Klockan var nästan fyra och Irene Hellström hade bråttom hem till svärmor, om hon skulle hinna till fästmannen Arne innan besökstiden på Långholmen var över. Som vanligt var hon elegant klädd, det fanns inget som avslöjade hennes nattliga arbete på Stockholms gator.
Svärmor öppnade dörren och sken upp som en sol. Det var inte helt lätt att få en bra svärdotter till en son som åker in och ut från fängelset. Nu verkade hon äntligen ha fått en, kanske kunde det bli barnbarn och ordning på torpet till slut.
Irene hade träffat Arne i Göteborg tre år tidigare. Båda var 25 år gamla med ett tungt bagage från det förflutna. Irene bestämde sig då för att börja ett nytt liv och övergav sin 8-åriga son och följde med Arne till Stockholm.
De unga tu hade planerat att gifta sig på studs. Det fanns en fin flaska konjak gömd i garderoben i den gemensamma bostaden på Tegnérgatan 28, den skulle de festa på under bröllopsnatten och dagen efter bar det av till Amerika, för alltid. Men det visste inte svärmor.
Irene fick en kopp kaffe av svärmodern och tog emot en kasse med saker att ta med till Arne. Där låg en termos och ett par pingisracketar, det kunde han roa sig med fram till augusti när han skulle släppas fri.
Irene var lite stressad. Hon skulle hinna med Arne och sedan hem för att packa. Imorgon bar det av till Köpenhamn på bröllop. En av barndomsvännerna från ett annat liv, hemma i Göteborg, skulle gifta sig.
Arne blev glad när hon kom. När hon inte dök upp vid besökstidens början hade han deppat ihop och börjar fundera på vad han skulle ta sig till vid frigivningen senare under sommaren. När hon nu kom var allt på topp igen.
Irene stannande tills vakterna bankade med sina batonger mot betongdörrarna. Sedan promenerade hon hem genom ett vårligt Stockholm. Ungdomarna satt uppkrupna på trappan till Dramaten och mådde finfint i solskenet. Huvudstaden höll på att vakna till liv igen efter den långa vintern.
Irene hade hopp om framtiden, bara Arne kom ut från finkan skulle allt ordna sig. Det som var gammalt, var dött och begravet. Hon hade verkligen försökt att hålla sig på rätt sida om lagen, i alla fall sedan de kom till Stockholm.
Irene hade gått en kurs i massageterapi och sedan annonserat efter kunder i dagspressen. Men de som hörde av sig ville ha mer än så, och då kunde hon lika gärna ge sig ut i natten kring stråken vid Birger Jarlsgatan och göra samma jobb utan krusiduller. Det var inget nytt för henne, ända sedan ungdomen hade Irene träffat män och tagit betalt.
Klockan fem på eftermiddagen den 5 april stod Irenes väninna och blivande make vid färjeläget i Köpenhamnsstadsdelen Dragör. Med sig har de en ny och dyr klänning. Den skulle Irene få ha på bröllopet och ta med sig hem till Stockholm. Sådant mode fanns nog inte i Stockholm, hade de resonerat. Inte som i Köpenhamn som låg så nära det fashionabla Paris.
Färjan lade till i vårsolen och ut strömmade turister och bilar. De stod där förväntansfulla och sökte efter Irenes ansikte i folkmassorna. Men hon dök aldrig upp. När båten var tom och nya passagerare började gå ombord hade hon fortfarande inte kommit. Väninnan och fästmannen sprang runt i hamnen och letade, kanske hade de gått om varandra. Men ingenstans hittade de Irene. Besvikna över att brudens bästa vän hoppat av bröllopet utan att meddela sig åkte de hem igen.
I Stockholm var det ännu ingen som letade efter Irene. Flickorna på gatan visste att hon skulle resa bort. Och svärmor väntade tålmodigt till den 12 april innan hon började leta efter flickan som snart skulle bära hennes efternamn.
Fru Andersson hade fått en nyckel av det unga paret, men ville inte klampa på hur som helst utan ringde tålmodigt på dörren när hon kom fram. När ingen öppnade tog hon upp nyckeln, men upptäckte att dörren inte var låst. Oroligt gläntade hon på draperiet som hängde bakom dörren. En stank kom emot henne, aldrig förr hade hon upplevt något liknande. En odör som trängde sig igenom alla sinnen.
Framför dörren låg ett berg av tidningar och post. Då var nog inte Irene hemkommen ännu, tänkte hon. Ändå traskade hon in genom hallen, förbi toalett och köksvrån till det enda rummet som låg i dunkel med persiennerna halvt neddragna. Det var en nedslående kontrast mot vårsolen där ute.
Fru Andersson tittade sig oroligt omkring, ögonen måste vänja sig, men till slut såg hon Irene liggande nästan naken på sängen. Ligger hon och sover så här dags, tänkte fru Andersson förundrat och gick närmare.
Då fick hon se att den sargade kroppen var alldeles svullen och blå och det stod snart klart för henne att Irene måste vara död. I panik sprang hon ut på gatan och fortsatte längs med gatan, med handväskan slängande i hasorna och kappan uppknäppt. En taxichaufför hejdade henne vid taxistationen vid Stureplan. När han förstod vad det var frågan om hjälpte han henne att ringa till polisen.
Några kvarter bort satt konstapel Gunnar Holmström och spejade ut mot den lugna gatan. Han tog emot larmet och körde iväg med skriande däck. I samma stund kom taxin körande med den förtvivlade Fru Andersson. Gunnar bad henne att visa våningen.
Det stod tidigt klart att det måste vara ett mord. Snart kom förstärkningen och sist in släntrade rättsmedicinaren KG Kling. Det krävdes ingen noggrann undersökning för att fastslå att den stackars kvinnan blivit strypt till döds. Den fruktansvärda galning som utfört dådet hade sedan stoppat in hennes byxor i munnen och tryckt ner dem i svalget. Det var en fruktansvärd död.
På stolen bredvid låg sängöverkastet fint upplagt med offrets kläder ordentligt vikta och på golvet fanns två använda kondomer och åtta halvrökta cigaretter. Det var inte mycket som Riksmordkommissionens speciellt utvalda grupp på tolv erfarna poliser hade att gå efter. Nattfjärilarna var utsatta och brott mot dem var extra svårlösta, ofta var det ont om vittnen och gärningsmännen försvann anonymt om natten.
De försökte att kartlägga Irenes liv och snart framträdde bilden av en prostituerad ung kvinna som drömde om ett bättre liv. Sedlighetspolisen intygade också berättelsen, de hade stött på Irene i Stockholms nattliv. Så det var en ganska naturlig sak att skicka ut spanarna för att förhöra hennes kollegor längs Birger Jarlsgatan.
Där hade oron brutit ut, ja det var nästan panik. När en flicka mördades blev de andra vettskrämda. En efter en förhördes men ingen hade sett Irene i början av april.
När Arne, som inte hade någon information att ge, fick dödsbudet i fängelset bröt han samman och svor på att hämnas. I samma andetag bad han också om permission, men den beviljades inte.
Utredningen såg ut att ha kommit till vägs ände, tills tre flickor som kallades Blonda Venus, Kölsvinet och Tok Ella gav sig till känna. Alla tre hade sett Irene natten mot den 5 april.
Alla flickorna pekade ut en kille som kallades Svenne. Han var känd i kvarteret och brukade stryka längs Birger Jarlsgatan. Svenne och Irene hade talat med varandra kring ettiden på natten. Poliserna hämtade genast in honom till förhör.
Svenne protesterade inte. Han nickade ivrigt, visst hade Irene varit på gatan den natten. Han hade stått och rökt i ett gathörn när han såg henne komma gående med en ung kille. Kort därefter hade han studerat två flickor som var i vilt samspråk med två propra män. Svenne hade förstått att de diskuterade priset. Flickorna gick i väg med en av männen medan den andra kom fram till honom.
Mannen hade varit kort och en aning grov, blicken en något skärrad och rödflammig när han frågade efter en flicka. I samma stund hade Irene kommit ut från Mäster Samuelsgatan. Svenne vinkade henne till sig och presenterade henne för mannen.
Han påstod sig komma från Norrland och ville ha sällskap över natten. Han hade ett dubbelrum på Hotell Continental och frågade Irene om hon ville följa med honom dit. Hon skakade på huvudet, aldrig hem till torsken, utan hem till mig. Han nickade och de hoppade båda in i en taxi.
Poliserna lyssnade på Svenne och fick tag på taxichauffören som verifierade uppgifterna. Han hade skjutsat paret till hennes lägenhet vid Tegnérgatan 28.
Svenne var fri och nu började jakten på mannen.
Poliserna finkammade vartenda hotell. Men på Hotell Continental satte de sig på tvären. För aldrig skulle väl ett sådant fint och välrenommerat hotell kunna ha sådana gäster. Det krävdes en hel del tvång och hotelser innan hotelldirektören motvilligt lämnade ut sin gästlista.
Uppgiften att gå igenom listan hamnade på en ung polis med en utpräglad känsla för detaljer och ett minne i världsklass. Denna polis hade tidigare på dagen läst en promemoria från polisen i Norrköping om att de sökte efter en man som hette Rune Valdemar, en dagdrivare som hade stulit nästan tusen kronor av en bagare och sedan försvunnit.
När polisen nu upptäckte Runes namn och personuppgifter i hotelliggaren blev han misstänksam. Det var värt att kontrollera uppgifterna. Polisen fick tag på en bild av honom och visade den för vittnena. De var samstämmiga, det var mannen de såg med Irene.
Det blev napp på studs hos kollegorna i Göteborg. Den 25 april hade de tagit in Rune Valdemar för förhör. Han hade suttit på ett fik, bakfull och elak mot sin omgivning. Poliserna förhörde honom men han släpptes.
Rune arbetade för en bonde i Kättleberg där han jobbade för 150 kronor i månaden och fri mat och fritt husrum. Den stackars bonden som hade både fru och döttrar visste inte att han bjudit in djävulen i sitt hem. Dessutom var han lat och låg på kökssoffan dagarna i ända och klagade över krämpor så att han inte kunde arbeta.
Göteborgspolisen åkte raka vägen ut till bonden och tog på nytt in Rune till förhör. Nu sprattlade han men de bryska konstaplarna tryckte snabbt ner honom i skorna. Det blev raka vägen till centralstationen för specialtransport till Stockholm där Riksmordkommissionen mötte upp sent på kvällen.
Det var nästan natt när Göteborgståget anlände till perrongen. Först fick de vanliga passagerarna gå av. Sist kom två allvarliga män i mörka rockar. Mellan sig hade de en spottande och fräsande man.
Bakom en pelare väntade vittnena för en direkt konfrontation. Svenne kikade fram, tog ett bloss och skakade på huvudet. Det var inte mannen han såg med Irene. Men Rune var försigkommen, han gick fram till Svenne och berättade att han minsann kände igen honom. Rune hade varit i klammeri med rättvisan förut och visste att det gällde att erkänna allt fram till brottet begicks.
Han fick följa med till stationen och tillbringade natten i en cell. Under natten diskuterade utredarna hur de skulle göra.
På morgonen fick Rune en tallrik gröt och lite kaffe, kort därefter började han skrika och gapa om att få prata med en polis och arrestvakterna ringde till poliserna som direkt kom ner.
De mötte en vansinnig man. Rune rusade runt i cellen, babblade osammanhängande och nervöst. Det var han som hade gjort det. Han och Irene hade legat med varandra två gånger, men kondomerna hade gjort det omöjligt för honom att komma till ett avslut. Han bad henne om att få slippa och till slut gick hon med på det.
Då hade det blivit riktigt trivsamt och under akten frågade Rune om hon ville följa med honom till Frankrike. Irene hade nickat och då hade han blivit så glad att han kramade om henne, men råkade ta strupgrepp i känslosvallet.
Han kom på sig efter två minuter när hon låg livlös. Rune fick panik och ville förkorta hennes lidande. Han lade sig på hennes kropp och spände fingrarna om hennes hals på nytt. Nu höll han i greppet under tio långa minuter, tills krampen fick honom att släppa. Från Irenes döende kropp kom ett rosslande gurglande, ansiktet var blått. För att grannarna inte skulle höra något stoppade han hennes byxor i halsen. Därefter smög han i väg.
Varenda detalj stämde med den tekniska undersökningen och Rune fick den kända Hugo Lindberg som advokat. Han yrkade på vård medan åklagarsidan krävde livstid.
Psykologerna som tog itu med Rune berättade om en våldsam man som misshandlat kvinnor och barn under hela sitt vuxna liv. Han hade problem med potensen och gav kvinnorna skulden. Han var tokig, men kunde straffas. Rätten gick på den linjen och Rune Valdemar fick krypa in på Långholmen på livstid.
