De färgstarka uppgifterna om kung Carl XVI Gustafs privatliv i "Den motvillige monarken" slog ner som en bomb det galna kungahusåret 2010.
Gränserna för vad som "får" sägas om kungligheterna har flyttats fram. Klimatet har blivit hårdare, mer "internationellt". Något som medier, rojalister, antirojalister, folk i allmänhet och hovet självt måste förhålla sig till.
Kungligheter är symboler för staten och en viss moral som innefattar kärnfamilj, plikt och traditionella värderingar. Om den bilden inte stämmer med de verkliga förhållandena, har medborgarna rätt att få veta det, lyder ett argument för avslöjanden av kungliga pinsamheter.
Mindre ädla motiv är pengar och underhållningsvärdet.
Icakuriren tar tempen på hur några kungahus jorden runt förhåller sig till offentligheten och agerar – eller inte agerar – när privatlivsskandalerna briserar.
Kunglig krishantering
I Sverige finns en lång tradition om att även kungligheter – i synnerhet kungligheter – ska få ha sitt privatliv i fred.
På 40-talet köpte polisen nästan hela upplagan av Kurt Haijbys nyckelroman "Patrik Kajson går igen" för att stoppa spridningen av Haijbys sensationella påståenden om att han haft ett sexuellt förhållande med Gustaf V. Böckerna begravdes i polishusets källare.
Absolut tystnad har varit hovets vanligaste taktik för att desarmera obehagliga uppgifter och intimt kungaskvaller.
Pressen spelade med och teg om prins Bertils förhållande med den ofrälse Lillian Craig i 30 år, tills paret slutligen gifte sig 1976.
I och med den omfattande rapporteringen kring prinsessan Madeleines kärlekstrassel i våras, och nu utgivningen av "Den motvillige monarken", har dammluckorna öppnats för en ny sorts hovjournalistik, med anonyma källor och pinsamma men svårkontrollerade detaljer.
Typiskt är att de traditionella medierna i stor utsträckning bara refererar och debatterar bokens uppgifter om vilda fester och vilda kvinnor runt kungen och hans gäng, i stället för att rota själva, menar hovreportern Daniel Nyhlén.
– Redaktionerna har en schizofren inställning till hovet. Fortfarande märks en något underdånig attityd. Man lever i ett slags symbios och vill inte hamna i krig med kungahuset i onödan.
Daniel Nyhlén tror att vi bara sett början på en utveckling mot ökat fokus på kungligheternas intima sfär. Intresset för relationer och privatliv i allmänhet verkar växa i takt med de sociala medierna.
Kunga- och kändismaterial är relativt billigt att ta fram för krisdrabbade medier, säljer bevisligen massor av tidningar och böcker och drar tung internettrafik.
