"Min barndom framstår för mig som väldigt grå. Visst har jag minnen, som alla människor, men de börjar inte lysas upp och få färg förrän jag gick med i
scouterna".
Georges Remi – mer känd som Hergé – föddes 1907 i stadsdelen Etterbeek öster om Bryssel. Familjen var sträng och hemmet instängt, men friluftslivet blev en fristad och sommarexpeditionerna gick så långt som till Alperna. "Scoutlivet gav mig en försmak av vänskap, kärleken till naturen, djuren och lekar. Det var en mycket bra skola. Och så mycket bättre ifall Tintin bär spår av det…"
Tintin blev snabbt den perfekta scout-en för en ny, modern tid. Alltid redo för nya äventyr, lika hemma i vildmarken som i stadsmiljö, utmärkt förare av såväl motorcyklar som ubåtar och stridsflygplan. Han landar till och med en rymdfarkost på månen hela 19 år före Apollo 11.
Men ironiskt nog blev det också Tintin som under många år tvingade Hergé till ett stillasittande kontorsliv. Seriens omedelbara och enorma succé pressade Hergé att producera nya äventyr i regelbunden takt. Det skulle dröja decennier innan han själv hade tid att besöka de exotiska platser som hans hjälte reste till.
Började jobba på dagstidning
Fadern Alexis Remi arbetade på en herrekiperingsfirma och ville gärna att äldste sonen skulle gå i hans fotspår. Men Hergé lyckades slingra sig ur greppet och fick som 18-åring anställning på en katolsk dagstidning vid namn Le Vingtième Siècle. Men inte som reporter vilket han alltid drömt om, utan på prenumerationsavdelningen. Det administrativa jobbet var mördande tråkigt, men lyckligtvis fick han parallellt teckna en serie om en äventyrlig scout i scoutorganisationens egen tidning. Sedan dröjde det inte länge innan cheferna på dagstidningen fick upp ögonen för den unge talangen, som fick börja göra illustrationer till artiklar och reportage. År 1928 – som 21-åring – blev han ansvarig för att skapa en ny barnbilaga åt tidningen: Le Petit Vingtième, som skulle komma ut varje vecka.
I början av följande år lanserades där följetongen Tintin i Sovjet. Hergé var inspirerad av en amerikansk stil som vid den här tiden var i princip okänd i Europa, där "orden skulle komma direkt ur karaktärernas mun". Tidigare hade texterna legat under illustrationerna, men med den geniala pratbubblan fick serien ett helt annat liv som också påminde om ett annat nytt medium med enormt genomslag – filmen.
Tintin i Sovjet var en fartfylld historia där journalisten Tintin till slut kunde avslöja för de belgiska läsarna att "det röda paradiset" var en bluff. Kvaliteten ligger långt från de senare äventyren och Hergé vägrade under hela sitt liv att låta nyteckna och färglägga det. "Faktum är att jag inte såg det som ett riktigt arbete, utan som en lek, som en fars. Le Petit Vingtième gick i tryck på onsdag kväll, och det hände mig ibland att jag på onsdagens morgon inte visste hur jag skulle rädda Tintin ur den knipa som jag elakt nog hade försatt honom i veckan före!"
Trots det improviserade skapandet lyckas följetongen Tintin i Sovjet mångdubbla tidningens upplaga och Hergé blev chockerad över seriens monumen-tala genomslag. När äventyret närmade sig sitt slut i maj 1930 och Tintin och Milou beger sig hem från Moskva med tåg beslutade man sig för att testa ett PR-jippo. Tidningen anlitade en 14-årig scout som man klädde i ryska kläder och lyckades till och med skaffa fram en vit foxterrier för rollen som Milou. Och mycket riktigt samlades en enorm folkmassa vid Bryssels järnvägsstation för att hylla hjälteparets "återkomst" till hemstaden. Följande år upprepades jippot när äventyret Tintin i Kongo avslutades och "Tintin" återvände i tropikhjälm, sittande i bärstol buren av afrikanska bärare.
Kritiserad för rasistiska klichéer
Tintin i Kongo är ett annat äventyr Hergé helst inte ville kännas vid senare, med sin koloniala ton och sina rasistiska klichéer. Han förklarade: "Jag hade matats med fördomar från den småborgerliga miljö där jag växte upp… Det var 1930. Jag visste inget mer om de där länderna än det som folk i allmänhet sa på den tiden … Så jag tecknade afrikanerna efter det mönstret, i den helt paternalistiska anda som rådde i Belgien vid den här tiden".
Hergé skulle snart aktivt arbeta för att bredda sina kunskaper och förändra sin människosyn. I albumet Blå Lotus från 1936 – enligt många det första riktiga mästerverket – låter han Tintin stå upp mot koloniala fördomar om Kina och kineser. Han kritiserar också både den japanska ockupationsmakten och västvärldens agerande. Denna nya med-vetenhet kom från mötet med en ung kinesisk student i Bryssel vid namn Tchang Tchong-jen, som öppnade Hergés ögon och lärde honom om österländsk konst och kultur. Den annars ganska blyge och reserverade Hergé tog stort intryck av vänskapen och från och med nu får Tintinäventyren ett nytt djup och en stark känsla av humanism. Tchang själv återvände dock snart till hemlandet och de förlorade kontakten. Först 1981, 46 år senare och när Hergé var svag av sjukdom, kunde de återses i ett rörande möte framför en samlad världspress.
Tecknade mycket noggrant
Det skulle bli totalt 23 avslutade Tintin-äventyr. Detaljrikedomen i bilderna är häpnadsväckande och kommer av Hergés omvittnade perfektionism. Han samlade mängder av tidningsartiklar, foton och vykort i sitt arkiv, som han använde flitigt som referenser till karaktärer och miljöer. Föremål jämfördes noga med allt från vapenkataloger till modemagasin och reklambroschyrer. Han bar alltid anteckningsbok där han kunde kasta ner idéer och skisser.
I albumen syns också spår av Hergés konstintresse. Under 1960-talet tog han stort intryck av popkonsten och besökte Andy Warhol i dennes studio The Factory i New York. Respekten var ömsesidig. Warhol gjorde senare en serie porträtt av Hergé i samma stil som de mer berömda av exempelvis Marilyn Monroe och har sagt: "Hergé påverkade mitt arbete lika mycket som Disney. För mig var han inte bara en serietecknare. Han hade stora politiska och satiriska dimensioner."
Som person var Hergé tillbakadragen och diskret. Han var alltid oklanderligt klädd i skräddarsydda kostymer och bar gärna hatt. Han hatade publicitet och gav väldigt få intervjuer. Vänner har beskrivit hur han genomgick en förändring, från att i ungdomen ha liknat Tintin i sin idealism och optimism, till att få allt fler drag av Kapten Haddock – tidvis lynnig och deprimerad.
Kanske bidrog händelserna efter andra världskriget till förändringen. Hergé hade låtit Tintin fortsätta publiceras i Belgiens största tidning Le Soir, som övertagits av den tyska ockupationsmakten. Efter befrielsen blev han starkt kritiserad och fick till och med tillbringa en natt i fängelse. Till sitt försvar menade han att han bara velat förströ läsarna en smula i en annars mörk tid, men det skulle dröja länge innan han blev helt rentvådd. Och det trots att han redan i äventyret Kung Ottokars spira från 1938 gjort en pastisch på Tysklands övertagande av Österrike, lett av en viss Müsstler – en kombination av Mussolini och Hitler.
Spielberg fick göra film
Fram till idag har berättelserna om Tintin sålt i över fem miljoner exemplar i Sverige. De finns översatta till 60 språk och den totala upplagan är på över 200 miljoner exemplar. Hergé var en stor beundrare av Steven Spielberg och tvärtom. Jakten på den försvunna skatten som hade premiär 1981 har tydliga paralleller till Tintin – och Hergé gav kort före sin död Spielberg välsignelse att göra film av sin hjälte. Men det skulle dröja till 2011 innan den animerade Enhörningens hemlighet hade premiär. Två uppföljare lär vara planerade.
Hergé var gift två gånger, men fick inga barn. Han led av en ovanlig blodsjukdom som gjorde honom svårt sjuk under de sista åren och som tvingade honom till regelbundna blodtransfusioner. Han dog den 3 mars 1983, 75 år gammal. Han arbetade då med ett äventyr i konstvärlden – Tintin och Alfakonsten – som finns utgivet som skissbok. Många ville att medarbetarna på den stora ateljén Studio Hergé skulle färdigställa albumet, men hans 27 år yngre änka Fanny vägrade. Hergé hade själv önskat att äventyren om Tintin skulle ta slut samtidigt med honom själv.
Av: Oskar Ekman
