Det är bara några dagar sedan William Sundman Sääf intog scenen inför en fullsatt Södra Teatern i Stockholm. Den klassiska konsertlokalen vid Mosebacke torg har tidigare huserat giganter som Evert Taube, Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk. För Williams del var det en dröm som gick i uppfyllelse.
– Varje gång jag har varit på konsert på Södra Teatern har jag tänkt på vilket trevligt ställe det är, om 20 år kanske jag kan ha konsert här. Det gick fortare än så. Det var väldigt kul. Lite mer nervöst än vanligt men det släppte ganska fort när jag kom igång.
William Sundman Sääf
Ålder: 30 år.
Bor: Stockholm.
Familj: Dotter, 6 år.
Gör: Vissångare.
Lyssnar på: ”Jag lyssnar på allt möjligt men Kent och Pink Floyd är två favoriter.”
Rekommenderar: ”William Bülow O’Nils tycker jag är fantastiskt bra. Han skriver väldigt fina egna visor.”
Aktuell: Omfattande sommarturné med konserter över hela landet.
Spelade in en video på tunnelbanan
Att konstatera att karriären tagit rejäl fart för den 30-åriga vissångaren är ingen underdrift. För ett halvår sedan levde han ett ganska ordinärt musikerliv. Visserligen försörjde han sig på sin musik men mycket tid gick åt att försöka boka in konserter och hitta nya vägar framåt. På kvällarna åkte han ofta in till Gamla stan med gitarren i högsta hugg för att spela visor för krogbesökare och andra som ville lyssna. Men så kom idén att spela in en video på tunnelbanan.
– Jag skulle lämna min dotter på förskolan och tänkte att jag lika gärna kunde ta med gitarren och spela in en låt på vägen hem, berättar William som la upp videon på sociala medier och snabbt fick uppskattning.
Läs även: Körsång håller hjärnan friskare – ny forskning
Stärkt av responsen fortsatte han att bjuda kollektivtrafikens resenärer på visklassiker och egenskrivna alster. Oftast till den ofrivilliga publikens gillande.
– Det brukar vara ungefär hälften som inte visar några känslor alls och hälften som är glada, sen finns det alltid någon som byter vagn när jag kommer. Efteråt kommer det ofta fram folk och säger ”Gud vad härligt, det här gjorde min dag”.
Började vid fyra
Förutom att hans minikonserter glatt många resenärer blev videorna snart ett fenomen på Instagram. Vid årsskiftet sköt Williams följarskara i höjden.
– I början av december hade jag 800 följare, på nyårsafton blev det 10 000 och någon vecka senare var det 50 000, säger William som plötsligt fick betydligt enklare att boka konserter och sprida sin musik.
Även om mycket har hänt på kort tid för William är han ingen nybörjare. Redan när han var några år gammal visade han intresse för den svenska visskatten.
– Det finns ett kassettband där jag är fyra år och sjunger Olle Adolphsson så på något sätt har det alltid funnits där. Sedan började jag spela gitarr när jag var tio, elva år.
Studerade musik på musikhögskolor
Efter gymnasiet lämnade han uppväxtorten Bromma för att studera musik på Gotland men då var fokus en annan genre än den han numera verkar i.
– Jag tänkte bli tonsättare inom modern klassisk musik, säger William som efter två år i Visby fortsatte studierna på musikhögskolan i Göteborg och så småningom Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Parallellt med utbildningen var han verksam som vissångare och när han väl tog sin examen 2023 lockade det mer.
Läs även: Succé för pappornas stämsång: ”Det var en slump bara på svensexan”
– Jag märkte att man behöver vissa färdigheter för att vara tonsättare som jag inte har. Som att orka skicka ansökningar om bidrag och kulturstöd, och gå på ungefär tusen konserter i veckan som man måste låtsas tycka om, skrattar William.
William Sundman Sääf fastnade för visgenren
Att han fastnade för just visgenren beror både på enkelheten och möjligheterna.
– Jag gillar att texterna ofta är berättelser, de är vad de är samtidigt som man kan konstnärliga till det om man vill. Sen tycker jag om att musiken är enkel i grunden. När något är enkelt kan man lattja runt med det, är det mer komplext går det inte att vara fri på samma sätt.
Inspirationskällorna är många men om han ska välja en av de svenska vissångarna är det Olle Adolphson som är upphovsman till visor som ”Trubbel” och ”Det gåtfulla folket”.
– Hans texter är ofta på gränsen mellan det banala och genialiska men det tippar alltid över till genialiskt. Jag tycker också att han är spännande rent musikaliskt jämfört med de andra, säger William som själv gärna försöker få in viss komplexitet i sina kompositioner. Jag är inspirerad av konstmusik när jag skriver visor och kan ha med konstiga taktbyten och annat märkligt. Helst ska det vara så att de som inte har koll kan njuta av en vanlig visa men de som vet vet.
Förband åt Håkan Hellström
Sedan årsskiftet har konserterna avlöst varandra. Den största publiken han ställts inför var när han i mitten av mars fick förfrågan att vara förband åt Håkan Hellström. Först i ett fullsatt Globen och några dagar senare i Scandinavium i Göteborg.
– Det var en märklig upplevelse. Första gången i Globen var jag otroligt nervös, nu dör jag kändes det som. Men det var väldigt roligt. Håkan var en jättefin person och publiken var väldigt gullig, säger William som snart ger sig ut på en omfattande sommarturné i eget namn.
Att göra konserter är en viktig del av hans musicerande även om det finns saker han inte uppskattar.
– Jag gillar inte applåder. Jag blir ofta lite bekväm när folk visar uppskattning, men det är ändå såklart trevligt att de gör det. Det är väldigt roligt att åka ut och spela. Ena dagen spelar man på ett äldreboende i Säffle, andra dagen på ett slott för Anna Kinberg Batra. Man släpps in i rum man aldrig skulle se annars. Det är nästan det roligaste med att vara musiker.
Tonåringar uppskattar visorna
Framtiden för Sverige nya trubadurstjärna ser ljus ut. Till hösten hoppas han kunna färdigställa ett album med sina egna låtar. Annars är ambitionen att fortsätta på den inslagna vägen.
– Jag vill bara kunna göra det jag gör nu, och inte behöva skaffa ett riktigt jobb.
Och kanske är timingen perfekt. Under de tio år William har sjungit visor har han märkt hur intresset för genren letat sig ner i åldrarna. Nuförtiden är det inte ovanligt att han möter tonåringar som sjunger med i låtarna.
– När jag började var det inga unga människor som kom fram och frågade om jag kunde spela något av Allan Edwall men nu kan det vara femtonåringar som önskar en jätteobskyr Bellmanlåt. Vi lever i den plastigaste av världar så det kanske inte är så konstigt att både unga och gamla vill ha något som är på riktigt. En människa med gitarr är så långt ifrån AI man kan komma.
