Vissa män och kvinnor tål inte att bli lämnade. De förlorar all förmåga till rationellt tänkande och använder all sin tid och energi till att plåga den som gjorde slut, något jag smärtsamt nog har fått erfara.
En man som jag från början inte hade något ont att säga om, har visat sig vara en riktig plågoande. Nu överväger jag att gå till polisen och anmäla honom för trakasserier.
Jag hade blivit ensamstående efter en känslosam skilsmässa när jag träffade Karl. Han var också ensam, och vi hade mycket gemensamt genom de upplevelser vi hade haft. Vi fann ett samband i varandras ensamhet och sorg.
Jag är 38 år, mamma till två barn och har full vårdnad om dem. Jag har alltid tänkt att jag inte är den typen av kvinna som hamnar med kontrollerande män med psykopatiska drag. Men nu befinner jag mig alltså mitt i en sådan situation, och jag har erfarit att det är omöjligt att veta vem en person verkligen är förrän det har gått en tid.
Det gick lite för fort mellan Karl och mig, och när jag förstod att han inte var mannen för mig, vägrade han acceptera det. Nu förföljer han mig med hjälp av sms, ”slumpmässiga” möten i butiken och mejl.
Läs även: Han verkade perfekt – sen upptäckte jag alla räkningar
Även om jag inte tror att Karl är farlig, känner jag mig otrygg. Och eftersom mina barn var en del av vårt förhållande, har situationen blivit svår. Barnen tycker ju om honom och blir glada när Karl kommer fram till dem för att prata. Eftersom de bara är nio och elva år kan jag inte berätta allt för dem. Då blir de rädda, och det tycker jag inte är rätt mot dem.
Jag jobbar och försörjer barnen på egen hand. När jag och barnens far gick skilda vägar behöll jag huset, och boendekostnaderna är stora. Varje månad måste jag noggrant överväga vad jag och barnen ska prioritera att lägga pengar på.
När Karl kom in i mitt liv var jag trött på det tuffa ekonomiska läget jag befann mig. Han var generös och ställde upp för både mig och barnen.
Jag föll för honom eftersom han var så okomplicerad och rättfram.
Och när han i princip flyttade in hos oss efter två månader tänkte jag för mig själv att det gick lite för fort, men av rädsla för att såra honom sa jag ingenting.
Det gick alldeles för fort
Sakta men säkert blev Karl en självklar del av min och barnens vardag. Han åt middag tillsammans med oss, sov över och hade sina kläder i mitt sovrum.
Utan att vi hade pratat om att bli sambor blev han en av oss. Hela tiden kände jag att något skavde eftersom han bara gled in på det här sättet.
När mina vänner sa att de tyckte att det gick lite väl fort, och att barnen inte borde ha blivit involverade så tidigt, höll jag egentligen med. Men gjort var gjort, och jag bestämde mig för att försöka få förhållandet att fungera.
Karl hade tidigare blivit sviken och behövde någon att älska. Jag var i samma situation, och det gjorde att vi fann tröst i varandra. Skillnaden var dock att Karl var kär i mig, medan jag hela tiden var tvungen att försöka få fram varma känslor för honom.
Till slut klarade jag det inte. Jag insåg att det inte går att tvinga sig själv att älska en annan människa, och att jag hade förväxlat lättnaden över att vara två med förälskelse.
Karl var inte min typ. Kanske var det elakt mot honom att det tog ett helt år innan jag sa det till honom, men jag hade verkligen inga avsikter att utnyttja honom. Rädslan för att bli ensam igen, och rädslan för att såra honom, fick mig att stå ut alldeles för länge.
Karl hade behållit sin egen lägenhet, men var aldrig där. Också när han hade umgänge med sin son, var de hos mig. Han köpte hem god mat, och jag lagade den.
När jag skulle byta in bilen, gjorde han det åt mig. Den nya bilen kostade 10 000 kronor mer, och han insisterade på att betala mellanskillnaden - som en gåva till mig. Vid den tidpunkten var vi ju ett par, och eftersom han bodde gratis hos oss tog jag emot gåvorna.
Läs även: Julia: Jag mår bättre när min man inte är hemma
När det blev påsk och vi skulle åka på semester betalade han vistelsen på ett hotell som jag annars aldrig skulle ha valt eftersom det var för dyrt. Jag trodde att Karl hade råd med det.
När jag förstod att vänskapen med Karl inte var tillräcklig för att vi skulle kunna satsa på ett liv tillsammans och jag sa det till honom, tog han det fruktansvärt hårt. Han bönade och bad i tre månader. Under den perioden pratade han aldrig om pengar, utan plågade mig med sina försök att övertala mig om att ge förhållandet ny chans.
Det kunde komma 50 sms från honom under en enda natt.
”Jag ska bli exakt den man du önskar dig”, insisterade han.
Jag tyckte synd om Karl, men kunde inte fortsätta. Ju oftare han skickade meddelanden, desto säkrare blev jag på att han inte var rätt för mig. Och när han till slut förstod det började mardrömmen. Från att ha varit en snäll och omtänksam man blev han en riktig plågoande.
Jag försökte förklara för honom att jag inte har någon möjlighet att betala tillbaka allt han lagt ut under tiden vi var tillsammans, sammanlagt ett femsiffrigt belopp. Men Karl vägrade lyssna på mig. Han kallade mig hemska saker och sa att jag bara varit ute efter hans pengar, och om han inte fick pengarna jag var skyldig honom skulle han gå till en advokat.
Meddelanden dygnet runt
När jag sa att han trots allt har bott gratis hos oss, gick han till angrepp och sa att jag var skyldig honom 10 000 kronor för bilen, 18 000 kronor för påsksemestern och diverse tusenlappar för andra saker.
Gång på gång radade han upp sina krav, både via telefonsamtal och textmeddelanden.
Om jag lät bli att svara i telefon fick jag genast ett meddelande från honom. ”Vågar du inte svara i telefon, fegis!” kunde han skriva.
Som värst kan det komma in 100 meddelanden under ett dygn. Jag känner att jag snart blir galen av det här.
Hittills har jag bara gett Karl pengarna för bilen. Mest av allt önskar jag att jag hade pengar nog att ge honom allt han kräver. Då kanske jag skulle bli av med honom.
Läs även: Mina döttrar tycker att jag är en dålig mormor
Nu ångrar jag att jag lät honom övertala mig att åka på semester på hans bekostnad. Jag ångrar också att jag bytte in den gamla bilen, som trots allt fungerade bra nog för mina behov.
Det var dumt av mig att låta Karl bjuda så mycket på mig. Jag förstår ju att det i efterhand kan se ut för andra som om jag har utnyttjat honom. Men jag gjorde inte det! I så fall utnyttjade han mig i lika stor utsträckning, eftersom han nästan flyttade in och bodde gratis hos mig och barnen.
När jag berättar om det här för mina vänner reagerar alla på samma sätt. De säger åt mig skaffa hemligt telefonnummer. Det har jag självklart försökt, men det jag inte tog i åtanke var hur stort förtroende mina barn har för Karl. När de sprang på honom på gatan sa han till dem att han hade tappat bort mitt nya telefonnummer. Då gav min son honom numret direkt.
Jag har försökt säga till barnen att Karl har det tufft för att han är ledsen, och att det är därför han plågar mig. Men de tycker fortfarande om honom. Som de flesta barn älskar de vuxna människor som ger dem presenter och pengar, och Karl har alltid varit snäll mot dem. Nu känner jag att han använder barnen i det krig han har förklarat mot mig.
Jag klandrar mig själv mycket för att jag presenterade Karl för barnen. Jag visste alldeles för lite om honom när jag involverade honom i våra liv, inser jag.
Jag har fått nog av män för en tid. Hoppet är att jag ska få slippa min expojkvän och plågoande. Mina vänner har bett Karl att låta mig och barnen vara i fred, men han säger till dem att jag är en lycksökerska och en hora. En del av det han säger måste jag bara ta avstånd från.
Jag vet ju att han innerst inne vill ha en relation med mig, och att han talar nedlåtande om mig eftersom han vet att jag aldrig kommer att ta tillbaka honom. En man som vägrar acceptera ett uppbrott, och som hämnas när det går upp för honom att han har förlorat sin flickvän, är definitivt inte en man för mig.
Jag har övervägt att ta ett lån för att ge Karl de pengar han menar att han har rätt till, men har blivit avrådd från att göra det av en advokat jag känner. Det finns ju inga papper eller dokument som säger att jag är skyldig den mannen någonting alls. Så nu står jag här, obeslutsam och förtvivlad, i hopp om att saker och ting ska lugna ner sig så småningom.
Artikeln publicerades först hos Klikk.no, som också är en del av Story House Egmont. Artikeln är översatt och redigerad. Namnen i texten har ändrats för att värna om anonymitet.
