Tomas och Lena blev sjuka ombord på ”dödsskeppet”

Tomas Östman skulle snart fylla 65 och efter en lång och intensiv karriär hade han bestämt sig för att avveckla sina uppdrag. Han såg fram emot att själv bestämma över sin tid tillsammans med hustrun Lena Palm Östman, som också hon haft ett hektiskt arbetsliv.

Att tiden på jorden inte är oändlig blev Lena varse redan när hennes förste make och fadern till deras fyra barn, hastigt och tragiskt gick bort bara 46 år gammal. Yngsta dottern fick en elakartad hjärntumör när hon var liten och trots att cancern besegrades har insikten om livets förgänglighet alltid varit en påtaglig följeslagare i familjens liv.

Tomas och Lena, som hade träffats i mogen ålder, ville tillbringa så mycket tid som möjligt ihop. Det var de helt säkra på. Reklambilderna från lyxkryssaren Zaandams poolområden, fina restaurang och grandiosa shower, fick dem att börja drömma och bokningen var bara ett knapptryck bort.

Visst hade de hört talas om viruset redan när de gav sig iväg men då, i början av mars, kändes det som att ett kryssningsfartyg ute på havet skulle vara den säkraste platsen att vara på. Frånkopplade från
övriga världen skulle de befinna sig i frivillig lyxkarantän. Dit skulle inget virus nå, de kände varken oro eller
rädsla för att bli smittade. De till och med skrattade lite åt turen att ha bokat i god och rätt tid.

Packningen för den 19 dagar långa resan innehöll allt från aftonklänningar och badkläder till varmare tröjor för destinationer med kallare klimat.

De flög till Buenos Aires och gick ombord på fartyget, där de snabbt fann nya resvänner. Förutom festmiddagar, spabehandlingar och sköna stunder i solstolen deltog de i en tangokurs och tänkte att de ville att resan aldrig skulle ta slut. De njöt av varandras sällskap och skålade för den ljusa framtid som nu väntade.

Efter några dagar till sjöss läste de att Världshälsoorganisationen WHO hade deklarerat covid-19 som en pandemi. Land efter land stängde sina gränser.

– Men det var god stämning och vi svenska passagerare satt i matsalen och sjöng Taubes Fritiof och Carmencita: "Samborombon, en liten by förutan gata …" säger Lena och ler åt minnet.

Det var meningen att fartyget skulle lägga till i Valparaiso i Chile och eventuellt skulle resten av kryssningen ställas in. Men trots hårda förhandlingar mellan rederiet och myndigheterna nekades fartyget tillstånd.

Däremot fick de bunkra förnödenheter för tre veckor och ingen visste längre var eller när det skulle vara möjligt att lägga till. Resan fortsatte norrut mot ingenstans. Kaptenen hissade "pestflagg" och meddelade att han skulle bjuda på vinet till middagen när de lämnade Chile.

– Det blev något glas mer än jag tänkt, säger Lena. Jag trodde det var anledningen till att jag kände mig lite frusen och fick huvudvärk. När jag också fick feber funderade jag istället på om det kunde vara influensa.

Lena var inte ensam, snart hade många passagerare och nära hälften av den 600 personer starka besättningen insjuknat. Resten av dem gick på knäna eftersom bufféerna stängde och all mat till de 1 200 passagerarna istället skulle serveras.

Fångar på elva kvm

Fartyget passerade Peru, Ecuador och Colombia men ingenstans fick de lägga till. Nu började oron gnaga.

issa av passagerarna började få panik av ovissheten och kaptenen beordrade alla att gå till sina hytter och stanna där. Samtidigt fick de veta att en av de svenska deltagarna, som inte setts till på ett tag, hade avlidit i covid-19. Och han var inte den enda – enligt uppgift dog totalt fem personer ombord.

Vid något enstaka tillfälle fick resenärerna lämna hytterna för att få frisk luft på däck, men annars var de som fångar på elva kvadratmeter. De fick mat regelbundet och läste och sov så mycket de kunde för att fördriva tiden.

När systerfartyget Rotterdam kom till undsättning för att evakuera passagerare och besättningsmedlemmar utan symtom, tändes ett hopp om att det skulle vara över. Efter tester fick flertalet passagerare åka över till det andra fartyget, medan besättning och passagerare med symtom fick vara kvar. För dem fortsatte mardrömmen.

Fartyget fick efter förhandlingar tillåtelse att passera Panamakanalen med riktning mot Floridas kust.

Passagerarna stod i sina hyttfönster och betraktade Panama Citys skyline med längtande blickar.

– Jag höll på att bryta ihop där och då. Jag förstod att det inte skulle hjälpa men jag slog på väggarna och skrek: "Jag måste ut, jag gömmer mig i en livbåt!"

Iväg i ambulans

Så började Tomas också känna sig dålig. Eftersom han var instängd i hytten tillsammans med Lena, som varit sjuk, fanns det inga tvivel om vad det var. Han hostade blod, hade feber och dålig syresättning.

Fartygets läkare undersökte honom och bedömde att Tomas behövde komma till sjukhus i Fort Lauderdale, där fartyget så småningom äntligen fick lägga till, noga övervakat av beväpnade vakter och militärer.

Självaste president Trump hade lagt sig i hanteringen och sagt på en presskonferens i Vita Huset att han skulle lösa situationen eftersom människor uppenbarligen dog.

Amerikanerna fick lämna först, därefter friska passagerare av andra nationaliteter. Men därefter var fartyget åter tvunget att fortsätta, utan vetskap om nästa destination. Läkaren ville inte riskera Tomas hälsa så vid kajen stod ambulansen och inväntade honom för vidare transport mot sjukhuset. Också ambulansen övervakades av militär med k-pist, så att Tomas inte skulle rymma.

– Han hade sina shorts, tofflor och passet i handen. Han sa hejdå och så gick han. Ett snabbt och abrupt avsked. Jag förstod inte att han var så sjuk. Jag trodde hjärtat skulle brista, det var ett svårt ögonblick.

Lena grät så hon skakade när hon såg ambulansen åka iväg med hennes livskamrat.

Själv visste hon inte där och då hur länge hon själv skulle hållas kvar. Hon beslöt sig för att kontakta svenska konsulatet för att be om råd. Fanns det någon möjlighet att få hjälp att skicka en väska med kläder och mobilladdare till sjukhuset? Hon fick nekande svar och tog istället kontakt med Svenska kyrkan.

Där kom Lena i kontakt med vad hon kallar "en go medmänniska" som inte bara lyssnade utan också verkligen brydde sig. Hon fixade laddare, kläder och till och med hembakta bullar och hon ringde Tomas varje dag under sjukhusvistelsen och pratade med honom om allt.

– Vi pratade säkert en timme per dag. Kvinnan på Svenska kyrkan blev som en vän jag hade känt länge, säger Tomas.

Hoppet tändes

Det var först på sjukhuset som det allvarliga läget gick upp för Tomas. Testerna genomfördes i ett tält och han slussades in på sjukhuset genom en bakdörr. Därinne fick han en chock när han såg respiratorerna på IVA och alla patienter i olika stadier av sjukdomen under konstant bevakning. Slangar, karg miljö och starka lysrör.

– Då tänkte jag tanken: Det här kan gå precis hur som helst. Ska det verkligen ta slut så här? Det får inte sluta så här. Den natten var den jobbigaste i mitt liv. Det var ett totalt tankemässigt mörker. Och vad skulle hända med min medicin? Jag hade slut på blodtryckstabletter och hjärtat skenade. Tänk om de inte hade rätt medicin?

Sjuksköterskan som skötte Tomas talade bara spanska, dessutom bakom en mask och visir. Först efter några dagar kom en läkare in och sa på engelska: "Du kommer klara det här." Då först tändes hoppet att livet trots allt kanske inte skulle ta slut i en sjukhussäng i Florida.

Efter att läkaren gett sitt godkännande fick Tomas lämna sjukhuset men han fick inte lämna landet förrän efter en veckas karantän på ett flygplatshotell och stämplar på ett papper som garanterade att han hade antikroppar.

Lena hade tvingats lämna USA och Tomas i ett ovisst läge, medan han fortfarande var kvar på sjukhuset.

Också det uppbrottet blev en traumatisk upplevelse.

– Jag var ensam på sjukhuset men ville bara komma hem till min säng, säger Tomas. Vakna med Lena, hålla hennes hand och inte ha någon runt mig som talade om för mig vad jag fick och inte fick göra.

Valde varandra igen

Lena tar upp telefonen under intervjun, letar på sin spellista och "Qué será, será, what ever will be, will be …" ljuder i rummet. Hon sjunger med och säger:

– Det är inte utan att man är religiös. Jag bad till någon. Jag blev övertygad om att det skulle ordna sig på något sätt. Det allra viktigaste var att det var vi – jag och Tomas.

Jag frågar om Lenas och Tomas inställning till livet förändrats på något sätt genom det de gått igenom.

– Det är de små sakerna som är mest betydelsefulla, säger Lena. Inte resorna i sig, inte glamour, inte skvaller. Utan det att få vakna tillsammans. Tanken på vad vi verkligen vill ägna vårt pensionärsliv åt, att ta hand om vardagen.

– Jag har nog blivit lite mer känslosam, säger Tomas. Jag tror också det finns två vägar i kriser som denna: Antingen växer man ihop för alltid eller så delar man på sig.

Och ni valde det första ­alternativet.

– Ja. Vi valde varandra igen.

Har ni lärt er något nytt om varandra, som ni inte visste tidigare, efter så lång tid tätt ihop?

– Det förstärkte snarare min upplevelse av Lena som en fighter. Att hon är snäll visste jag, men att hon var så envis och kunde gå igenom vilket hinder som helst för att få hem mig, det gjorde mig än mer övertygad om hur kärleksfull hon är.

– Jag visste inte att han var en så bra tangodansör, säger Lena. Annars, nä, att han var en klippa och min själsfrände visste jag faktiskt redan.

Lena och Tomas har varit hemma sen mitten av april. Resan blev fyra och en halv vecka längre än det var tänkt och när Hemmets Journal träffar paret har de hyrt ett sommarhus i Blekinge där dagarna går i stilla sommarlunk.

Tomas har fortfarande påtagliga svårigheter med andningen och kan inte gå många steg förrän han blir andfådd och lider fortfarande av orkeslöshet och svaga muskler. De kramas mycket och tittar ofta kärleksfullt på varandra.

Kommer ni resa igen eller stannar ni i ­Sverige nu?

– Qué será, será. What ever will be, will be (det som händer, det händer), sjunger Lena som svar.