Jag såg fram emot mitt nya jobb – tills jag träffade chefen

Att resa sig upp igen efter att ha varit psykiskt nedstämd under en längre tid är allt annat än lätt. Jag har två döttrar att ta hand om och har kämpat på min arbetsplats i många år nu. Det är mer än jag klarar av att bära. Hade jag vetat vad det skulle innebära att gå vidare med mitt ärende, skulle jag kanske istället ha bitit ihop och stått ut med trakasserierna.

Jag bor i en liten stad, och här har jag bott i hela mitt vuxna liv. Döttrarna har sina vänner här, och jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans, trots alla problem jag har kämpat med.

Jag berättar min historia för att visa hur svårt det kan vara att ta sig ur ett mobbningsfall på arbetsplatsen. Även om jag fick rätt och det fastslogs att min chef trakasserade mig, har ärendet gjort mitt yrkesliv nästan omöjligt att hantera. 

Den här historien används mot mig, och jag får aldrig lägga den bakom mig.

Relationer

Läs även: Jag blev bedragen på värsta tänkbara sätt

Sökte nytt jobb inom kommunen

Jag hade gått hemma med små barn i ett par år när jag sökte en tjänst i hemkommunen. Det var utlyst en fast tjänst och ett vikariat, och jag sökte den fasta tjänsten. Jag var på tre intervjuer och visste att jag hade goda möjligheter att få jobbet. Med min utbildning var jag mer än kvalificerad.

Genom en bekant fick jag höra att jag hade fått jobbet, men jag hörde inget från arbetsgivaren. När det hade gått en vecka, tog jag mod till mig och ringde. Jag frågade om någon hade anställts i tjänsten jag hade sökt.

”Du har fått jobbet, men eftersom vi inte har hört från dig tidigare, trodde vi inte att du var intresserad”, var svaret jag fick. Jag sa att jag mer än gärna ville ha jobbet, och vi kom överens om ett möte följande dag. 

Veckan efter började jag den nya tjänsten. Där och då tänkte jag inte mer på att chefen inte hade ringt för att meddela att jag var förstahandsvalet för jobbet. Jag var bara glad att jag hade fått det.

Första arbetsdagen möttes jag och kvinnan som fått vikariatet. Det visade sig att vikaren var en god väninna till vår nya chef. Medan vikaren fick noggrann utbildning och många arbetsuppgifter, blev jag placerad på ett kontor med en instruktionsbok.

”Läs, och du kommer att se vad som förväntas av dig”, sa chefen med ett leende.

Jag hade blivit lovad utbildning och hjälp under prövotiden, men blev sittande och kämpade ensam. När det hade gått två veckor och jag inte hade fått någon introduktion, frågade jag chefen om inte jag också kunde få hjälp att komma igång.

Då gav hon mig en bunt papper som skulle häftas ihop. 

”Det klarar du väl”, sa hon syrligt.

Dagen efter kom hon in till mig och frågade: ”Tycker du att jag är elak mot dig?” 

Då svarade jag ja. Jag kunde inte låta bli.

Hemmets Journal Relationer

Läs även: Varför får jag aldrig en vänskap som håller?

Då förstod jag vad som pågick

Plötsligt var det som om det gick upp för mig vad som höll på att hända. Min chef ville visa alla andra att de hade gett fast anställning till fel person. Målet var att få ut mig under prövotiden och sätta in väninnan, som var vikarie, i tjänsten.

Jag kontaktade fackföreningen och berättade om mina upplevelser. Det visade sig att tre personer före mig hade slutat i tjänsten på grund av bråk i avdelningen. De tog mig på allvar och satte igång en utredning. Konsulter hyrdes in för att se på de mellanmänskliga relationerna och arbetssituationen för var och en.

Det framkom att många hade reagerat på chefens sätt att vara mot underordnade, och det kallades till ett möte där alla uppmanades att vara öppna och ärliga. Problemet var att ingen vågade klaga på henne medan hon var närvarande, så det var bara jag som klagade och uttryckte frustration och förtvivlan. Det slutade med att mötet handlade om mig.

När jag hade sagt mitt reste sig chefen upp och sa att jag hade fel och att jag var illvillig. Den inhyrda konsulten stoppade henne och mötet avbröts.

Hemmets Journal Relationer

Läs även: Elisabeth: Min man skriker på mig hela tiden

Jag sjukskrevs efter chefens agerande

Jag fick en panikattack och läkaren sjukskrev mig i fyra veckor. Efter det har jag haft problem med nerverna. Jag fick för mig att jag inte dög till något.

Men jag kämpade mig tillbaka till jobbet. Jag blev satt att utföra andra uppgifter och var inställd på att gå vidare. 

Men så kom den gamla chefen in till mig ständigt, plockade på småsaker och hittade på onödiga arbetsuppgifter. Jag kände det som om chefen var ute efter att psyka mig.

Till slut var det så svårt att jag gick till företagshälsovården. Där tog de mig på allvar. De pratade med avdelningschefen, som tydligt kände sig pressad. Hon skrev ett brev om hur duktig och plikttrogen jag var, och lade fram det som en dokumentation på att hon inte hade något emot mig. 

De andra menade att hon lade sig platt, och bad mig att lägga problemen bakom mig. Det gick jag med på. Hon slutade ändå inte att plåga mig. Hon började ringa mig hem på kvällen för att säga att hon uppskattade mig, för att nästa dag komma med olika spydiga kommentarer. Jag blev nervös av henne och blev till slut sjukskriven igen. Jag insåg att jag inte kunde arbeta i samma avdelning som henne.

Chefen slutade i tjänsten, och jag fick vara vikarie i en annan tjänst. Där var jag i två år och trivdes mycket bra. Jag fick bra feedback och njöt av att ha det bra på arbetsplatsen. 

Tyvärr fick jag inte vara länge i himlen. När de två årsvikariaten var över, fick jag besked om att de inte visste var jag skulle placeras.

Den oklara situationen gjorde mig väldigt osäker. När jag efter veckor i ovisshet tog kontakt med fackföreningen och de tog tag i saken, blev bråket med min före detta chef åter fört till ytan.

Jag blev tillfrågad om jag var villig att ta ett kompetenstest för att det skulle bli lättare att hitta ett passande jobb till mig. Det sa jag ja till. 

Hemmets Journal Relationer

Läs även: Karin: Jag orkar inte med min mans bortskämda systrar

Kunde inte leva på lönen

Testet slog positivt ut för mig. Men det fanns ingen ledig tjänst för mig inom mitt område, och jag blev till slut erbjuden en halvtidstjänst och 50% studier med 75% lön. Som ensamstående förälder klarar jag inte att leva på så lite. Därför var jag tvungen att tacka nej.

Fackföreningen sa att de hade gjort sitt. De rekommenderade mig att acceptera det jag hade blivit erbjuden. Jag tackade nej och landade med ännu ett nytt vikariat. Och så har det fortsatt, med ständiga hänvisningar till det jag har gått igenom.  Det verkar som om de andra har bestämt sig för att tycka att jag är en bråkmakare, en som aldrig är nöjd.

Men det är inte sant, jag hatar bråk och oro och vill bara göra ett bra jobb.

Nu känner jag mig helt utmattad av alla svårigheterna. 

Jag anser att jag har rätt till en fast plats att vara på och ett ordentligt anställningsavtal. Är det omöjligt att få till, ser jag ingen annan utväg än att gå till rätten. Alldeles för mycket har sagts och gjorts i mitt fall, och det verkar som att jag inte kan komma vidare utan att denna tråkiga historik dras upp.

Jag vill gå vidare med oskrivna blad. Jag önskar att de ger mig en chans att visa vem jag är och vad jag kan. Är det för mycket begärt? 

Artikeln publicerades först hos Klikk.no, som också är en del av Story House Egmont. Artikeln är översatt och redigerad.