Min syster har tre barn, alla under sju år, som är väldigt jobbiga. När de besöker min man och mig hoppar de på soffan, springer runt och skriker inomhus. De springer alltid rakt fram till alla mina vaser, prydnadssaker och arvegods och leker med dem – istället för med de leksaker jag har lagt fram åt dem. Varje gång går något sönder. En gång sprang barnen ut i trädgården och drog av blommorna på alla mina växter. En annan gång tog de en vas och kastade den, så att den gick sönder i småbitar. En tredje gång hoppade de på ett skoställ som min farfar hade gjort åt mig och förstörde det för alltid. Jag kunde fortsätta i all oändlighet – och det händer varje gång.
Läs även: Vad ska jag göra åt min avundsjuka syster?
Deras föräldrar säger ingenting och låter dem alltid springa runt utan att hålla ett öga på dem. Min man och jag har inga barn ännu och jag förstår fullt ut att barn är barn, men är det för mycket begärt att jag inte ska vara nervös varje gång de kommer på besök? Både mina föräldrar och min bror tycker också att barnen saknar disciplin, men ingen vågar säga något eftersom min syster är så känslig.
Vi är därför mycket osäkra på vad vi ska göra, eftersom andras barn är ett känsligt ämne. Om jag försöker prata med min syster är jag rädd att hon kommer att tolka det som att hon är en dålig förälder eller känna att de inte är välkomna. När vi själva har försökt säga något till barnen har de bara fortsatt stöka till med något annat och föräldrarna har suttit där och inte gjort något.
Läs även: Vår svärdotter kritiserar allt vi gör
Jag gillar inte att behöva stå framför hela familjen och skälla på andras barn, men vi kan inte bara låta det vara. För när de kommer kan vi inte koppla av i vårt eget hus eftersom vi måste springa runt och passa barnen och oroa oss för våra saker. Vad ska vi göra?
Julia
Relationsexpert Vibeke Dorph svarar:
Jag vet alltför väl vilken typ av föräldrar din syster och hennes man är. Föräldrar som dyker upp med sina barn, slår sig ner och sedan stänger ögon och öron för den ökande terror som barnen utsätter värdfamiljen för. En terror som ofta blir värre ju längre tiden går, eftersom bakom barnens vildhet ligger ett behov av att bli sedda, hörda och omhändertagna. Det låter inte som om din syster och hennes man har bråttom att göra det, tvärtom, så vad gör du?
Läs även: Mitt barnbarn får som hon vill – annars skriker hon
Jag själv har med tiden använt mig av två lösningar. Den enklaste har varit att undvika att bjuda in de ohyfsade föräldrarna och deras barn till mitt hem, om jag har kunnat undvika det. Istället har jag sett till att besöka dem, så att det inte är mitt hem som blir förstört och jag har kunnat gå när det passat mig.
En annan lösning som jag ofta har använt, om än något mer motvilligt, är att själv sätta upp regler för barnen när de har varit hemma hos mig. Jag har alltså vänligt men tydligt klargjort för barnen att när de är hemma hos mig gäller mina regler. Jag har inte haft några som helst betänkligheter när det gäller att förklara för barnen att de inte får hoppa i min soffa eller springa runt med smutsiga skor i mitt vardagsrum och i regel har de respekterat detta, eftersom barn faktiskt gillar tydliga regler.
Läs även: Louise: Orkar jag ha min svärmor på besök i två månader?
Det som ofta har irriterat mig är dock att jag har fått ta på mig rollen som förälder till andras barn. Jag tycker att detta är orättvist av föräldrarna, inte bara mot mig, utan också mot barnen. Och ja, jag har upplevt gnäll från föräldrar genom åren när jag har höjt rösten, men då har jag varit tvungen att göra klart för dem att mina regler gäller i mitt hem och om föräldrarna inte bryr sig om att disciplinera sina barn själva, så måste jag göra det.
