Sarita ratade 11 friare

Det är januari 1972. En sömnig liten pojke ligger i sin mammas knä i baksätet på en taxi. En liten flicka tittar nyfiket ut genom bilfönstret. De stora bruna ögonen fångar de första intrycken av det nya hemlandet: snö och folktomma gator. Var är människorna? Färgerna? Dofterna och ljuden?

Mosby är en station längs Sørlandsbanen cirka tio kilometer norr om Kristiansand i Norge. Samhället har knappt 2000 invånare, en skola, en matbutik och textilfabriken Høie som har ett skriande behov av arbetskraft. Sarita är fem år då hon flyttar till Norge, lillebror Raj är knappt två år. Året innan har pappa Sudesh Sharma blivit övertalad av sin svåger att komma och jobba i Norge. Han vantrivs dock och vill flytta hem till Punjab i Indien igen. Men hans viljestarka fru Kamlesh har andra planer. Hon har i hemlighet lånat pengar till flygbiljetter, lämnat Indien och tagit med sig de två barnen för att återförenas med sin man i Norge.

Frihet och ansvar

Föräldrarna får jobb i textilfabriken och barnen börjar i skolan. Snart får de en lillasyster, Kamilla, som gör familjen komplett. Sarita och syskonen talar klingande sørlandsnorsk och är som norska barn på skolan och bland kompisarna. Men hemma är de indiska. Att man ska hjälpa till när man kan och respektera de vuxna präntas in i barnen både på hindi och panjabi.

Efter några år i Norge köper Saritas föräldrar en liten kiosk och en butik. Från det att hon är 13 år jobbar Sarita i kiosken varje eftermiddag. Är det få kunder passar hon på att göra läxor. Som äldsta syskonet förväntas hon ställa upp lite extra. Senare köper familjen även en italiensk restaurang.

Föräldrarna lägger sig aldrig i vilka vänner barnen har eller vilka fritidsaktiviteter de väljer. De växer upp med samma frihet som de norska barnen. Sarita har både tjej- och killkompisar, ja, till och med fler av de senare.

Men det är otänkbart att ta med sig en pojkvän hem – om hon skulle träffa någon. Sarita förälskar sig inte, det har hon inte tid med. Och det är varken Donny Osmond eller Mel Gibson som pryder väggarna i flickrummet. Där sitter istället bilder av Bollywoodstjärnor.

Ratade 11 friare

När Sarita fyller 18 år tar hennes mamma upp frågan om äktenskap. Hon undrar försiktigt om dottern har någon norsk pojkvän. Det har hon inte. Sarita vill att föräldrarna ska välja men tycker att det är lite för tidigt. Ändå följer hon med till Punjab för att kolla in utbudet av lämpliga kandidater. Hon har en överenskommelse med föräldrarna: De får gärna komma med förslag, men det är hon som har sista ordet.

Tillvägagångssättet är detsamma varje gång: En ung man kommer med sina föräldrar till farbror Mohinder där Sarita och föräldrarna bor när de är i Punjab. De vuxna pratar och med en nästan osynlig gest signalerar Sarita till sin mamma om hon accepterar kandidaten eller inte. Det är dock inte så lätt för paret Sharma att hitta en passande man till sin äldsta dotter. Fyra gånger reser de till Indien utan att lyckas. Tjugoåringen från Norge börjar få dåligt rykte i Punjab efter att ha ratat 11 friare.

Första mötet

Den 5 januari 1988 är Sarita i Punjab för femte gången. Stämningen i farbror Mohinders vardagsrum är förväntansfull. Kvinnorna har bryggt chai-te och serverar indiska snacks. Idag har Sarita bytt jeans och t-shirt mot sarwal – en slags tunika som är ett vanligt vardagsplagg för indiska kvinnor. Det pirrar lite i magen. Hon har sett ett foto och fått lite information om den unge mannen som strax ska komma och hon gillar det hon sett och hört.

Rajeev Sehjpal är 21 år, snart färdig ingenjör och den enda sonen i sin familj. Det är första gången han möter en potentiell fru. Han har fått ett foto av Sarita och han vet att hon bor i Norge. Det gör det hela lite mer spännande – och lite läskigt. De äldre börjar samtala och de unga sneglar på varandra och får ögonkontakt.

Ungdomarna får gå in i ett annat rum och prata enskilt. Det första Sarita säger är:

– Jag är norsk. Jag brukar inte gå klädd så här. Hemma har jag klänning, kjol eller jeans.

Rajeevs svar kommer snabbt:

– Tror du jag är fördomsfull, eller?

Fyra timmar senare är de förlovade. Den 14 januari 1988 hålls en stor förlovningsfest, sedan reser Sarita hem till Norge. Rajeev stannar i Indien för att avsluta sina studier. Till sommaren ska det bli bröllop.

Kärleken växer

Det är sex dagar kvar till bröllopet. Hela familjen Sharma är på Kjeviks flygplats utanför Kristiansand och Sarita har dagen till ära klätt sig i sari. Magen är full av fjärilar och kinderna blossar. Hon har brevväxlat med sin fästman och en förälskelse har börjat spira mellan dem. Saritas farbror jobbar på lantbrukshögskolan i Ås, där bröllopsfesten ska hållas.

Trots att omgivningarna är så norska de kan bli är bröllopet indiskt in i minsta detalj. Trummor dunkar och kinapuffar smäller. Brudgummen anländer till häst och man har flugit in en hinduisk präst från London. Brudparet känner av stundens allvar under den långa bröllopsceremonin.

Efter bröllopet flyttar de ihop i ett radhus utanför Kristiansand. Även om Sarita är ung har hon redan arbetat i många år och huset har hon köpt för egna pengar. Ändå känner hon sig inte riktigt mogen att vara någons fru. Sarita – som senare ska grunda ett snabbmatsföretag och starta en restaurang – kan inte laga mat. Varken indiska eller norska rätter. Hon talar inte flytande hindi heller. Då hon förtvivlat berättar att hon har bränt hål i Rajeevs skjorta i ett försök att vara en duktig hemmafru skrattar han bara. Humorn knyter dem samman och gör allting lättare. Känslan av samhörighet växer.

Jobbar hårt

För Rajeev blir övergången till det norska samhället tuff, men han är fast övertygad om att ansvaret för att bli integrerad ligger på honom själv. Han, som är utbildad ingenjör i sitt hemland och kommer från en medelklassbakgrund, jobbar gratis hos en bonde i Søgne för att lära sig språket och kulturen. På kvällarna går han en kurs i norska. I dag är han anställd på en teknisk avdelning i samma kommun.

Drygt fyra år efter bröllopet får paret Sehjpal sitt första barn, sonen Sonny. Sarita har under tiden hunnit starta snabbmatsföretaget Saritas och familjerestaurangen Mother India i Kristiansand. Det blir därför Rajeev som få ta huvudansvaret för sonen Sonny och lillasyster Pria som föds sex år senare. Han byter blöjor, lämnar på förskolan och sköter det mesta av hushållsarbetet. Men matlagningen tar Sarita hand om. Hon jobbar 16 timmar om dygnet för att få sitt nya företag på fötter.

Får välja själva

När vi besöker Sarita och Rajeev har de hunnit fira 30-årig bröllopsdag. Hemma i deras ljusa vardagsrum rungar skratten. Väggarna är solgula och genom de stora fönstren syns Kristiansands hamninlopp. Det är söndag och sonen Sonnys födelsedag när vi kommer på besök. Sonny har fått fast jobb och giftermål har varit dagens samtalsämne i familjen. Alldeles för tidigt, tycker födelsedagsbarnet. Han får medhåll av sin mamma, men hon tycker inte att han ska vänta alltför länge. Fast han får förstås bestämma själv. Sonny är utbildad civilingenjör och lillasyster Pria studerar medicin i Bergen.

– Om jag vill välja partner till mina barn? Nej, det skulle ha sett ut! Jag har fått klara besked från Sonny och Pria om att hålla mig utanför det hela, säger Sarita.

På frågan om hon tycker att arrangerade äktenskap är fel svara Sarita bestämt:

– Det som var rätt för mig behöver inte vara rätt för mina barn. Även om de har respekt för indiska värderingar och känner en tillhörighet till den indiska kulturen är de mycket mer norska än vad jag är.

– Men jag har sagt till dem att mamma önskar sig ett äkta Bollywoodbröllop med mycket sång och dans.

Drömmer om barnbarn

Rajeev vill också låta barnen välja, men säger att han kommer att ge dem goda råd.

– Att leva tillsammans handlar om att ge och ta, vare sig äktenskapet är arrangerat eller inte. Man måste ha respekt för varandra, säger Rajeev.

– Vi har haft många bra stunder tillsammans och några mindre bra. Ofta har de mindre bra berott på
missförstånd. Vi hade lite svårt med kommunikationen i början, säger Sarita.

– Min hindi var inte tillräckligt bra och Rajeev kunde förstås inte så mycket norska, det skapade slitningar. Vi har haft samma utmaningar som många äkta par har, men att skilja sig har aldrig varit aktuellt. Vi tycker att man ska jobba sig igenom problemen, säger Sarita.

– Även om arrangerade äktenskap inte är så vanliga i Norge är det en hel del som är precis likadant. Se på datingtjänster som Tinder och Match.com – där lägger man upp en profil, hittar någon som matchar den och går på blind date. Man umgås några timmar för att se om kemin stämmer, sedan bestämmer man om man vill ses igen eller inte. Det var precis så vi gjorde, även om vi gick lite fortare fram, säger Sarita och skrattar.