Vi möts i Föreningen Tro och Vetandes lokaler i centrala Malmö. Bara några timmar efter intervjun kommer Cliff att öppna dörrarna på vid gavel för andra människor som har erfarenhet av att ha varit nära döden. För han har tagit initiativ till samtalscirklar för alla som vill dela med sig av sina nära-döden-upplevelser.
Ikväll ska det första mötet hållas och Cliff hoppas att träffen ska leda till ökad tillit och förståelse för hur effekterna av nära-döden-upplevelser kan te sig.
– För mig är det viktigaste att vi börjar tala med varandra om effekterna av NDU, för jag vet att många av oss har levt i tystnad. Att inte få sätta ord på upplevelsen kan bidra till ensamhet och utanförskap, säger Cliff.
År 1981 startades föreningen IANDS (International Association for Near-Death Studies) i USA, men ingen motsvarighet har funnits i Sverige förrän nu, när Cliff Green drar igång samtalsgrupper i Malmö. Han sitter också i IANDS styrelse i Danmark och samarbetar tätt med IANDS Norge.
– Enligt amerikansk forskning tar det i allmänhet mellan tio och 40 år innan en person som upplevt NDU vågar börja berätta om det, säger Cliff. Och vissa gör det aldrig.
Höll på att drunkna
För Cliff själv tog det nästan 40 år innan han hade modet att sätta ord på det han varit med om som fyraåring, ute på en ö i Blekinge skärgård. Under alla år bar han händelsen inombords, i känslor och tankar, så gott som varje dag. Men nu börjar han berätta:
– Jag, min storebror, pappa och hans nya flickvän Katharina åkte båt ut till hennes ö. Min mamma och pappa hade delat på sig och jag skulle snart få en lillasyster på mammas sida. När vi kom fram till Katharinas hus ute på ön, fick jag och min bror en rolig överraskning. Där fanns ett helt bord fyllt med lego. Det var sommar och sol och livet lekte.
Läs även: Johnnys NDU förändrade hans liv: ”Det var meningen att jag skulle komma tillbaka”
På dagarna, när de tröttnat på lego, stack bröderna som var fyra och fem år gamla ut på äventyr för att utforska ön.
– Men så en dag var jag ensam vid poolen och råkade se en insekt en bit ute i vattnet. Jag ville rädda den, men trillade i stället ner i poolen. Ironiskt nog var jag nära att mista livet för att rädda en liten insekt.
– Jag kunde inte simma och kämpade för mitt liv. Jag försökte få luft, men orkade inte hålla mig kvar över ytan utan drog i stället in vatten. Paniken steg och jag minns hur skummet växte i munnen.
Upplevde döden som 4-åring
Snart hade den fyraårige lille pojken inte mer krafter kvar att hålla sig över vattenytan, han sjönk som en sten mot botten.
– Jag minns tydligt hur jag då hörde en röst med stor auktoritet och total tillit som sa till mig: ”Ge upp!”. Rösten kom både utifrån och inifrån. Jag gav då upp, som om någon plötsligt släckte lampan.
När Cliff delger oss sin berättelse blir han rörd. Han stannar upp en stund för att hämta andan. Hela hans liv har påverkats av det som sedan hände den där soliga sommardagen 1984. Att vara fyra år och få uppleva döden som en befrielse, passerar inte obemärkt förbi.
– Jag befann mig plötsligt i blåhet, minns Cliff. Allt var blått. Jag upplevde blåheten, jag inte bara såg den. Det var fantastiskt vackert, och i nästa ögonblick kom ett ljus ovanför mig. Direkt efter att jag såg det, så var jag i ljuset. Skiftet skedde utan något förlopp. Jag var i ljuset. Jag visste inte var jag började eller slutade.
– Ljuset var total stillhet, vila och villkorslös kärlek. Som att vila i den tryggaste och underbaraste famn av välbefinnande. Allt var så tillfredsställande. Jag hade allt jag behövde. Ögonblicket var ett enda långt nu i upplevelse. Det existerar inget här på jorden som jag kan jämföra den här upplevelsen med.
Kände en slags saknad
På något sätt var Cliff en observatör till händelsen, samtidigt som han befann sig mitt i den. Han beskriver nära-döden-upplevelsen som underbar, ett icke dömande välbefinnande. Lite som att ligga i trygghet i sin mammas famn. I den stunden hade han allt han var i behov av.
Hur han räddades från poolens botten har han inga minnen av, men han har fått berättat för sig att hans pappa fick upp honom och genast utförde hjärt-lungräddning. Cliffs pappa hade tidigare jobbat som sjöman och var välutbildad inom HLR.
– Min bror har också berättat för mig hur det var när jag kom upp ur vattnet, hur mycket jag skrek. ”Du var som en nyfödd baby”, säger min bror. Men allt det där har inte så stor betydelse för mig. Det viktiga är själva händelsen och hur den kom att förändra mitt liv.
Läs även: Lena upplevde Andra sidan som sjuåring: ”En intensiv värme och kärlek”
Cliffs mamma ringde till pappan och skällde, det minns han. Ingen av hans föräldrar lever idag. Hans pappa var en riktig skämtare och tog inte saker på så stort allvar. Han viftade bort det hela med att ”allt gick ju bra till sist. Cliff klarade sig, det är väl huvudsaken?”.
– Jag vet idag att barn som är med om nära-döden-upplevelser kompenserar för bristen av det de inte får uppleva igen. Vuxna kan på ett annat sätt integrera en sådan händelse, för de har ett före. Men som fyraåring har du ingen identitet. Jag minns inte vem jag var innan och kan inte jämföra med hur det var då, för jag minns det inte.
– Det uppstod en slags saknad efter det som hände där i ljuset. En saknad efter något som man inte begriper sig på. Som att förlora en människa du älskar mer än dig själv och aldrig kan sluta sakna. Fast ofantligt mycket mer. En obeskrivlig saknad.
Blev känslomässigt förlamad
Cliff berättar att han efter händelsen blev en unge med mycket humör, ett besvärligt barn som stängde av vuxenvärlden som han kände ändå inte hade tid med honom. Han stängde av sin mamma, sin pappa. Ja, alla utom sin fina, snälla mormor som var den enda som fanns till hands när han hade bekymmer.
– Min mormor var min själsfrände. Vi gick promenader tillsammans. Jag har ett särskilt minne med min mormor, när vi en dag skulle hem till henne. Det var som att allt förändrades inför våra ögon. Allt blev som himmelriket framför oss. Det var en otrolig upplevelse av färger runt om.
– Att gå mellan världar efter en NDU har jag som äldre fått veta är vanligt. Som liten, i min värld, trodde jag att alla varit med om det jag upplevt. Vi utgår ju från oss själva.
Barn som bara får höra ”nej” hela tiden, som inte blir lyssnade på, de stänger av, menar Cliff. Idag arbetar han själv med barn och vet att deras upplevelser är rena och kommer direkt från källan.
Han vet inte exakt vilka effekter hans nära-döden-upplevelse haft på hans liv. Men vet att han har ett extremt gott minne. Cliff kommer ihåg sin barndom på ett sätt som varken hans bror eller andra syskon gör.
– Jag har kompenserat genom ett ständigt sökande. När får jag passa in? När får jag komma hem? När får jag vara bara Cliff? Jag har varit som förlamad känslomässigt.
– Min mormor dog när jag var nio år och jag blev väldigt ensam. Jag drömde ofta om henne. Hon besökte mig varje natt under ett helt år. Hon berättade för mig i drömmarna att hon inte var död.
Forskning kring NDU
Genom livet har Cliff i perioder känt sig ensam och utanför, och efter en separation från ett förhållande som varat i över 13 år, insåg han att det var dags att ta tag i känslorna av utanförskap som han bar på. Han sökte på nätet efter fakta om nära-döden-upplevelser och hittade Hans Zingmarks studie i den medicinska tidskriften Lancelet.
Läs även: Läkaren om nära döden-upplevelser: ”Önskar att det tas på allvar”
Zingmark är överläkare och specialist i intern- och lungmedicin vid Halmstads sjukhus och har forskat kring nära-döden-upplevelser hos hjärtpatienter. Han har kommit fram till att många som genomgått en NDU får en förändrad livssyn. Hans studier visar att dessa människor inte längre ser på döden som ett avslut, utan som en passage in i något annat. Den intressanta forskningen pekar på att man som NDU:are ofta har en gemensam tro på att livet går vidare efter döden.
– Jag läste böcker av Bruce Greyson, en amerikansk forskare kring NDU och började förstå att jag inte var ensam, säger Cliff. Att det är normalt att efter en nära-döden-upplevelse omvärdera sitt liv, att värdera relationer högt, tycka att status är oviktigt.
– Visst, vi har alla måsten som beror på den kultur vi lever i, och vi överlever tack vare att alla deltar i det gemensamma samhället. Det finns rätt och fel och vi anpassar oss, men jag fick uppleva något som var ickedömande och där skam inte fanns och det har påverkat mig starkt genom hela livet.
Delar med sig av sina upplevelser
Efter 40 år av att känna sig ensam i sina upplevelser, kan Cliff idag – tack vare kontakterna med andra NDU:are och med forskare i Sverige och utomlands – äntligen leva i sin fulla potential.
– Genom min NDU som barn har jag genomgått en metamorfos. Ungefär som en larv som utvecklas till fjäril.
– Funderingar kring varför fick jag komma tillbaka och vad jag skulle göra med mitt liv, har präglat mig. Idag kan jag prata om allt sådant tillsammans med andra som haft liknande upplevelser. Genom fysiska möten då vi delar med oss till varandra, hjälper vi i samförstånd till att integrera våra upplevelser och skapa ömsesidig förståelse och gemenskap.
Läs även: Harpo om sin nära döden-upplevelse: ”Livet slutar inte”
Mötena i IANDS:s anda minskar isolering, separation, depression, och psykisk ohälsa. Rädslan för att bli förminskad bearbetas. Men som Cliff påpekar – varje nära-döden-upplevelse är personlig, inget är generellt. Vissa vill inte dela sina upplevelser med andra, medan vissa mår bra av det.
– Vi är gruppmänniskor. Jag känner en särskild närhet till andra som haft nära-döden-upplevelser. När vi pratar öppet om nära-döden och om döden, förnimmer vi verkligheten starkare.
– Idag lever vi alltför avskilt från döden, men för mig är upplevelsen av att ha varit nära döden det vackraste jag vet.
