I västra Värmland, bara några kilometer från den norska gränsen, ligger Töcksfors. En liten ort med ett stort shoppingcenter, till glädje för både lokalbor och tillresta norrmän. Inne i mataffären Eurocash säljs både Värmlands Folkblad och Verdens Gang, och i kassan kan kunderna betala med både svensk och norsk valuta. Butikspersonalen skiftar också enkelt mellan de båda språken.
Habibe Nuredini
Ålder: 29 år.
Bor: I Årjäng.
Familj: Maken Hasim och barnen Dion 8 år och Melissa 4 år.
År i yrket: 10.
Intressen: Att umgås med familjen. Det är svårt att få tid till något annat.
– Men framför allt är de så oerhört trevliga. Så fort man kommer in får man ett leende och en fråga om hur man mår. Jag begriper inte hur man lyckats samla så många vänliga människor på samma arbetsplats, säger 79-åriga Gunnel Perman.
En som ligger henne och 74-årige maken Hans lite extra varmt om hjärtat, är Habibe Nuredini. Sedan paret började handla i butiken har de lärt känna henne, och tagit för vana att småprata medan varorna åkt fram längs kassabandet.
– Jobbet i kassan passar mig jättebra. Jag är väldigt pratsam av mig och här träffar man ju folk hela dagarna. Jag får en bild av deras dag och deras liv, säger Habibe Nuredini.
Flydde från kriget
Alla människor bär på en historia. För Habibes egen del började den i Kosovo där familjen har sina rötter. 4 år gammal flydde hon undan kriget tillsammans med sin familj. Förhoppningen var att starta ett nytt liv i Sverige.
Den första tiden bodde de i gymnastiksalar och vandrarhem, innan de fann en trygg plats i Årjäng.
– Min pappa sa alltid att vi måste göra rätt för oss för att komma någon vart. Jag är näst äldst i en syskonskara på sex, och det var inte alltid pengarna räckte till något extra. Som tonåring fick jag höra att om jag ville köpa något fick jag försöka tjäna ihop till det på egen hand.
Sagt och gjort. Redan som 15-åring började hon jobba extra på en hamburgerkedja. Efter grundskolan utbildade hon sig till undersköterska och arbetade ett tag med äldre. Men så bestämde hon sig för att prova ett arbete inom handeln, och började i kassan i det stora Eurocashbutiken. Hon kom snabbt in i rutinerna och fann att hon trivdes bra.
Rådigt ingripande
Men de tidigare erfarenheterna från vården skulle komma till nytta. Förra sommaren, en onsdag i augusti, hade Hans och Gunnel Perman begett sig till shoppingcentret för att veckohandla. De gick åt varsitt håll för att plocka åt sig varor.
Habibe stod och packade vid hyllorna för ris och pasta, när hon såg Hans komma fram. Hon började småprata som vanligt, men märkte att han såg annorlunda ut. Det var något med blicken som inte stämde.
– Han reagerade inte på vad jag sa, utan stod bara och tittade, som om han inte hörde mig.
Sedan vinglade han till. Habibe rusade fram och kunde just ta emot honom innan han dråsade ner i stengolvet. Där låg han sedan och krampade med fradga runt munnen.
– Jag försökte vända på honom och se till att han andades ordentligt och inte svalde tungan. Sedan tog jag av min tröja och stoppade under hans huvud så att han inte slog det i golvet när han krampade.
Habibe ropade på hjälp och vakten och kassachefen kom rusande. Samtidigt kom Gunnel fram mellan gångarna.
– Jag blev fruktansvärt rädd när jag såg Hans ligga där på golvet. Samtidigt kändes det bra och tryggt att Habibe satt nära. Jag har själv jobbat inom vården i hela mitt liv och förstod att hon visste vad hon gjorde.
Väljer Habibes kassa
Efter en stund anlände ambulansen. Hans blev omhändertagen och transporterad till sjukhuset i Karlstad. När ambulansen kört iväg gick Habibe fram till Gunnel och kramade om henne.
– Jag såg ju att hon var skärrad, så det kändes viktigt att prata med henne.
– Ja, jag har inga ord för hur bra personalen var! Alla erbjöd sig att hjälpa till på olika sätt, säger Gunnel.
Inne på sjukhuset konstaterade läkarna att Hans drabbats av en lättare stroke, och han fick stanna kvar några dygn.
– Men utan Habibes insats kunde det gått mycket värre, säger han och nickar ner i det stenhårda golvet.
Det har gått ett år sedan incidenten, och fortfarande känner Gunnel ett visst obehag när hon går längs gången där Hans dråsade ihop. Men till affären åker hon gärna, och då ser hon till att välja kassan där Habibe jobbar – även om hennes kollegor också är trevliga.
– De ställer upp och är alltid vänliga. De frågar vad man behöver och går gärna och hämtar varor som man inte hittar, säger Gunnel.
Habibe ler.
– Man ska bemöta andra så som man själv vill bli bemött. Det är så vi brukar säga!
