Äntligen kom storken – med en Isa!

Hon ser ut som en knubbig version av sin mamma, med runda kinder och ett rödlätt stråk i håret. Isa Dorothe Hilda Lundgren-Bergström föddes på Lunds BB 16 april, bara en dag före beräknad nedkomst. Matglad är hon också.

– Jo, hon vill ha mat var fjärde timme, säger mamma Malin, 31.
Isas behov är enkla. Hon vill sova, äta, få blöjan bytt och vara nära mamma. Då är allting bra. Men varma sommardagar gillar hon inte, då gnyr och protesterar hon i hettan.

– Det är inte lätt att vara liten, säger pappa Ola, 34, medan han varsamt stryker sin dotter över kinden.

Hon kom inte med storken, det är Malin och Ola helt säkra på. Inte ens i ett rosa bylte med stor napp i mun. Snarare kördes hon hem från BB i familjens Mazda klädd i en giraffmönstrad pyjamas och nerbäddad i en babylift.

– Nej, storkar skulle nog inte trivas hos oss. Vi bor ju i skogen och storkar visats helst på slätten, säger Malin.

Malin vet nämligen precis hur storkar – de stora vackra fåglarna som brukar reda sin bon högt upp på någon skånelänga – vill ha det. Sommaren 2015 fastnade hon nämligen framför en affisch i lokala livsmedelsbutiken där det stod att man sökte volontärer till det så kallade Storkprojektet.

Projektet drogs igång av Naturskyddsföreningen 1989 då man efter många års nedgång i det svenska storkbeståndet tyckte det var dags att vända den negativa trenden. I mitten av 1960-talet fanns det bara ett enda häckande par kvar i Skåne. Till stor del berodde nedgången på att bönderna omvandlade sina sankmarker till åkrar, vilket gjorde att grodorna, som är storkars huvudföda, försvann och fåglarna till följd av det sökte sig söderut. Snart blev det danskar och polacker som i stället för svenskar fick glädja sig åt den stora fågeln, som länge ansetts vara en garant för lycka och välstånd. Skrönan om att den kom med nyfödda spädbarn i näbben härrör från 1800-talet, och började troligen berättas av dåtida föräldrar som inte ville ge sina frågvisa barn information om sex och fortplantning.

En tid efter att Malin sett den där affischen fick hon jobb som volontär på Karups Nygård, en av Storkprojektets fyra hägn och det första som byggdes i Skåne, 1989, och invigdes av kung Karl XVI Gustaf.

I dag fungerar Karup huvudsakligen som projektets "äktenskapsförmedling". När storkarna närmar sig könsmogen ålder flyttas de hit för att bilda par. I hägnet har man ett 20-tal storkar varav sju par just nu häckar, det vill säga håller på att reproducera sig genom att para sig, ruva ägg och ta hand om nya ungar. Maten behöver de dock inte oroa sig för, den anskaffas av Malin.

– De ska ha mat tre gånger om dagen – morgon, middag och kväll.

Ungarna äter fisk, de vuxna frossar i kyckling. Det senare liknar de grodor och maskar som vanligtvis står på storkarnas meny.

– Men de är ju omständliga att få tag på och eftersom vi har en del kycklingfabriker i närheten är det bättre att köpa av dem.

Förra året började även Ola delta i arbetet med djuren.

– Jag hade blivit ihop med Malin året innan och var nyfiken på vad det var hon jobbade med, säger han.
Ansvaret för matutdelningen i Karups Nygård delas av en handfull volontärer. Malin och Ola är där söndagar och måndagar.

– Storkar är väldigt vackra djur. Lite försiktiga och reserverade, som de flesta fåglar. Men fina att se på. När de flaxar med vingarna ser man hur stora de egentligen är.

Storkar kan bli en meter höga, med ett vingspann på upp till det dubbla. De är flyttfåglar, som kan röra sig ända ner till Sydafrika, men bara under de tre första åren av sitt liv. Därefter återkommer de till sin födelseplats, för parbildning och häckning.

– Trogna sin utvalda partner så länge de lever. Men dör den ena av dem så skaffar den överlevande en ny partner, säger Ola.

Storkar tar väl hand om sina ungar, både hane och hona ruvar äggen. Helst skapar de sitt bo högt upp, gärna ovanpå en skorsten som erbjuder både stabilitet och utsikt. Storkar på skorstenar var förr en vanlig syn på villor och bondgårdar runt om i Skåne.

För den som vill hjälpa storkarna att bygga bo finns det ritningar att få från Storkprojektet. Men kompis med en stork ska man inte tro att man kan bli.

– Nej, kommer man för nära brukar de varna genom att klappra med näbben, säger Ola.
Malin fick en gång känna på en ilsken honas näbb.

– Den var både hård och vass kan jag säga.

Nu vill de ansvariga i Storkprojektet heller inte att volontärerna ska bli vän med sina skyddslingar. Det är meningen att fåglarna ska förbli så vilda som möjligt, så att de har anledning att ge sig iväg på det stora Storksläppet i slutet av juli.

– Då kommer det hit många för att titta på dem. Lite försiktiga är de i början, men har bara någon flugit ut så följer snart de andra efter, säger Malin.

Storkprojektet har varit mer än framgångsrikt – än så länge har det bidragit till att över 160 par storkar häckar i Skåne, Halland och på Öland.

– Men vi är nog inte nöjda än, ler Malin. Det är kul att se när de växer och man vill ha fler.
Det kan nog bli fler ungar hos henne och Ola också framöver. Men de kommer inte att flygas in av storken.

– Nej, de skulle ju aldrig orka bära en nyfödd människobaby i näbben, skrattar Ola.
Än så länge är både han och Malin dock helt uppfyllda av sin lilla Isa. De följer varje pip och rörelse och funderar på och pratar om allt.

– Det tar ett tag innan man lär sig vad alla hennes ljud betyder, men det går bra, hon är ju så snäll och gullig. Fast det dröjer innan hon får följa med till hägnet i Karup. Storkar vill ha det lugnt, så Isa får vänta tills hon blir lite äldre, avslutar Malin.