts om hon ska få den avtalade 18-årspresenten. Det är därför helt rimligt att du stod fast vid att hon måste ta bussen.
Men även när gränsen i sig är helt rimlig kan sättet vi kommunicerar den på leda till att en konflikt eskalerar. «Det är inte mitt problem att du har försovit dig» och «håll käften och ta bussen som vanligt folk» gjorde sannolikt situationen ännu mer låst. På samma sätt var sättet hon pratade med dig på inte okej.
Här tänker jag därför att ni båda har något att reparera.
Jag skulle ta initiativ till ett samtal med henne. Det betyder inte att du ger efter eller att du säger att hon hade rätt. Du kan mycket väl stå fast vid att hon inte skulle köras, samtidigt som du säger att du önskar att du hade hanterat grälet annorlunda.
Du kan till exempel säga: «Jag står fortfarande fast vid att jag inte kunde köra dig, och vi har en överenskommelse om att du ska åka kollektivt. Men jag tycker inte att sättet vi pratade med varandra på var okej. Jag borde inte heller ha bett dig att hålla tyst. Det ber jag om ursäkt för.»
Därefter kan ni prata om hennes del. Det bör vara möjligt att vara arg på mamma, frustrerad över att ha försovit sig och missnöjd med ett nej, utan att svära åt henne och kalla henne besvärlig och grälsjuk.
När det gäller presenten skulle jag förhålla mig till den överenskommelse ni faktiskt har ingått. Om villkoret är att hon ska åka kollektivt och inte be er om skjuts, bör ni vara tydliga med vad överenskommelsen innebär och vilka konsekvenser det faktiskt får om hon bryter den. Men det bör inte avgöras mitt i ett upphettat gräl.
Och så skulle jag vara lite nyfiken på vad som låg bakom hennes reaktion. Ibland är en stark reaktion bara frustration i stunden. Andra gånger är det droppen efter stress eller andra saker som har byggts upp. Det ursäktar inte beteendet, men det kan vara nyttigt att förstå det.
Det viktigaste nu är kanske inte att ta reda på vem som «vann» det här grälet. Det är att visa att man kan sätta gränser, bli arg, göra fel och ändå reparera relationen efteråt.
Som förälder kan du mycket väl vara den som tar det första steget. Det är inte samma sak som att ge efter. Tvärtom visar du henne något viktigt om hur vi tar ansvar för vår egen del av en konflikt.
Hälsningar Stine Hagen
Frågan är hämtad från diskussionsforumet Kvinneguiden.
Artikeln publicerades först hos Klikk.no, som också är en del av Story House Egmont. Artikeln är översatt och redigerad.
