Det är november 2014. Ann Solfrid Merula, idag 48 år, har länge varit medlem av Mötesplatsen på Internet i hopp om att finna en man hon kan tillbringa resten av livet tillsammans med. Hon har varit singel i fyra år men efter en serie mer eller mindre oseriösa förslag har hon sagt upp medlemskapet. En eftermiddag är hon ändå där eftersom hon är uttråkad. Då dyker det upp ett "hej" på chatten.
"Han är inte alls min typ", tänker hon. Det ser hon på hans profilbild.
Men mannen från Nes verkar artig och vänlig så varför inte slå ihjäl lite tid genom att chatta?
Så börjar de snacka med varandra på nätet. Medan de pratar tänker hon att han verkar trevlig.
"Ska vi ta en fika?" skriver han. Hon tvekar lite med att svara men när de snackat en stund tänker hon: Varför inte? Hon har ju inte så mycket att förlora.
Han sitter på krogen El Nero i Årnes mellan Oslo och Kongsvinger med en kopp kaffe framför sig. Han presenterar sig som Vidar Brovold, 51 år gammal.
Medan de dricker kaffe får hon veta att han nyligen lämnat ett långvarigt förhållande, att han är tvåbarnspappa och att han varit handbollstränare i 30 år. Dessutom är han djupt engagerad i Nes bluesklubb och älskar att köra motorcykel. Kanske vill hon hänga med på en tur?
Hon berättar att hon kommer från en liten ort som heter Spjelkavik i närheten av Ålesund på västkusten. Hon flyttade till Asker med sin son då han var nio år. 2006 köpte hon hus i Årnes och jobbar med människor som hamnat långt från arbetslivet.
Samtalet dem emellan flyter lekande lätt. Vidar skiljer sig från många män hon mött. Han verkar opåverkad av situationen, som om han bara är sig själv.
Träffas varje kväll
Samma kväll skickar Vidar ett sms och ber henne följa med på en promenad till Dragsjøhytta, ett populärt turistmål i Årnes.
Novemberluften varslar om att vintern är på väg men de tar ändå en lång promenad och återupptar det goda samtalet från första mötet. När de äntligen kommer fram till stugan är den just på väg att stänga. Det blir en halv kopp kaffe att dela på innan de huttrande fortsätter samtalet på parkeringsplatsen. Ingen av dem har lust att gå.
Efter det träffas de varje kväll.
Det är inte så att hon inte har lust men hon är likväl rädd när hon sätter sig på bönpallen på hans mc. Men väl där känner hon något av den berusande lyckokänsla som hon vet att han älskar.
Hon får veta att han har diabetes typ 2 och äter blodtryckssänkande medicin. Vid flera tillfällen skämtar han halvt på allvar om att han kanske inte blir så gammal. Men de pratar inte närmare om saken och för henne framstår han som fullt frisk.
Fler och fler av Vidars saker hittar hem till Ann Solfrids hus i Årnes medan han förbereder försäljningen av sitt eget hem. Även hans son flyttar in hos dem och Vidar fortsätter att imponera på henne. Han vet hur man använder verktyg och hjälper henne med småreparationer. Har hon äntligen funnit en hantverkargubbe?
Rummet snurrar
Vi är framme i mitten av maj 2015. Ann Solfrid har ett extrajobb på ett etablissemang i Lilleström. Hon har tagit jobbet för att hon gillar att träffa folk. Men just den här natten hade hon mycket hellre varit hemma hos Vidar.
Det är iskallt ute natten mot 17 maj, Norges nationaldag, och folk verkar hålla sig hemma. Stället där Anna Solfrid jobbar är tomt och hon får därför gå hem vid midnatt. Vidar blir glad men han känner sig inte riktigt i form och vill bara gå och lägga sig. Hon följer strax efter.
De ser fram emot en stillsam nationaldag utan att fira. Det är mycket som ska fixas i huset och de har bestämt sig för att använda den lediga dagen till att städa och ta det lugnt.
Nästa morgon hamrar regnet mot fönsterrutorna. Vidar ska till att stiga upp ur sängen men måste snabbt lägga huvudet på kudden igen.
– Jag är så yr.
Han säger att rummet snurrar vilt. Ann Solfrid är lamslagen. Hon har ingen erfarenhet av något liknande.
– Det är lite bättre nu, säger han.
"Han är nog bara lite sliten", tänker hon.
Men i nästa ögonblick får Vidar akut och intensiv huvudvärk.
– Det sticker i armen och gör ont i käken.
Han blir liggande i sängen.
Brandmän stormar in
I sitt inre hör Ann Solfrid en varningsklocka ringa. Kan det vara en hjärtinfarkt? Med snabba steg hämtar hon Vidars son som sover i rummet bredvid.
– Vi ringer, säger han så fort han får se sin far i sängen.
Medan Ann Solfrid får kontakt med larmcentralen försöker Vidar ta sig upp ur sängen. Hans röst är fortfarande stark:
– Det är inget att bry sig om!
Hon räcker honom telefonen och han försöker förklara för larmcentralen att de inte behöver komma. Men orden blir till en oförståelig gröt och han tystnar.
Medan Ann Solfrid pratar med larmcentralen ser hur högra sidan av hans ansikte blir snett. Hans ena arm och fot vrider sig spastiskt inåt.
Nu förstår hon att varje sekund är viktig men det finns ingen ambulans i närheten. "Den kommer från Eidsvoll", säger de på larmcentralen, men redan några minuter senare stormar flera brandmän in i huset.
De arbetar livräddande med första hjälpen på Vidar.
17 minuter efter att Ann Solfrid ringde larmcentralen landar en ambulanshelikopter på en jordplätt i närheten. När Vidar bärs ner från andra våningen och ut till helikoptern ser han ut som en tvååring som inte förstår vad som händer i ansiktet.
Det sista hon hör är ljudet av helikoptern som lyfter. Det ljudet ska ge henne rysningar under lång tid efteråt.
Larmet går på nytt
På Rikshospitalet i Oslo förklarar läkarna att Vidar fått en stroke och måste opereras direkt. Eftersom alla stroke är olika kan de inte säga något om hur det kommer att gå för Vidar.
Ann Solfrid har bara träffat Vidars familj en gång vid jul. Men nu lär de känna varandra medan de sitter i väntrummet och hoppas att Vidar ska överleva.
Två dagar efter operationen är han vaken men starkt medicinerad eftersom han är så orolig. När läkarna ställer rutinfrågor, som om han kan lyfta höger arm, svarar han "ja". Men han lyfter aldrig armen. Efter ett och ett halvt dygn flyttas han till intensiven.
Ann Solfrid sitter i ett rum en bit bort när en läkare hämtar henne. När hon kommer in till honom ser hon hur svårt han har med andningen. Ansträngningarna får hans tårar att rinna.
Två sjuksköterskor måste hjälpa honom att sitta upp i sängen. På grund av förlamningen klarar han det inte själv. Man konstaterar att han har lunginflammation och han läggs i respirator.
– Det var i sista stund. Vidar var nära att dö, säger läkarna.
Nästa morgon ligger han fortfarande i respirator när larmet går på nytt. Såväl lungor som njurar är på väg att ge upp och hjärtat visar tecken på att svikta.
Man slår fast diagnosen multiorgansvikt och trots att man lägger ispåsar över hela hans kropp vill febern inte sjunka.
– Ni måste förbereda er på att detta kan sluta illa, säger läkarna.
"Nu mister jag honom", tänker Ann Solfrid och bryter gråtande samman medan hon ser hur läkarna kämpar för att rädda Vidars liv.
Men snart torkar hon tårarna. Hon måste vara stark. Det är bättre att göra något än bara sitta och vänta. Hon hjälper sjukvårdspersonalen med dagliga sysslor, klipper hans naglar och tvättar honom. Hon är hos honom hela tiden.
Ögonen öppnas igen
Tre dagar senare ligger Vidar fortfarande i respirator men har börjat andas för egen maskin. Sakta men säkert sjunker febern under loppet av två veckor. Han ligger där ändå livlös. Ann Solfrid pysslar kring sin käresta. Hon sitter vid hans säng timme efter timme och pratar om vardagliga ting. Smeker honom över huden.
– När du blir frisk ska vi åka till Grekland, Vidar. Det hade väl varit härligt?
Hon vet att han aldrig varit i Grekland, landet hon själv brukar resa till. Hon berättar om mysiga tavernor, det turkosblå vattnet, den goda maten och vinet.
Så sitter hon där dag efter dag utan att det kommer något svar från hennes älskade.
Medan hennes man ligger i koma drömmer Ann Solfrid ingenting. Men en morgon vaknar hon av att hon haft en kort dröm. Hon drömde att hon såg hans ansikte med stängda ögon som på ett passfoto. Så plötsligt öppnade han ögonen och tittade rakt på henne.
När hon kommer till sjukhuset är hans ögon fortfarande slutna. Hon återupptar sina rutiner. Sätter sig vid sängen och börjar prata. Berättar om sin dröm.
Då slår Vidar upp ögonen och tittar rakt på henne. Det är som en scen i en Hollywoodfilm.
När Vidar upptäcker vilket skick han befinner sig i gråter han som ett litet barn. Det är ljudlösa, skräckfyllda tårar, som ett stillsamt urskrik. Med sina sista krafter tar han hennes hand, lägger den mot hans kind och tittar djupt och innerligt henne i ögonen.
Näsa mot näsa sitter de och gråter. Ann Solfrid tröstar mellan tårarna medan hon förklarar vad som hänt.
– Du ska ta det lugnt, Vidar. Vi ska klara detta tillsammans. Jag går ingenstans. Du kommer att bli frisk, lovar hon.
Gillar jag fler?
Vidar flyttas till en avdelning där det är äldre och dementa. Avdelningen han egentligen skulle ligga på är sommarstängd. Ann Solfrid kan bara göra så gott hon kan för att Vidar ska ha det bra. Hon är där tolv timmar om dygnet och sköter om honom. Sover på en dyna som hon fått låna av Radiumsjukhuset som ligger i närheten.
– Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till dig för jag minns inte vem du är, säger Vidar en dag när de ligger i armkrok med varandra.
– När du ligger här känns allt bra men när jag tittar på dig är det fel. Gillar jag fler än dig?
Dag för dag går de igenom allt som hänt de senaste månaderna och fyller i hålen i hans minne. Det är ett krävande arbete. Vidar kan mycket väl glömma det som hände igår. Men Ann Solfrid märker att han klarar att skilja på henne och sjuksköterskorna. Det tar hon som en kärleksyttring.
Den 20 juli får han äntligen komma och rehabiliteringen kan börja. Ett team sätts samman och det börjar hända saker. En läkare fattar misstankar angående Vidars fortsatt höga blodtryck. Snart får han diagnosen Conns syndrom – han har en godartad svulst som producerar ett hormon som får blodtrycket att stiga.
Ann Solfrid använder musik och andra stimuli för att hjälpa Vidar hämta fram sina minnen. Efter två månader hittar hon en låt med bandet Hellbillies på sin mobil. När Vidar får höra låten säger han:
– Nu minns jag att vi älskar varandra!
Plötsligt kommer han ihåg att de dansat på vardagsrumsgolvet hemma innan han blev sjuk.
Tacksamheten störst
Vi sitter hemma i köket hos Ann Solfrid och Vidar. Det har snart gått två år sedan livet vändes upp och ner.
Det har varit två krävande år för båda. Att kärleken snudd på skulle börja med allvarlig sjukdom var inget de var förberedda på. De har försökt få livet tillbaka men Vidar är fortsatt sjukskriven på heltid. Även om han inte kan jobba försöker han göra sådant han gjorde förr.
Det händer att han ska gå och hämta något i köket men i nästa ögonblick har han glömt vad det var. Det skrattar de åt båda två. Förmågan att skratta har de inte tappat. Och Vidar blir hela tiden bättre.
De besöker fortfarande Nes bluesklubb för att träffa folk de känner. Det är viktigt för Vidar.
Tillsammans ska de pussla ihop livet igen och täppa till hålen i Vidars minne. Och inte minns ska de samla på sig nya minnen inför framtiden. I fjol sommar var de i Grekland och Ann Solfrid har lovat Vidar en riktig drömsemester i år.
Men visst har stroken förändrat dem.
- Ingen av oss är den samma som innan det här hände. Vi har båda lättare för att sätta saker i perspektiv, säger Ann Solfrid. Men det vi är mest tacksamma för är att vi fick behålla varandra.
