Viveca Lärn: Vi har hittat både kärleken och vår alldelesegen Saltö!

Viveca Lärn har gift sig med sin stora kärlek Sverre Sjölander och flyttat till sitt eget “Saltön” på Orust.

Nu börjar pusselbitarna falla på plats för författarinnan Viveca Lärn, 62. I våras köpte hon en avstyckad gård på norra Orust. Snart går hennes nye make, zoologiprofessorn Sverre Sjölander, 67, i pension. Då säljer han sitt hus i Östergötland och flyttar till hustrun för gott.
– Sverre är redan skriven här, berättar Viveca när Sverre och hon visar oss runt i sitt nya paradis.
– Det här är tillbaka till rötterna för oss båda, förklarar Sverre entusiastiskt. Jag bodde på Orust om somrarna när jag var liten. Jag lärde mig simma i Kungsviken, bara någon mil härifrån.
– Min farmor, som var född Bildt, kom från Morlanda på Orust, berättar Viveca. Och mina föräldrar hade hus på Tjörn, den stora ön söderut. Saltön i mina böcker Midsommarvals, Hummerfesten, En fröjdefull jul och Sol och vår, är ett ställe som jag har hittat på. Jag har tänkt mig en plats som den här. Och Grundsund, Lysekil och Rågårdsvik – där TV-serien spelats in – ligger bara några mil härifrån. Så man kan lugnt påstå att jag flyttat till Saltön!

Var lika
Det var den dåvarande Havets-hus-chefen Nisse Hildén som sammanförde Sverre och Viveca för tio år sedan.
– Han tyckte att vi var så lika, berättar Viveca. Så när han fyllde 50 år såg han till att Sverre blev min bordskavaljer. Vi fann varandra direkt. Men på den tiden hade vi båda förhållanden, så det var inte tal om att utveckla relationen…

Nu är det dags för en ny omgång av Saltön. På bilden Johan Wahlström som Tommy, Ulla Skoog som Johanna, Tomas von Brömssen som Blomgren, Hanna Bogren som Sara, Per Myrberg som MacVie, Anki Larsson som Emily.

– Sedan höll jag koll på Viveca genom Nisse, berättar Sverre. Och så fort vi båda var lediga ringde jag och bjöd ut henne på restaurang.
– Det var den 26:e september 2004, konstaterar Viveca. Sedan dess har det varit vi två. Vi förlovade oss i New York på nyårsafton samma år och gifte oss i Sydafrika den 26:e december 2005.

Då bodde Viveca i Onsala, söder om Göteborg. Men hon längtade efter mer saltstänkta klippor.
– Och huset jag bodde i var för litet för två, berättar Viveca. Så Sverre och jag pratade om att söka ett gemensamt Saltö-paradis. Och så fick jag i april 2006 syn på en annons i Göteborgs-Posten. Avstyckad gård vid Slussen på Orust. “Det är ju perfekt!”, tänkte jag. 15 år i rad har jag uppträtt med musikgruppen KAL på Slussens pensionat, så jag visste vilken chans som erbjöds.
– Jag hade bara en dag ledig den där våren, minns Sverre. Den dagen skulle Viveca och jag vara statister i ett av de fyra nya Saltö-avsnitten på TV. Viveca ringde mäklaren och övertalade honom att visa oss huset den dagen. Så vi for hit. Viveca blev lyrisk när hon såg möjligheten att bygga om det gamla hönshuset till en konstnärsateljé. Och jag föll för dubbelgaraget och snickarboden. Man vill ju kunna meka och greja…

När Viveca och Sverre såg huset på Orust visste de direkt att det var här de ville bo.

– Vi var här femton minuter, minns Viveca. Sedan sa vi båda: “Det här blir perfekt!” Efter det for vi till Lysekil och gick av och på färjan åtta gånger för att regissören Carin Mannheimer skulle bli nöjd…
– Och dagen därpå ringde Viveca och ordnade affären, berättar Sverre. Ibland har man “flyt”!

Dansar i köket
I det 150 år gamla boningshuset har Sverre och Viveca någonting som de båda drömt om i hela sitt liv: Ett riktigt bibliotek!
– Det är lyxigt! konstaterar Viveca och passar på att slå ett slag för sin makes naturvetenskapliga böcker. 
 
Hennes senaste roman, Kvinnan som var en fyr, är dedicerad till Sverre, “som visar mig fåglarna på himlen”.
– Innan jag lärde känna Sverre kände jag bara igen trut, ålekråka och skata, säger Viveca. Med Sverre har en helt ny värld öppnats för mig. Gissa om jag är lycklig! Jag är så lycklig att jag dansar i köket varje morgon, ett par timmar innan Sverre, som inte är lika morgonpigg som jag, brukar vakna!
 
Men samarbetet med Saltö-regissören Carin Mannheimer kunde ha börjat bättre.
– Första gången vi möttes spände hon ögonen i mig, berättar Viveca. “Jag föredrar författare som är döda!”, sa hon. Jag förstår henne. Levande författare lägger ju sig så gärna i. Men vårt samarbete har fungerat över all förväntan. Carin har varit oerhört lyhörd för mina repliker. När hon känt sig osäker har hon ringt och frågat. Och skådespelarna skall vi bara inte prata om. De förtjänar alla en Oscar. Tomas von Brömssen – som jag har känt i 30 år – har visat sig vara ett geni!
 

Viveca i sitt skrivhörn på övervåningen i nya huset på Orust: – Det känns som ett 70-talsmuseum men vi ska tapetsera om.

Den första serieomgången hade drygt 2,5 miljoner tittare. Nu hoppas man på ännu fler.
– Av det lilla jag har fått se i förhand är de fyra nya avsnitten ännu bättre än de fem första, säger Viveca. Eldsvådan på Emilys kafé i Haga i Göteborg blev så realistiskt filmad att folk som bodde i huset trodde att det brann på riktigt!

Kajakkurs
I en ladugård ligger Vivecas röda kajak upplagd för vintern.
– Redan 2000 gick ryktet att jag skaffat mig en ny karl, skrattar Viveca. Men det var inte sant. Det där snacket berodde på att jag gick en kajakkurs i Lysekil. De andra kursdeltagarna var yngre och duktigare än jag. De drog iväg med en himla fart. Och instruktören – som alltid paddlade sist – blev ofta ensam med mig. Mer än så var det inte. Någon romans var det definitivt aldrig tal om!
– Sedan dess har Viveca blivit en hejare på att paddla, försäkrar Sverre som lovat skaffa sig en egen kajak för att försöka hänga med i hustruns svängar.
Men det är möjligt att det blir mer än så.
– Vi lärde oss båda segla i J10-jollar, berättar Viveca. Det vore roligt att återuppliva barndomsminnen i sådana.
– Eller att köpa en ännu större båt, säger Sverre.
– Vi fick en praktstart här ute, berättar Viveca. 23 grader i vattnet. Vilken sommar! “Varför var inte min barndoms somrar så här?”, undrade Sverre. Han minns hur han spelade kort med sina kusiner medan regnet öste ned…
 
Sverre och Viveca har tre barn var. Och han har fyra barnbarn och hon har ett tredje på gång. Dessutom har de nyligen fått tillökning, tillsammans.
– Pigge och Gnidde, berättar Viveca och ger de båda igelkottarna mat. Jonas på Skansen kom hit med dem. “Istället för blommor!”, sa han.
 
När Pigge och Gnidde gått i ide reser Sverre och Viveca till Ecuador och Galapagosöarna.
 
Vem sa att livet slutar vid 50? För Sverre och Viveca, som är 60 plus, har det just börjat!