Mitt barnbarns beteende är motbjudande

Gynnar det barnen att föräldrarna gör allt som står i deras makt för att ge barnen allt de önskar sig och drömmer om? Är det rätt att alltid låta barnen bestämma vad och hur? Nej, om du frågar mig.

Jag var själv en ”gammaldags” mamma till mina två döttrar och menar att de fick med sig en stabil värdegrund in i vuxenlivet.

Mina barn förstod att man inte kan köpa allt, och att pengar kommer genom hårt arbete. De lärde sig att uppskatta det de fick, och de accepterade att de inte alltid kunde få allt som ”alla andra” hade.

När de var tonåringar skaffade de extrajobb som gav dem möjlighet att köpa trendiga kläder och andra saker som strängt taget inte var nödvändiga. Men de var förnuftiga och sparade också pengar tills de skulle flytta hemifrån.

Jag vill understryka att jag tycker väldigt mycket om alla som jag är mormor/farmor till. Och det är just för att jag älskar dem så högt som jag reagerar med förfäran på deras attityd.

När de så småningom kommer ut i det verkliga livet kommer alla fyra att få en chock. 

De lever ju i tron att föräldrar kan ordna allt, lösa alla problem och lägga allt till rätta för dem i alla livets situationer. Denna inställning är inte sund.

Redan när min äldsta dotter fick sitt första barn slog det mig att det inte fanns några gränser för vad föräldrarna gjorde för den lilla flickan.

Relationer

Läs även: Mina döttrar tycker att jag är en dålig mormor

Under de första åren var jag rörd och glad över att de visade ett så stort intresse för sitt barn. De klädde henne som en prinsessa. Och varje gång de hade varit och handlat fick Frida med sig en leksak hem.

Vi mor- och farföräldrar var också med och skämde bort henne. Hon var vårt första barnbarn och en underbar liten tös, som lindade oss runt sitt lillfinger.

Att hon som femåring aldrig tittade på en present i mer än några minuter innan hon letade efter något som var ännu mer spännande, tyckte vi inte var något att hänga upp sig på. ”Hon växer ifrån ensambarnsfasonerna när hon får syskon”, sa vi.

När Frida fick en syster var alla rädda att hon skulle bli svartsjuk om hon fick samma uppmärksamhet som tidigare – samtidigt som lillasystern fick sin stora dos.

I dag ser jag att Frida redan då borde ha fått höra att man måste dela med sina syskon, och att det innebär vissa förändringar i livet när det kommer en ny familjemedlem.

Djurparken, Legoland, Disneyland och andra nöjesparker – varje år innebär nya, spännande upplevelser för mina barnbarn. Båda mina döttrar har varit livrädda för att deras barn inte ska ha samma saker som jämnåriga barn, eller att de inte ska få uppleva samma saker som kompisarna på förskolan eller i skolan.

De har planerat sina semestrar enbart utifrån barnens behov, även om de egentligen inte har haft råd med allt detta. Resultatet är att de måste avstå från saker som kläder till sig själva eller semestrar som de själva hade kunnat tänka sig.

För en tid sedan läste jag en artikel om att barn har blivit föräldrarnas ansikte utåt. Har barnen rätt kläder, rätt utrustning och har varit på rätt ställen, är föräldrarna framgångsrika.

Hon blir aldrig nöjd

Jag tror att mina döttrar känner att de har lyckats som människor och föräldrar eftersom deras barn alltid har haft allt.

De hade datorer och mobiler medan de fortfarande gick i låg- och mellanstadiet, de har haft topputrustning för både handboll, skidåkning och skridskor. De har deltagit i alla möjliga aktiviteter – ridning, simning, pianospel och alpint - utan att ha saknat någon utrustning.

Som morföräldrar har det varit hopplöst att komma på presenter. Vi har heller inte haft råd att hänga med i den pengakapplöpning som föräldrarna har banat väg för. Våra gåvor till barnen är som droppar i havet och märks knappt.

Redan när Frida var 12–13 år gammal förstod jag att det var på väg åt fel håll.

Jag såg henne aldrig riktigt nöjd och glad. Det verkade som om hon tog för givet att hon fick allt hon önskade sig. Hade hon varit mer ödmjuk och mindre självcentrerad, skulle hon ha varit en underbar människa.

Hemmets Journal Relationer

Läs även: Min mans ständiga kritik förstör vår dotter

Jag är ledsen över att Frida har blivit som hon har blivit. Hon blev myndig för några veckor sedan, och hon verkar kunna gå över lik för att få som hon vill. Hon struntar i andras känslor.

Min dotter är förtvivlad eftersom Frida aldrig är nöjd, men hon fortsätter ändå att dalta med henne. Hon ursäktar henne med att hon är i en svår ålder, men jag ser det inte så.

Mitt barnbarn är helt enkelt bortskämt och otrevligt. Hon tänker bara på sig själv och säger till sina föräldrar att de är både dumma, snåla och odugliga. Jag hade inte klarat av att ta emot sådana utskällningar från mitt eget barn.

Jag menar att föräldrarna har lagt alldeles för lite tid och resurser på sig själva, och alldeles för mycket på barnen. De lever genom sina barn, och det är inte rätt.

Mina egna döttrar gjorde också uppror i tonåren, men det höll sig inom det normala. De scener jag nu har bevittnat mellan Frida och föräldrarna överträffar det mesta. Jag är chockad över hur elak, otacksam och beräknande hon är. 

Hon kallar sin mamma och pappa för tröga, och hon skriker åt dem i ilska att hon hatar dem eftersom de inte gör någonting för henne!

När hon inte får som hon vill, säger hon att hon lika gärna kan dö, för det är ingen som bryr sig om henne. Det gör ont att se hur hon pressar föräldrarna att göra som hon vill.

Hon visar ingen förståelse för att de under hela hennes liv har satt hennes behov och önskningar högst. Tvärtom menar hon att de inte har bidragit alls!

Jag var bara tvungen att säga ifrån

Jag ser hur utmattad min dotter är av konflikterna med Frida, och jag tycker att det är dags att den bortskämda tonåringen kastas ut hemifrån och klarar sig själv. Hon har inte tjänat så mycket som ett öre själv hittills i livet. 

Hon har sovit långt in på dagen på helger och lov i flera år nu och bidrar inte till gemenskapen över huvud taget. Hon tvättar inte sina kläder, och hon plockar inte bort sin tallrik från bordet efter middagen. Hon uppför sig som om hon är drottning och föräldrarna är tjänstefolket. Det är motbjudande att se ett sådant beteende.

För en vecka sedan kunde jag inte vara tyst längre, utan sa vad jag tyckte så att både min dotter, svärson och Frida hörde det. Jag sa att Frida borde ha mött mycket mer motgång, så att hon kanske hade vetat vad ödmjukhet är. Hon har blivit en besserwisser som rackar ner på alla omkring sig, och som inte tycker att något är bra nog om det inte är det allra bästa på marknaden.

Hemmets Journal Relationer

Läs även: Mina föräldrar tyckte att vi var finare än andra

Jag vet inte om de tolererade att jag sa ifrån. Det återstår att se.

Om hon själv hade arbetat hårt för att skaffa sig de saker hon vill ha, skulle jag inte ha sagt något, men det faktum att hon förväntar sig att föräldrarna ska arbeta ihjäl sig för att hon ska bli nöjd provocerar mig.

Jag tror att många unga människor i dag är lika bortskämda och självcentrerade som Frida, och det är synd. När allt kommer omkring är det Frida själv som kommer att lida mest av sin inställning till livet. Jag är rädd att hon kommer att få en chock den dag hon måste klara sig själv.

När jag tänker på situationen slår det mig att föräldrarna bär skulden för den. Inga barn mår bra av att bli curlade i så hög grad. Bara genom att möta motgång och lära sig hantera smärta och besvikelse blir barnen reflekterande och mogna människor.

Föräldrar har ett stort ansvar när det gäller att sätta gränser för sina barn, både när det gäller uppförande och pengar.

Artikeln publicerades först hos Klikk.no, som också är en del av Story House Egmont. Artikeln är översatt och redigerad.