Karl har gått i 27 år – nu är han nästan hemma

Norge hade slagit Brasilien i fotbolls-VM, sökmotorn Google var nyss skapad och USA:s president Bill Clinton hade precis erkänt att han haft ett ”olämpligt förhållande” med Monika Lewinsky.

Året 1998 gick mot sitt slut, när den 29-årige brittiske före detta fallskärmsjägaren Karl Bushby stod på Chiles sydspets med 500 dollar i fickan och en idé som lät vansinnig.

Han skulle gå hem till Hull i England, en resa på närmare 50 000 kilometer. Nu − 28 år senare − börjar han närma sig målet.

Medan världen har varit upptagen med dot-com-kraschen, finanskrisen, kriget i Ukraina, brexit och covid, har Karl vandrat hemåt utan några andra hjälpmedel än sin egen kropp. Till och med cykel, segel och åror har räknats som ”konstgjorda hjälpmedel” och definierats som fusk från och med den 1 november 1998 då resan startade.

- Jag hade föreställt mig att resan skulle ta runt 10 år, berättar Karl Bushby, som har hunnit bli 56 år medan han har varit ute och gått.

När han äntligen kommer hem, kommer han ha vandrat 58 000 kilometer.

Två ofrånkomliga regler

Karl Bushby hade precis tagit farväl av den brittiska militären och tjänsten som fallskärmsjägare när han ingick ett vad med soldatkamrater.

Innan han gav sig iväg på hemresan hade Bushby fastställt två regler:

• Han skulle aldrig använda någon form av motoriserad transport.

• Han skulle inte återvända hem till Hull förrän han kunde göra det gående.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Rickard pantade burkar i 13 år – köpte sitt första hus som 20-åring

Om Bushby till exempel var tvungen att flyga någonstans för att skaffa visum eller söka medicinsk hjälp, var han tvungen att återvända till exakt samma plats där han avbröt vandringen och fortsätta därifrån. Och han har inte kunnat besöka sin familj i hemstaden förrän resan döpt till ”Goliat-expeditionen” slutligen är över.

De okränkbara principerna har förvandlat en resa som skulle ta mellan åtta och tolv år till ett 27 år långt maraton.

Goliat-expeditionen startade i den chilenska kuststaden Punta Arenas, utgångspunkten för massor av expeditioner till Antarktis. Karl Bushby gick mot andra hållet.

Den första stora utmaningen kom tidigt; Darién-gapet i djungeln mellan Colombia och Panama. Området kontrolleras av narkotikasmugglare och beväpnade grupper. Bushby tillbringade två månader med att hugga sig genom en terräng där varje meter var en uppmaning att vända om.

Bushby kom levande ut och fortfarande i fin form, så han fortsatte - genom Centralamerika, sedan Mexiko och vidare genom hela USA. De första åren han var på väg försökte Bushby gå runt 30 kilometer om dagen.

År 2005 nådde han Alaska, och valet av rutt blev riktigt svårt: Framför honom låg nämligen Berings sund, ett öppet havsområde mellan USA och Ryssland. Och Busby kunde inte gå på vattnet.

Hemmets Journal Hälsa

Läs även: Därför ska du inte underskatta promenader – gör mer än du tror för hälsan

Korsade Berings sund

Men Berings sund fryser till på vintern.

I mars 2006 gav sig Bushby iväg tillsammans med en fransk äventyrare han hade träffat på vägen. De två tillbringade 14 dagar på att gå 240 kilometer över förrädisk is. De hoppade mellan isflak, simmade över sprickor iförda speciella dräkter, kröp och släpade sig fram. Om nätterna sov de i tält ute på isen, hela tiden med skarpladdade vapen på vakt mot isbjörn.

- Ingen trodde att vi skulle klara resan över Berings sund. Men vi klarade det på första försöket, det hade vi inte väntat oss själva, ens, berättar Bushby.

När de äntligen kom till land, väntade en annan björn; den ryska, som genast grep de två för att ha korsat gränsen på olaglig plats. Han tillbringade de följande 57 dagarna i förvar medan han väntade på rättegång. Diplomatiskt ingripande från britterna ledde till att guvernören i regionen Tjuktjien gick med på att låta honom fortsätta sin vandring.

- Det var bara ett i en serie mirakel, berättar Bushby.

Finanskrisen satte stopp

Även ofarliga vandrare kommer till korta när de ställs inför lagar, regler och byråkrati. Busby hade bara turistvisum som endast tillät 90 dagars vistelse i Ryssland varje halvår. Han kunde följaktligen gå i tre månader innan han var tvungen att lämna landet i tre månader. Perioder där bara tiden gick.

Bushby behövde flera år bara för att korsa Sibirien. Under tiden bröt finanskrisen ut, vilket medförde att flera av Goliat-expeditionens sponsorer försvann 2008. Kassan var tom, Karl Bushby var oförmögen att fortsätta, och åkte till Mexiko de följande två åren.

När han hade samlat ihop tillräckligt med pengar för att återuppta färden där han hade varit tvungen att avbryta, fick han 2013 ett nytt bakslag: Ryssland utestängde honom i fem år.

Bushbys reaktion på utestängningen var en världsvandrare värdig.

Simmade över Kaspiska havet

Karl Bushby tog en avstickare på 4800 kilometer från Los Angeles till Washington, D.C. - till den ryska ambassaden - för att personligen protestera mot att han blev nekad inresa. Både resan och handläggningen tog tid. Men inreseförbudet blev upphävt.

De följande månaderna pressade han sig genom Mongoliet, han korsade Gobiöknen, gick genom Kazakstan, Uzbekistan och Turkmenistan.

Så började världen återigen gå emot honom.

Bushby lyckades inte få visum till Iran.

Och medan han arbetade med att lösa det, såg covid-19 till att stänga ner världen. Den sega vandraren satt fast på östra sidan av Kaspiska havet - utan möjligheter att ta sig vidare över land.

Men Bushby visste vad han skulle göra. Han kunde ju simma över världens största insjö − en sträcka på 288 kilometer.

- Jag är ingen simmare, jag gillar inte heller att simma, erkände han.

Intervjuer

Läs även: Nina surfade sig tillbaka till livet: ”Idag är jag inte rädd för att vara ensam”

Förberedelserna tog ett år. Tillsammans med en väninna tränade han stora mängder simning. De fick också stöd från regeringen i Azerbajdzjan som lånade ut ett kustbevakningsfartyg, och de fick med sig två professionella azerbajdzjanska simmare.

I augusti 2024 började de simma − tre timmar på förmiddagen och tre timmar på eftermiddagen. På natten sov de ombord på en följebåt. De trotsade upprört hav och stark vind, men också mental utmattning. Efter 31 dagar kröp de i land i Azerbajdzjan, och blev därmed de första människorna som har simmat över hela den enorma sjön.

Sista hindret

Efter att ha torkat av sig simturen, fortsatte Bushby genom Georgien och in i Turkiet. På fem månader traskade han drygt 2 200 kilometer. 2 maj 2025 korsade han bron över Bosporen i Istanbul - gränsen mellan Asien och Europa. För första gången sedan 1998 var han tillbaka på sin eget kontinent.

Under alla år han har varit på väg, har Karl Bushby vandrat genom några av de mest öde och avlägsna områdena på jorden. Han har korsat öknar, djungler och bergskedjor. Vissa områden har varit präglade av konflikter, andra har nästan varit krigszoner. I november förra året vandrade Bushby genom Ungern, och firade jul i Österrike.

Nu återstår egentligen bara ett avgörande hinder.

Den engelska kanalen.

Många har simmat över kanalen, men Bushby anser att simningen kan vara farlig. Han vill helst gå, och hoppas på specialtillstånd att gå genom servicekorridoren bredvid järnvägsspåret i Kanaltunneln, en sträcka på runt 35 kilometer.

För att det är svårt

Karl Bushby har fått många frågor om varför den tidigare soldaten har genomfört sitt vansinniga projekt − inte minst från sig själv.

- Jag har inte gjort det för välgörenhet, eller för att bli berömd och tjäna pengar på det. Jag har gjort det för att det är svårt, för att ingen hade gjort det förut. För att utmaningen fanns där.

Vadet med soldatkamraterna ingicks när Bushby var i mitten av 20-årsåldern.

- Samtalet tog fart, tills jag till slut räknade ut och tänkte att detta är möjligt att genomföra. Jag blev efterhand halvt besatt av vad som skulle krävas för att klara en sådan utmaning, berättade engelsmannen i en intervju med Washington Post i december förra året.

Som soldat hade Bushby förlorat flera vänner, och tänkte mycket på döden.

- Jag landade i att livet är kort, och att man bör leva så bra man kan, sa han.

Stödet kom under resans gång

När han gav sig ut på vandringen den 1 november 1998, hade han en stark känsla av att kamraterna som vinkade av honom inte tog honom på särskilt stort allvar. De första åren vandrade han mestadels inkognito genom land efter land.

- Jag hade inget stöd från början, berättar han.

Därför försökte han leva så billigt som möjligt, han sov vanligtvis i tält längs vägen. Ibland träffade han människor som bjöd hem honom och gav honom mat och husrum.

- Även om jag går ensam, gör jag inte detta på egen hand. Det finns ett massivt nätverk som stöttar mig och håller mig upprätt och i rörelse framåt, menar vandraren. Utan stöd hade det varit svårt att genomföra den fantastiska färden.

Med åren har tusentals intresserade börjat följa brittens ansträngningar genom uppdateringar på sociala medier och andra ställen. Många av följarna har bidragit med en slant så att Karl har kunnat finansiera den oändliga färden.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Claes-Göran har levt med ALS i 55 år: ”Jag har alltid varit positiv och sett framåt”

Bushbys familj började hjälpa honom ekonomiskt, och företag kontaktade honom med erbjudanden om sponsring. När han kom till Kanada 2003, fick Bushby bokkontrakt, och 2015 hade en kortfilm om det galna projektet premiär.

Sydde sig själv

Under åren har Karl Bushby minskat dagsmarscherna till runt 15 kilometer. Efter att ha vandrat genom 25 länder, berättar han att hans kropp känns bra.

- Fötterna tar i stort sett hand om sig själva. Jag har haft ett par skador, men det har löst sig, berättar äventyraren.

Den ena gången halkade han och skar upp handleden - ett sår han sydde själv. I Peru fick han en allvarlig maginfektion, men fick bo hos en läkare tills han var frisk.

Bushby berättar att han periodvis har känt sig ensam, men visste från början att resan skulle vara minst lika påfrestande mentalt som fysiskt. Under resan har vandraren fått vänner från hela världen, men två kärleksförhållanden - etablerade under resans gång - har båda tagit slut på grund av hans lite speciella livsstil.

En snällare plats

Medan världen har gått från kris till kris, från genombrott till genombrott i ökande takt, teknologin har accelererat och land efter land upplever polarisering och konflikt, har Karl Bushby vandrat vidare,till synes opåverkad.

- De senaste 27 åren har meningen med mitt liv varit att stiga upp på morgonen och vandra vidare. Det kan bli svårt att anpassa sig till ett normalt liv efter så lång tid, medger han.

Hans möten med människor runt om i världen visar något helt annat än nyhetsbilden:

- Min upplevelse av hur världen tar hand om dig och hjälper dig fram, har varit helt förbluffande!

Trots allt dramatik, besvikelser, storslagen natur och nästan olösliga problem som Bushby har upplevt är det en helt annan kategori minnen som träder fram nu när resan snart är över:

- 99,9 procent av människorna jag har mött har varit mänsklighetens bästa. Världen är en mycket snällare och trevligare plats än den ofta verkar, anser han.

Icakuriren Resor och fritid

Läs även: Kicki och Lotta kör husbil till värmen: ”Det är resan som är äventyret”

Envis son

− Karl har alltid varit envis. När han väl bestämmer sig för något, gör han det, säger mamma Angela.

I hemstaden Hull väntar nu den 75-åriga mamman och den två år yngre brodern Adrian på Karl Bushby. Mamma Angela har inga planer på att springa och möta den 'förlorade sonen' .

- Jag stannar här i Hull, håller mig hemma och väntar på att han kommer in genom grinden. Då ska jag ge honom en kram och säga 'är det här ett bra tillfälle att komma hem' säger hon till BBC.

Och även om hon är imponerad av sonens insatser är hon inte enbart nöjd.

- Han har verkligen gett mig några sömnlösa nätter, det måste jag säga. Det är ett under att jag inte är död.

Karl skissade ursprungligen upp sin plan för Goliat-expeditionen hemma för mamman Angela, och fick stöd av pappan Keith, som var tidigare SAS-soldat.

- Jag blev mållös när Karl berättade för mig vad han planerade att göra.

Hon har träffat sin son tre gånger under alla år han har varit på sin resa – varje gång utomlands. Men nu kan det bli ändring på det. Om allt går som det ska, räknar Karl med att vara framme under september.

Källor: A Solo Traveler (Fb-sida), Washington Post, BBC, Wikipedia.

Artikeln publicerades först hos Klikk.no, som också är en del av Story House Egmont. Artikeln är översatt och redigerad.