Läsarberättelse: Jag försökte tysta rädslan med alkohol

Jag sitter hemma och ­reflektera över mitt liv. Vem är jag egentligen? Vart vill jag? Vad gör mig glad? Frågorna hopar sig och jag tar en klunk vin. Jag känner att jag vill bedöva känslan av misslyckande. Det går i samma spår dag ut och in. Knappast något nytt, kanske provar jag ett nytt recept. Allt är uppenbart. En tanke far ­genom huvudet. Ska detta vara mitt liv resten av min tid här på denna jord? En inre röst säger förtvivlat nej medan kroppen sjunker ihop ännu mer. Jag tar en stor klunk av vinet för att ta bort demonerna som poppar upp.

– Du kan inget bättre, du är inte värd bättre, du vågar aldrig och ingen kommer att ­anställa dig. Du är dömd att vara ensam och göra detta.

Sedan rullar det på och mer vin klunkas för att ta bort tankarna. Är det sant? Ja, detta är kanske mitt liv. Till slut somnar jag när vinet har gjort sitt.

Hemmets Journal Relationer

Läs även: Svenne: Jag blev alkoholist efter uppbrottet och missade min dotters uppväxt

Tomma flaskor på bordet

Långt senare vaknar jag av att det smakar illa i munnen och jag ser mig omkring. Två tomma flaskor på bordet och smulor av något som jag troligtvis har ätit. Jag känner en huvudvärk som blir mer ­intensiv. Är det en hjärnblödning far en tanke förbi. Jag provar att resa mig men ­armarna orkar inte. Nu är det slut och jag får bo på hem resten av livet. Äta medicin och bli omhändertagen, tänker jag. Jag känner att kroppen börjar skaka och tårar rinner ner från kinden. Är det här jag nu? Jag storgråter av självömkan till mitt nya liv som i denna stund känns ­väldigt verkligt.

Det är som om jag hade öppnat en kran för tårarna tar aldrig slut. Det känns som att dammen töms och det går timmar där jag sitter i min soffa. Hur blev det så här illa? När startade jag med detta? Så är floden av tårar igång igen.

Jag känner att jag behöver gå på toaletten och försöker resa på mig men kroppen vill inte. Jag hasar ner från soffan och hamnar på rygg mellan soffan och soffbordet. Jag fortsätter att hasa mig fram för att komma förbi soffbordet för att sedan kunna vända på mig. Tredje försöket att vända på kroppen var lyckosam. Jag kryper fram till toa­letten men jag når inte ljusknappen och jag får fortsätta ändå. Mödosamt kommer jag till slut upp och kan sätta mig för att göra mina ­behov.

Efter det reser jag mig sakta upp och det snurrar till. Jag sätter mig igen tills det lugnat sig. Sedan gör jag ett nytt försök och lyckas komma upp. Yrseln är mindre. Jag tar tag i väggen som stöd för att nå handfatet, sätter på kallt vatten och låter det spola en stund. Mina kupade händer fångar det kalla vattnet och jag kastar det i ansiktet flera gånger. Medan jag letar efter handduken för att torka av mig håller jag mig stadigt i handfatet för att inte trilla. Jag trevar mig framåt mot ­köket och dricker lite vatten. Det bultar i huvudet och jag håller mina händer mot väggen för att få stöd till sovrummet. Till slut når jag äntligen sängen och slocknar direkt.

Hemmets Journal Relationer

Läs även: Lena: Min mans drickande förstör vårt äktenskap

Minns inte gårdagen

Flera timmar senare vaknar jag och undrar var jag är. Vilken dag är det? Jag försöker minnas men det är som om hjärnkontoret är avstängt. Det gör mig livrädd. I mina tankar försöker jag hitta pusselbitarna om vad som hänt och letar samtidigt efter min mobil. Den ligger inte på nattduksbordet och jag reser mig upp från sängen. Jag dinglar med benen vid sängkanten för att känna om det är stilla.

Allt är lugnt än så länge. Jag hasar mig fram tills jag når golvet med fötterna. Det är kallt. Jag tar några djupa ande­tag innan jag reser mig och känner hur jag svajar till. Jag står kvar, andas och tänder en lampa för det börjar skymma utanför fönstret. Sakta går jag framåt och tänder en lampa till. Och en till. Lite mat skulle nog göra mig gott tänker jag. Jag hittar en burk med soppa och värmer den i mikron. Vid första skeden bränner mig på den heta soppan. Det svider på tungan. Jag tar fram vatten och knäckebröd som jag äter sakta för att kroppen ska kunna behålla maten. Det känns som ett bra beslut med mat. Helt plötsligt får jag upp minnesbilder från dagen innan eller om det var igår. Vad höll jag på med? Jag äter upp resten av soppan samtidigt som fler pusselbitar faller på plats. När det börja klarna utbrister jag högt för mig själv:

– Jag behöver hjälp! Professionell hjälp.

Men vart och till vem ska jag vända mig till? Jag tar fram ett block och skriver ner mina tankar. En viss beslutsamhet börjar kännas i min kropp. Jag kollar upp vilken faktisk dag det är och vilken tid. Det är lördag eftermiddag.

Hemmets Journal Relationer

Läs även: Hur tar jag mig ur mitt våldsamma äktenskap?

Dags att ta tag i mitt liv

Nu ska jag ta tag i mitt liv och röja efter gårdagen. Jag städar upp i vardagsrummet och köket. Sedan tar jag en kall dusch och byter kläder. Jag går ner till affären och ­fyller på med mat. Sedan går jag hem och börjar leta efter hjälpen. Efter ett idogt letande fann jag en person som lät lovande och bokade genast en tid. Det får bära eller brista tänkte jag.

Det visade sig snabbt vid mitt första besök att just denna person var rätt för mig. Där och då visste jag inte att detta skulle bli starten på ett nytt liv. Det visade sig först en tid senare.

Jag fick insikter om att det jag kände var rädsla. En rädsla som fick mig att känna att jag inte var tillräcklig. Att jag inte dög. Jag var rädd för förändring och för att möta alla mina känslor. Jag var rädd att de skulle äta upp mig. Istället tryckte ner min känslor. Till slut kokade det över och allt kom på en gång. Jag önskade att jag hade en stoppknapp som kunde stänga av tankarna för en stund.

Rädd för att inte bli accepterad

Så småningom insåg jag att min rädsla bara var fantasier som jag hade målat upp i mitt huvud. De dåliga tankarna grundade sig på trauman från en lång tid av mobbning och att inte var accepterad för den jag är. Med tiden fick jag de verktyg jag behövde för att komma framåt. Nu har många av mina själsliga sår läkt och jag vågar tro på mig själv. Jag har också lärt mig känna igen de onda tankarna och kan byta ut dem mot bättre.

Idag mår jag bättre och kan hantera oväntade tankar och händelser som dyker upp. Visst åker jag ner i gropen igen ibland men de stunderna är korta och jag inser att detta är en resa. Ett lärande för livet. Nu styr inte rädslan mitt liv längre. Det är jag som har kommandot. Jag har gjort en stor förändring och fler kommer det att bli. Visst är det ­läskigt ibland och jag tvekar men innerst inne har jag funnit det lilla barnet som hjälpt mig att bli vuxen. Nu vågar jag stå för min åsikter. Jag har min vision framåt och tar många små steg i taget.

Jag har landat i mig själv och kan ta hand om mig själv på hållbart sätt. Livet är mycket mer än våra tankar och övertygelser.

A-C

Hemmets Journal Relationer

Läs även: Viveca: Min man är en tjejtjusare – det får jag bara stå ut med