Åsa Orrmell driver Wallåkra: ”Jag vill hålla det kulturhistoriska arvet levande”

En trappa upp i den gamla fabrikslokalen står nydrejade krukor i långa rader på lagerhyllorna.

De väntar på att brännas i den jättelika, kolslukande ugnen för att bli de unika saltglaserade bruksföremålen som tillverkats i den här delen av Skåne sedan 1864.

– Vi bränner i regel två–tre gånger om året. Det är intensiva perioder när ugnen eldas natt och dag i tre dygn, berättar fabrikören Åsa Orrmell.

Wallåkra Stenkärlsfabrik

Vi befinner oss på Wallåkra Stenkärlsfabrik som ligger i en naturskön dalgång i det lilla skånska samhället med samma namn, knappt 20 minuters bilfärd sydost om Helsingborg.

Åsa Ormell, 67, är vår ciceron och hon berättar om varför det just på den här platsen bränts lerkärl i generationer.

– Dalgången i Vallåkra är en av platserna i nordvästra Skåne där stenkol brutits. I samband med kolbrytningen fick man leran som en biprodukt. Vi använder fortfarande lera från trakten, men kolet köper jag från annat håll.

Hit till Vallåkra kom Åsa Orrmell, som ursprungligen kommer från Stockholm, en dag 1988 med i stort sett bara en ryggsäck och en tandborste i bagaget. Men med en vision om att rädda den gamla förfallna stenkärlsfabriken.

Icakuriren Kultur

Läs även: Silverkonstnären Karin Ferner, 76, smider vidare: ”För mig har Dalarna blivit ett formspråk”

40 år senare är hon fortfarande kvar, stenkärlsfabriken blomstrar och själv har hon blivit ett aktat namn inom kulturarvshistoria.

– Jag tror på det här och så länge jag tycker det är roligt fortsätter jag, säger hon.

Det började med att hon på 80-talet arbetade på ett krukmakeri på Gotland när en av deltagarna, en ung grabb i sena tonåren, berättade att det fanns en gammal förfallen stenkärlsfabrik i hans hemby.

Åsa Orrmell ville rädda fabriken

Åsa blev intresserad och tillsammans med danskan Bente Brosbøl Hansen och den unge grabben Ulf Brandt beslutade hon sig för att köpa och försöka rädda fabriken.

– Den var verkligen i bedrövligt skick när jag kom hit första gången. Här fanns inte ett helt fönster och det var skitigt och nedgånget.

Men Åsa och de andra såg potentialen och inledde ett omfattande restaureringsarbete. Efter ett par år hoppade den danska kvinnan av, men Åsa och den unga grabben från trakten drev den vidare fram till millennieskiftet.

– Min pappa var skeptisk i början. ”Ska du verkligen driva den här fabriken med en grabb som är tio år yngre”. Men sa samtidigt ”är det det du vill så stödjer jag dig.”

Sedan 2000 är Åsa ensam ägare av fabriken.

Tillverkar saltglaserade krus

Som utomstående betraktare kan man säga att hon under alla år fått kämpa i skuggan av konkurrensen från de betydligt mer kända saltglaserade stenkärlen från Höganäs – odödliggjorda genom den klassiska inledningen av August Strindbergs ”Hemsöborna”:

”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.”

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Bortglömt hantverk – Martin lär ut träräfsans konst

Men Åsa ser inte Höganäs som en konkurrent – snarare som en storebror som i likhet med henne håller traditionen med saltglaserade krus vid liv.

Wallåkra Stenkärlsfabrik har kämpat många gånger för sin existens under sin 162-åriga historia, men frånsett kortare uppehåll har den i stort sett varit i oavbruten drift sedan starten.

1 280 grader i ugnen

För 20 år tog Åsa ett beslut om att restaurera ugnen och bygga en kopia av originalugnen från 1864. Den gamla ugnen hade gjort sitt.

– För att möjliggöra ugnsbygget startade jag en insamling. På mina guidningar här i fabriken frågade jag besökarna om de ville köpa en tegelsten för hundra kronor. Två tusen privatpersoner nappade och jag fick bidrag från Riksantikvarieämbetet, Länsstyrelsen, kung Carl XVI Gustaf och även från skånske fotbollskungen Henke Larsson.

Den ”nya” ugnen finns en knarrig trätrappa ner från verkstaden där vi började vårt besök. Den är stenkärlsfabrikens hjärta, ett, på sätt och vis, levande väsen som frustar och dånar, när den når sin fulla kraft.

Det är en cirkelformad ugn som mäter omkring fem meter i diameter. Mitt i finns ett utrymme på cirka 21 kubikmeter där de drejade keramikföremålen placeras så tätt som möjligt. När utrymmet är fyllt muras öppningen igen.

Den eldas sedan genom att Åsa och hennes medarbetare skyfflar in kol genom sju luckor. Det är ett tungt arbete. Ugnen måste matas med ny kol en gång i halvtimmen, för att hålla temperaturen på 1 280 grader.

Under de dygnen blir det inte mycket sömn för Åsa och hennes medarbetare.

Salt skapar ytan – samma teknik som 1864

Tekniken som används är samma som vid starten 1864. Vid bränningens slut kastar Åsa och hennes medarbetare in koksalt som skapar den klassiska saltglaseringen.

Ugnen får sedan svalna ett par veckor till temperaturen nått 100 grader. Därefter bryter man upp den igenmurade öppningen och tar ut de brända keramikföremålen.

– Bränningen och saltglasyren gör lerföremålen hårda som sten. Den härligt bruna färgen kommer från leran, säger Åsa och håller upp ett färdigt Wallåkrakrus.

Åsa arbetar fortfarande i stort sett dagligen i fabriken när hon inte är upptagen med att guida besökare. Men hon har också en kvinna anställd på konsultbasis som hjälper henne med drejningen.

– Det fungerar jättebra. Men egentligen snackar jag mest medan det är hon som drejar, säger Åsa med ett skratt.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Jörgen Lindström knypplar som avkoppling: ”Många tycker att det är tantigt och omanligt”

Nya produkter

På Wallåkra Stenkärlsfabrik tillverkas än idag många av de gamla klassiska krusen och krukorna som varit i produktion sedan tidigt 1900-tal.

Men Åsa har även infört en del nymodigheter, som kaffemuggar och lattemuggar i olika färger och en speciell datormugg.

– Den har en extra bred botten för att man inte ska välta ut kaffet över tangentbordet, förklarar hon.

Hon har också introducerat ett speciellt kärl för vinälskare där man kan förvara sin bag-in-box.

Åsa Orrmell har tilldelats flera utmärkelser

Genom åren har Åsa tilldelats en lång rad utmärkelser för sina kulturhistoriska insatser. 2006 fick hon Svensk Kulturarvs Eldsjälspris, 2013 belönades hon för berömliga insatser för kulturarvet i Helsingborgs stad och hon har även utsetts till Årets Arbetsmyra av Arbetets Museums Vänner.

– Jag vill hålla det kulturhistoriska arvet levande och jag vill att Wallåkra Stenkärlsfabrik ska vara ett besöksmål och en mötesplats för människor, säger hon.