Hurra för kulturtanten – och den nya kulturtantsmannen

Alltmer pekar på att begreppet kulturtant är på god väg att gå från att vara ett öknamn till en regelrätt hederstitel. Dessutom har både yngre kvinnor och även män börjat att kalla sig för kulturtant.

Journalisten och folkhögskoleläraren Lisa Boda presenterar i sin nyutkomna debutbok ”Dom kallar oss kulturtanter” en både underhållande och grundlig hyllning till den svenska kulturtanten. Något som visar sig ligga helt rätt i tiden.

Det kännetecknar en kulturtant

– Kulturtanten är en nyfiken och samhällsengagerad person, en allätare – omnivor – och en riktig doer, beredd att ta strid för kulturen, säger Lisa Boda. Det som förenar alla kulturtanter är att det handlar om en personlighetstyp som inte stagnerar utan fortsätter att vilja lära sig nya saker livet ut.

Lisa Boda har träffat mängder med kulturaktiva kvinnor ute i landet, som gör beundransvärda insatser och ett kännetecken är att de är nyfikna och har ”viga själar”. Hon lanserar också det nya begreppet ”kulturtantsmän”, alltså kulturintresserade herrar, som varken vill kalla sig för kulturmän eller -gubbe (osmickrande efter #metoo).

Men trots kulturtantens betydelse och dominans i publiken på teater, dans och författaruppläsningar är hon varken forskad på eller analyserad i någon större utsträckning.

– Det handlar väl om samma gamla tråkiga anledning som generellt har med kvinnor över 60 att göra, säger Lisa Boda. De syns allra minst i medierna och vad de väljer att göra på sin fritid har inte ansetts vara särskilt intressant.

Icakuriren Kultur

Läs även: Kollo för kulturtanter i Fogelstad: ”Vi knarkar kultur”

Är du själv, som 47-åring, en kulturtant?

– Självklart!

Att dagens kulturtant varken är klädd på något särskilt storblommigt sätt eller är uppnäst snobbig bekräftas av den neutrala definitionen från år 2015 i Svenska Akademiens ordlista: ”kvinna som konsumerar el. ägnar sig åt kultur”.

Fler kvinnor än män läser

Att kvinnor i alla åldrar ägnar sig mer åt kultur än män är allmänt känt sedan länge. ”Kulturtantseffekten” är tydligast när det handlar om bokläsning: 75 procent av kvinnorna mellan 65 och 74 år läste en bok minst någon gång i månaden under 2025, enligt Myndigheten för kultur­analys. Läsarna bland männen, i samma ålderskategori, är endast 43 procent.

Glappet mellan män och kvinnor ökar också med åren: kvinnor 75 plus fortsätter att vara kulturaktiva, medan det sjunker rejält för männen. Kvinnor 65 år och äldre utövar även konstnärliga hobbyer mer än män: 34 procent för kvinnorna, 18 procent för männen. Det finns en enda kulturaktivitet, som intresserar män mer än kvinnor: att kolla på fornminnen.

Kvinnor är kulturbärare

De flesta kulturtanter är enligt Lisa Boda fördomsfria: de gillar allt möjligt, fin- och fulkultur, från traktorrace, dataspel och balettpremiärer till fackböcker och poesi. En styrka hos kulturtanterna är också att de är både vetgiriga och orädda att visa att de inte redan kan allting.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: David Thurfjell om varför unga mår allt sämre: ”Barnen bara får och får, till slut uppstår tristess”

Förutom plus-faktorer som är lätt att föreställa sig (hög utbildning, bra inkomst, central bostadsort, socialt aktiva och stora nätverk) finns det en faktor som påverkar hur mycket kultur vi gillar och ägnar oss åt: våra mammors kulturintresse och -vanor. Vilket i sin tur gör kulturtanten än mer betydelsefull, i dag och i morgon.

Enligt skådespelaren ­Simon Norrthon, ordförande för fackförbundet Scen & Film, är kulturtanten vår tids förkämpe för ett vitalt kulturutbud i hela landet. Han nämner bland annat den turnerande folkrörelsen Riksteatern, som i dag har över 38 000 medlemmar, trots en krympande, statlig finansiering.

– Jag tänker på alla dessa kvinnor som arrangerar evenemang och bakar kakor, säger Simon Norrthon. Kultur är en civilisatorisk process och något som vi gör tillsammans. Kvinnorna är kulturbärare och våra frontsoldater, som försvarar folkbildningen och vår öppna demokrati.

Icakuriren Kultur

Läs även: 70 är det nya 20 – de sista ljuva åren

Kulturtanten håller demokratin levande

Simon Norrthon ser kulturtanten som symbolen för ett välorganiserat civilsamhälle med informerade medborgare – det bästa Sverige kan önska. Vilket han inte är ensam om att tycka. Försvarshögskolans rektor Robert Egnell har uppmärksammats för att i diskussioner om den svenska beredskapen uttryckligt hyllat bildning och kulturtanten.

– Om ingen går på teater, läser böcker eller engagerar sig i kulturlivet – vad är det då vi egentligen försvarar? säger Robert Egnell och talar om motståndskraft, gemenskap och tillit, som inte bara kan skapas av institutioner och myndigheter.

– Detta uppstår lika mycket genom det förhållningssätt vi har till varandra och därmed den kollektiva kraft som finns i civilsamhället, studieförbunden och kulturlivet. Därför lyfter jag gärna fram kulturtanten. Hon gör mer än att bära kulturen – hon håller demokratin levande.

Artisten och poeten Emil Jensen har fått mycket uppmärksamhet för att i Sveriges Radio ha tackat Sveriges kulturtanter, som han kallar för ”briljanta kulturtant-­diamanter”: ”En kulturkväll utan kulturtanter skulle bli en kväll utan själva arrangören som gör den, och dessutom helt utan någon som ser eller hör den. Det hade inte funnits någon publik för all dramatik, lyrik och smal musik, all den scenkonst som inte redan är känd musikal eller sänd melodifestival. Tomheten utan dem vore total”.

Inte TANT!

Men ändå gillar inte alla – eller blir smickrade av – att kallas för kulturtant:

– En del av dem jag tagit kontakt med har slängt på luren, säger Lisa Boda, och påminner om att kulturtant ibland är synonymt med glåpord som batikhäxa:

– Att hånfullt kalla någon för kulturtant förekommer framför allt inom högerextrema kretsar. Samtidigt är många stolta och det finns de som tycker att kulturtant är svenskans vackraste ord. För unga kvinnor är ordet tant något neutralt eller spännande. Men inte för äldre, eftersom kvinnors åldrande är så laddat – alla gillar tanter av princip, men ingen vill vara en.

Kulturtant eller inte kulturtant?

JA

Amelia Adamo,
79, medieprofil:
”I allra högsta grad!”

Marianne Enge Swartz,
85, grundare av Elin Wägner-sällskapet:
”En ärofylld titel”

NEJ

Marianne Lindberg De Geer,
80, konstnär och författare:
”Nedlåtande och avsexualiserande”

KANSKE

Kläddesignern Gudrun Sjödén kallar sig inte självklart kulturtant, men säger att hon klär kulturtanterna och hennes Facebook-konto heter… ”Kulturtanten”

Med andra ord är det en bit kvar till att alla anser att kulturtant är odelat positivt:

– Vi har en åldersfixering och en könsmaktsordning i dag som utmålar de här kvinnorna som gamla och därmed inte viktiga, säger Simon Norrthon och fortsätter:

– Kulturtant är ett ord vi måste reclaima och börja ta till oss med stolthet, precis som ordet bög. För utan kulturtanterna skulle vi stå oss slätt.

Vem tar över?

Enligt Lisa Boda har det varit kul och inspirerande att jobba med boken och träffa så många entusiastiska kvinnor runt om i landet. Men det har också väckt en farhåga för framtiden: Vem ska ta över efter dem?

Icakuriren Kultur

Läs även: Åsa Moberg ångrar att hon inte sökte försoning med sin mor: ”Man skulle hata sin mamma”

För en stor del av dem som jobbar hårt med att bära upp det lokala kulturlivet, söka pengar och värna bildningen, är äldre. Eller snarare äldre äldre:

– Sveriges kulturtanter är fantastiska och superaktiva, men många är i 80-årsåldern, och uttrycker att det är svårt med föryngringen, säger Lisa Boda. De gräddar våfflor ”till förbannelse”, sopar, bokar in föreläsare och håller i en massa osynliga trådar. Allt det här blir svårt att ersätta. Vi kan inte luta oss tillbaka och tro att det automatiskt dyker upp någon ny kulturtant som tar ansvar.

Simon Norrthon, som i första hand vill se politiker som engagerar sig för ett rikt och fritt kulturliv, med stark offentlig finansiering, riktar sig också till männen, de som ännu inte tagit kulturlivs-klivet:

– Jag skulle önska att män var lika nyfikna som kvinnor, vågade och ville sänka garden och intresserade sig mer för personlig utveckling, säger Simon Norrthon och fortsätter:

– Jag tror även att det är ett ansvar man kan ta som medborgare att försöka få med någon som kanske inte är en van kulturkonsument, som är osäker i den miljön och att sedan ta sig tid och prata om vad man har varit med om. Det tror jag kan vara en väg framåt. 

Källa: SCB, Myndigheten för kulturanalys och ”Dom kallas oss kulturtanter”