12-årige Milton var mobbad och missförstådd: ”Utan teatern hade jag inte varit här idag”

För två år sedan ville Milton Hagström inte leva. Allt kändes mörkt och hopplöst, som om världen hade stängt sina dörrar och det inte längre fanns plats för honom. Men så kom Emil i Lönneberga in i hans liv – inte som saga, utan som teater och allt förändrades.

Idag står Milton själv på ­scenen. Han kan titulera sig skådespelare och sångare. Teatern har blivit hans hem, hans fristad och hans glädje. Tolv år gammal strålar han av liv och energi. Han har det där rufsiga, blonda håret, den öppna blicken och den nyfikenhet som karaktäriserar Emil och som smittar av sig på alla omkring honom.

När han slår sig ner på kyrktrappan i Gävle centrum blåser vinden genom gatorna. Kepsen flyger av, mamma Maria springer efter den. Milton tar fram sitt munspel och börjar spela. Någon stannar till och lyssnar, en annan ler och höjer tummen i förbifarten.

Det är en anspråkslös stund, men hela hans närvaro och livsglädje ger sig uttryck i munspelets melodi.

Tackar teatern för sitt liv

Efter en stund föreslår Milton att vi ska gå in på ett kafé för att fika. Han beställer en smörgås och en smoothie. Han tar av sig tjocktröjan och tar en klunk av sin smoothie innan han börjar berätta. Framför mig sitter en 12-årig kille, men med en stadig röst och ett djup i sitt sätt att förmedla orden. Han talar lugnt, med eftertanke, som någon som redan hunnit leva mycket länge.

– För mig har livet ett tydligt före och ett tydligt efter. Hade inte teatern kommit in i mitt liv, tror jag inte att jag hade suttit här idag, säger han.

Mamma Maria tar en klunk av sitt kaffe och ser på Milton. Hennes ögon blir tårfyllda och hon lägger sin hand på hans rygg. Hon behöver inte fylla i hans meningar. Hon finns med honom, men Milton sköter samtalet själv.

– Mamma är bäst, utan henne hade jag aldrig fixat det här. Hon är min största supporter.

Maria berättar hur svårt det var att stå bredvid och bevittna utanförskapet och frustrationen över känslan av att aldrig räcka till eller duga som man är. Att se hur det skadar och samtidigt känna att man inte kan hjälpa sitt barn är fruktansvärt.

– Mitt mål var att hjälpa honom att förstå hur värdefull han är, att svårigheterna i skolan inte betydde att han var fel. Jag ville hjälpa honom att förstå sitt eget värde – att det är okej att vara den man är, säger Maria.

Milton älskar att stå på scen

Milton, eller Emil, som många numera känner igen honom som, har blivit lite av en profil hemma i Sandviken. Förutom att han har spelat huvudrollen i Rättviksteaterns uppsättning två somrar i rad, har han medverkat i en rad kultur­evenemang i Sandviken.

Och likheten med Emil är slående: samma glimt i ögat, samma ljusa hår, samma busighet som glimmar till när han pratar. Han skrattar när han berättar om rollen och ­säger att han älskar att stå på scen. För honom har teatern blivit en ny värld, en plats där han får andas, leva och våga vara sig själv. Det gamla livet, det som präglades av ensamhet, utanförskap och mobbning, har han lämnat bakom sig.

Musiken fanns där långt före teatern. När Milton var tre år gammal började han sjunga och spela och redan då älskade han att uppträda. Mormor brukade spela Sven-Ingvars i bilen och deras låtar blev något de delade under bilresorna.

Första gången han stod på scen var han 5 år, klädd i rosa plyschbyxor och tröja. Han sjöng en Sven-Ingvars-låt och minns känslan av trygghet, hur ljuset från scenen värmde och allt kändes rätt.

Men tryggheten blev kortvarig. När han började förskoleklass förändrades allt. Han stack ut, tänkte annorlunda och hade intressen som andra inte förstod. De retfulla kommentarerna började tidigt. Det knyter sig fortfarande i magen när han tänker tillbaka. Han säger att han inte mår bra av att minnas, men berättar ändå, som för att bearbeta.

Han lägger sina händer på bordet och då syns det tydligt att ena handens naglar är ­må­­lade blåa och andra handens naglar röda. Förklaringen kommer snabbt. Det är en ­detalj som sticker ut, men den säger mycket. För Milton handlar färgerna om att våga vara den man är.

Men det tog tid att komma dit. De första tio åren av hans liv präglades av osäkerhet och känslan av att alltid göra fel.

Svårt att hitta sin plats i skolan

Redan fem dagar efter skolstarten i förskoleklass fick han höra att han var för mycket och att han störde. Han skulle spela mördaboll med klasskompisarna och ställde upprepade intensiva frågor om när de skulle börja och hur de skulle spela.

– Det byggde på entusiasm, men frågorna uppfattades som tjat från lärarens sida, som gav otydliga svar. Då förstod inte Milton utan fortsatte att fråga, säger Maria.

– Det blev fel, för där och då blev jag för jobbig med alla frågor, och man menade att jag inte lyssnade när de sa att jag skulle vänta. Jag var dum som inte förstod.

Samma sak upprepades i klassrummet. Maria berättar att Milton alltid haft ett behov av att förstå hur saker hänger ihop.

Åren gick och han försökte desperat hitta sin plats i skolan med sina klasskompisar. Han ville bara vara en i gänget, men hur han än gjorde blev han utanför. En dag kom han hem med blodiga knogar. Klasskamraterna hade sagt att han fick vara med och leka i kojan – om de först fick slå honom med taggiga buskar. Han gick med på det.

–Jag ville bara känna att jag hörde till och inte alltid vara ensam, säger han tyst.

Började stå upp för sig

Varje morgon klädde Milton på sig, fixade håret och sa till sig själv: ”Idag blir en bra dag.” Men kvällarna slutade ofta i tyst gråt. Maria och Milton hoppades hela tiden att det skulle vända, men det gjorde det inte. Skolgången var en kamp och inom honom växte sorgen och frustrationen.

– Jag tog emot och tog emot, tills bägaren rann över för mig. Jag orkade inte vara en slagpåse längre.

När han till slut började stå upp för sig själv, blev allt ännu värre. Han blev i stället bråkstaken som fick skäll och inte kunde bete sig.

– De vräkte ur sig elaka ­saker, hela tiden. Jag kände att jag inte ville leva längre, säger han stilla.

Söndagskvällarna var panik, kroppen reagerade mot blotta tanken på skolan. En gång blev det så illa att ambulans fick tillkallas. Först då fick ­familjen den hjälp de så länge sökt.

Fick rollen som Emil i Lönneberga

För Maria blev de åren en kamp. Hon försökte få skolan att förstå, men möttes ofta av oförståelse. Till slut sökte hon hjälp hos BUP och efter lång väntan fick Milton diagnosen ADHD. Det blev, som hon beskriver det, både en lättnad och en sorg. Lättnaden över att äntligen förstå, sorgen över allt som gått sönder på vägen.

Men så, i oktober, 2023, förändrades allt. Maria satt hemma och bläddrade på Facebook när hon såg en annons: Rättviksteatern sökte barn till en ny uppsättning av Emil i Lönneberga. Hon visade Milton, som först tvekade, men till slut sa att han ville försöka. Han mådde fortfarande dåligt men bestämde sig för att ge det en chans.

De åkte i väg på audition och då bestämde sig även mamma Maria för att hon skulle söka rollen som Krösa-Maja.

Två veckor senare satt ­familjen på bio när ett mejl kom. Maria öppnade det mitt under filmen, läste tyst och förstod. Milton hade fått rollen som Emil. Hon viskade det till Milton, som först inte kunde ta in det, men som några sekunder senare blev så glad att han reste sig, sprang ut på gatan och skrek rakt ut i höstluften.

– Jag fick rollen! Det var som om världen plötsligt öppnade sig för mig, säger Milton och slår ut med armarna.

Där och då vände livet. Från att ha saknat tillhörighet och hopp fick han en plats, en ­gemenskap, ett syfte. För att kunna spela den sommaren bodde familjen i en husvagn i Rättvik. Maria fick rollen som Krösa-Maja och lillebror hjälpte till bakom scenen.

– Livet blev ett pussel – men ett lyckligt sådant. Teatern, människorna och känslan av att få vara sig själv har räddat Miltons liv, säger Maria.

– Utan teatern och alla fina människor hade jag nog inte suttit här idag, säger han och ler.

Funnit sin roll i livet

Han pausar, ser upp mot taket och låter tystnaden tala. Sedan säger han, nästan viskande, att han älskar sitt liv, att han är tacksam varje dag.

– Alla människor behöver förebilder. För mig finns det två personer inom teatern som betyder särskilt mycket: regissören Johan och skådespelaren Gustav. Om jag hamnar i en situation tänker jag: ”Hur hade Johan gjort? Hur hade Gustav gjort?” De följer med mig, jag brukar tänka att de sitter på varsin av mina axlar.

Idag vill Milton dela sin berättelse. Han vill visa att det aldrig är för sent att börja om, att mörker kan vända till ljus.

– När det känns som allra mörkast finns det ändå ett ljus. Man behöver bara hitta sin roll i livet och bli sedd för den man är, säger han.

Nu har Milton bytt skola. Det finns fortfarande utmaningar, men han möter lärare som tror på honom och han vet att det finns en plats för honom där han hör hemma, i kulturen – och han vågar tro på framtiden.

– Jag vill att min berättelse ska ge hopp till andra som måste gå igenom det jag tvingades till, ensamheten och utanförskapet är hemskt, men ge aldrig upp, säger Milton.