Johanna Bäckström Lerneby: ”Pappas för tidiga död har präglat mig”

Vi ses på Kungsholmen i Stockholm, som är Johannas hemmaarena. Här utspelas stora delar av hennes liv. De två vuxna döttrarna bor i samma stadsdel, likaså exmaken. Hon och döttrarna hörs varje dag och ses flera gånger i veckan. 

Hon är också tight med sina egna systrar. När vi ses håller Johanna på och planerar lillsyrrans femtioårsfest, och filar på talet som hon ska hålla. Det är med andra ord mycket familj i Johannas liv, och på sätt och vis är det inte så stor skillnad mot hur hon växte upp – i byn Måttsund, sydväst om Luleå.

– Alla som är från Luleå vet vad Måttsund är, för där ligger Luleås slalombacke. Det är ingen stor by, när jag var liten fanns det inte ens en skola. Jag bodde i ett hus mitt i byn med mamma, pappa och två yngre systrar. Mina kusiner på mammas sida bodde i samma by, och kusinerna på pappas sida i grannbyn. Efter skolavslutningen flyttade vi alla ut till stugorna på ön Halsön utanför Luleå, och fortsatte att umgås. Jag tror att jag var tjugo år när jag firade midsommar utan min kusin Fredrik för första gången. 

Förlorade sin pappa som 17-åring

– Allt var väldigt tryggt och förutsägbart, tills pappa dog när jag var 17 år. Han fick en hjärtinfarkt och var bara 44 år när han gick bort.

– Det var en chock. Alla var helt oförberedda och jag minns att jag tänkte att jag aldrig någonsin kommer att vara med om någonting värre i hela mitt liv. Så hemskt var det. Och jag tror att pappas för tidiga död har präglat mig mycket. Det ena är så klart att jag alltid har saknat min pappa, men i efterhand kan jag också se att erfarenheten av en sådan kris i ung ålder har gjort mig väldigt trygg i att jag klarar kriser och tunga perioder. Jag vet att allt blir bättre med tiden, även om det inte känns så just då. Och det har gjort att jag blivit väldigt bra på att resonera med mig själv och se saker ur ett positivt perspektiv, även när jobbiga saker händer.

Icakuriren Resor och fritid

Läs även: Icakurirens Kulturkryssning

Johanna brukar säga att hon är ”som folk är mest”. Det betyder normal och vanlig, och det är positiva ord, understryker hon.

– Jag kommer ju från landet, kom ihåg det. Jag hänger fortfarande mycket med mina kusiner. Ta Fredrik som exempel. Han har aldrig flyttat från Måttsund, han kommer att bo där resten av livet. Jag trivdes också bra i Norrbotten, och kände aldrig att jag behövde flytta söderut, sådär som många andra resonerade. På gymnasiet pratade ju alla om att de ville till Stockholm. Så kände inte jag.

Johanna Bäckström Lerneby

Ålder: 52 år.
Bor: Kungsholmen i Stockholm.
Familj: Två vuxna döttrar, en pojkvän och hans tre döttrar.
Yrke: Journalist och författare. Är nyhetschef och ansvarig utgivare på SVT Sport.

Bakgrund: Har jobbat som sportreporter på Norrbottens-Kuriren, kriminalreporter på Göteborgs-Posten, varit reporter på SVT:s ”Uppdrag Granskning”, samt kriminalchef på Aftonbladet. Har prisats för sitt journalistiska arbete och bland annat fått både Stora journalistpriset och Guldspaden – två gånger. Har skrivit de uppmärksammade fackböckerna ”Familjen” och ”Spelkungen”.

Aktuell: Med spänningsromanen ”Den rätta flickan”, Bokförlaget Polaris. Det är andra delen i serien om den civila utredaren Hanna Back. Första delen är ”Den sjunde pojken”.

Johanna Bäckström Lernebys dragning till journalistik

Däremot hade hon tidigt en dragning till journalistik. Hon gick bara i gymnasiet när hon knallade in på Norrbottens-Kurirens redaktion och frågade om hon kunde få börja jobba där.

– Jag tyckte att det verkade kul att intervjua folk, dessutom verkade det så grymt att ha sin byline i tidningen. Jag jobbade extra på en Ica-affär, men så bytte vi chef och jag behövde ett nytt extrajobb. Min kusin Fredrik, som är elektriker, drog elen i Kuriren-huset. En dag skulle jag lifta hem till Måttsund med honom, men han var inte klar med sitt jobb. 

– Då passade jag på att gå upp på Kuriren-redaktionen och presentera mig: ”Kan jag börja jobba här?”. Responsen var ungefär: ”Ring inte oss, vi ringer dig”. Och de ringde såklart inte. Men jag är ju positivt lagd och tänkte: ”Kul, nu har jag nästan fått jobb där”. Snart skickade jag in en artikel till ungdomssidan – om sommarens fotbollsskola. Den publicerades – helt omskriven, men ändå. Och på den vägen är det. Gubbarna på sporten ville inte skriva om ungdomsidrott, så det passade dem bra att jag gjorde jobben som ingen ville göra.

Icakuriren Kultur

Läs även: Systerns död blev början på Tina N Martins författarkarriär: ”Jag skrev mig genom sorgen”

Den där positiva inställningen och tron att allt ska gå bra – är det typiskt dig?

– Verkligen. Jag är ingen orolig själ. Jag har alltid utgått från att folk vill mig väl. ”Jättebra om jag kan hjälpa dem med ungdomssidan”, var min inställning. Nu när jag blivit lite äldre kan jag se att det har varit ett mönster i livet. Jag antar att min trygga bakgrund har med saken att göra. Och så är det väl min personlighet. Jag tror på en kombination av arv och miljö.

Det känns som att du träffade rätt i yrkesvalet?

– Direkt. ”Det här jobbet passar mig”, tänkte jag när jag gjorde mina första jobb. På den tiden var det extremt svårt att komma in på Journalisthögskolan. Mina betyg var inte dåliga, men de räckte inte. Jobbvägen blev mitt sätt att ta mig in i branschen. Efter studenten började jag jobba på sporten på Kuriren, lokaltidningen i Luleå, och parallellt gick jag en medieutbildning på Kalix folkhögskola. Jag sökte deras populära journalistlinje och kom faktiskt in. Men då hade jag fått jobb på Göteborgs-Posten, så jag hann aldrig börja. Men det var bra att jag sökte, för på intagningsprovet träffade jag Ebbas och Noras pappa Mats.

”Kan vi inte skaffa en bebis?”

De flyttade till Göteborg, och det unga paret etablerade sig i stan. Och snart blev det barn.

– Det var helt och hållet Mats förtjänst. ”Kan vi inte skaffa en bebis?”, frågade han. Jag var 23 när vi fick Ebba. Alla trodde att hon var en olyckshändelse, men hon var verkligen planerad. Senare har jag tackat Mats, för jag hade nog inte kommit på det själv. Jag har alltid tyckt om att vara en ung förälder. Ebba hängde med på allt, jag minns inte att något var jobbigt. Två år senare kom Nora.

Johanna konstaterar att hon har gjort allt tidigt.

– Jag skaffade barn tidigt, fick fast tjänst tidigt, skilde mig tidigt… Jag gjorde allting tio, femton år för tidigt. Nu skiljer sig alla andra, och jag bara: ”Men det där är ju så femton år sedan”.

Och du blev tidigt framgångsrik kriminalreporter, säger jag, och Johanna skruvar på sig. Så osoft att tänka på sig själv som framgångsrik, säger hon. Dessutom betyder framgångar i sig ingenting. Priser och utmärkelser i all ära, men det är att vara ute på fältet och träffa folk som är hennes verkliga drivkraft.

Föredrar att vara ute på fältet som journalist

– Jag förstod ganska snabbt att jag intresserade mig för saker som andra reportrar inte gick igång på. Mitt första långa jobb tycker jag fortfarande är skitbra, och det är ett bra exempel på hur jag arbetar. Det publicerades 2005, det är över tjugo år sedan nu. Det handlade om bötning, som var en företeelse i Göteborg. 

– Jag har alltid varit en reporter som föredragit att vara ute på fältet framför att sitta inne på redaktionen. Om jag jobbade kväll så åkte jag helst runt med en fotograf och bara snackade med folk. Det var så jag först fick höra talas om bötning. Alla unga jag pratade med hade koll, men när jag frågade myndighetspersoner om samma sak så visste de ingenting. Till slut hade jag 120 källor som pratade om bötning, och jag gjorde ett stort reportage i tidningen.

Johanna beskrev hur ungdomar i Göteborg hade börjat kopiera de kriminella gängens tillvägagångssätt, men istället för utpressning kallade man det bötning. Det handlar om att gärnings­personen hittar på en påstådd skuld eller kränkning och tvingar offret att betala pengar eller lämna ifrån sig värdesaker under hot om våld.

– Låt säga att du och jag går på samma högstadieskola och jag tycker att du tittar snett på mig. Då bötar jag dig på hundra spänn och jag vill ha pengarna på onsdag. Min artikel fick mycket uppmärksamhet, och visade att fenomenet var spritt över hela Sverige. Men vuxenvärlden hade inte haft koll på det.

Johanna Bäckström Lerneby är sportchef på SVT

Örat mot marken-journalistiken verkar vara din grej.

– Det är verkligen, verkligen min styrka. Dels gillar jag kontakten med människor, dels är jag väldigt nyfiken. Fortfarande – efter 30 år i yrket – kan jag känna: ”Tänk att jag har ett jobb där jag får fråga människor saker”. 

– Numera jobbar jag på sporten och minst en gång i veckan slår det mig att jag har ett så kul jobb. Vi håller på och programutvecklar ”Sportnytt” och ”Sportspegeln”, och nyligen hade vi en halvdagsworkshop. Då slog det mig: ”Tänk att jag får vara med om det här”. Det är ju inte så konstigt egentligen, det är ju jag som är chefen. Men ändå! Det är två av SVT:s största titlar, och vi som satt i det rummet är med och bestämmer hur programmen ska se ut i framtiden. Det är inte klokt!

Ännu en viktig nyckel till att vara en bra journalist är att vårda och hålla kontakt med sina källor, tipsar Johanna.

– Nyligen blev jag intervjuad av en student på Journalisthögskolan. Jag gav henne rådet att alltid be om folks mobilnummer när hon är ute på jobb. Men också att lägga på minnet vad folk säger. Jag har alltid jobbat så. Och jag brukade följa upp mina möten med människor med ett sms: ”Hej, det är jag! Hur gick det med mammas operation? Har hon fortfarande ont?”. Inte för att jag ville ha något av någon, utan för att jag tycker att det är vänligt och mänskligt. 

– Men det innebar ju också att nästa gång jag åkte till Hammarkullen på jobb så hade jag tre personer att ringa: ”Hej, du, nu jobbar jag med den här skjutningen. Är du okej? Vet du något mer om den?”. På så sätt fick jag massa information och var inte så beroende av polisens uppgifter.

Icakuriren Kultur

Läs även: Malena Ivarsson, prästdotter och sexolog: ”Mitt yrke är närbesläktat med pappas”

Krimreporter på Göteborgs-Posten

På Göteborgs-Posten var Johanna Bäckström Lerneby en profilerad ­kriminalreporter. Det var givet att just kriminaljournalistik skulle bli hennes bevakningsområde.

– Det är ju så spännande! Kriminaljournalistiken rymmer livets stora känslor – kärlek, hat, svek, girighet, avund… Alla dödssynderna finns samlade, ganska ofta i samma rättsfall till och med. För mig är det helt oemotståndligt.

Hennes mest uppmärksammade journalistik är nog ändå den om familjen Ali Khan i Angered i Göteborg. Under mer än ett decennium följde Johanna familjen som kontrollerade en hel förort med 50 000 invånare, och hon är den enda journalist som har fått en lång och ingående intervju med familjens överhuvud.

Hur kommer det sig att han ville prata med dig?

– Jag tror att det finns tre anledningar. För det första var han störd över mediabilden av hans familj – att de utmålades som en maffiafamilj. Han ville ge en annan bild. För det andra är han en patriark och imam, en person som är van att bli lyssnad på. Han är fåfäng och jag tror att han blev smickrad över att bli tillfrågad. För det tredje hade han och jag personkemi. Vi kom bra överens helt enkelt. Han är smart och intressant att prata med. Och jag tror att han tyckte att det var intressant att prata med mig. Jag ifrågasatte och var genuint nyfiken på svaren. Det uppskattade han, tror jag.

Vad tyckte han om att du skulle skriva boken?

– Det gillade han inte. Och jag bad ju inte om lov. Jag berättade att jag skulle skriva en bok, och frågade om han ville medverka. Då hade jag redan gjort en uppmärksammad intervju med honom i Aftonbladet. Jag sa att boken skulle bli bättre om han medverkade i fler intervjuer, men han ville inte. ”Hör av dig om du ändrar dig”, sa jag. Sedan boken kom ut har vårt förhållande varit ganska frostigt, och idag har vi ingen kontakt.

Har du varit i många hotfulla situationer?

– Ibland, det ingår i jobbet som kriminalreporter. Men kanske inte så ofta som de tuffa grävreporterkillarna vill göra gällande. Jag är absolut inte aningslös. Innan jag åkte hem till familjen hade jag rekat ordentligt och rådfrågat en rad olika personer. Så jag har aktat mig. Men egentligen är min säkerhet ingenting som jag pratar om offentligt, utan konstaterar bara att jag är försiktig när det behövs.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Krimkungen Jens Lapidus om böcker, brott och en sumpad filmkarriär: ”Det har säkert gynnat mig att se bra ut”

Tillbaka på sporten

Nu har Johanna lämnat Göteborg och har istället sin bas i Stockholm. Hon har också lämnat kriminaljournalistiken och jobbar som chef på sporten på SVT. Varför hon jobbar med sport är den absolut vanligaste frågan hon får. Ja, varför jobbar denna samhällsengagerade, prisvinnande och grävande kriminalreporter numera med sport? Johanna erkänner att hon aldrig riktigt har förstått frågan.

– Sporten har alltid legat mig varmt om hjärtat, det var ju där jag började. En rolig tjänst kom ut, jag sökte – och fick den. Jag är jätteglad över att det blev sporten igen. Och är man samhälls­intresserad är det omöjligt att inte också vara intresserad av sport. Idrott är en så stor del av samhället, alla som bor i det här landet kommer i kontakt med sport. Antingen att man har barn som idrottar, idrottar själv, håller på något lag eller ser sport på tv. Och gör man inget av det så betalar man i alla fall skatt som går till idrottsrörelsen. Och man borde bry sig därför.

Och om hon inte hamnat på sportredaktionen hade det kanske inte blivit några kriminalromaner. Fotbolls-VM och friidrotts-EM i all ära, men Johanna kom underfund med att hon saknade att intervjua poliser och gräva ner sig i förundersökningsprotokoll.

Lustfyllt att skriva böcker

– Mmm, så är det. Men det spelar också roll att jag numera är chef – och inte reporter. Att skriva böckerna blev ett sätt att behålla reportern i mig. Jag jobbar väldigt journalistiskt och gör mycket research också i mitt skönlitterära skrivande. 

– Min första bok, den om de tyska pojkarna, är baserad på gammal research som jag gjorde på ”Uppdrag granskning”. Jag hade fått reda på att det fanns ett HVB-hem som tog emot tyska gatubarn från Berlin. Hemmet drevs av en tysk man, och det var stora problem där. Jag gjorde aldrig klart jobbet, och jag har alltid haft så dåligt samvete för det. Jag har ofta funderat över hur det gick för de där pojkarna. Så jag plockade in den storyn i boken. Samma sak med de hedersförtryckta flickorna i nya boken – den är också based on a true story.

Att skriva böcker är lustfyllt, inte minst för att hon inte behöver förhålla sig till sanningen på samma sätt som i en fackbok.

– Jag brukar tänka att allt skulle kunna vara sant, men att det inte måste vara det. Det är jag som bestämmer om det ska vara vinter eller inte. Mina dokumentära böcker bygger ju på att allt är sant. Då jobbar jag ”line by line”, det vill säga går igenom texten rad för rad för att kolla att det stämmer. Inget får vara fel i fackböcker – särskilt inte när man som jag jobbar med farliga personer.

Johanna Bäckström Lerneby blev vuxen i Göteborg

Göteborg betyder fortfarande mycket för Johanna, och det är ingen slump att hennes kriminalromaner utspelar sig just där. Det är en stad som hon känner utan och innan, dessutom är den lagom stor för ett kriminaldrama.

Är Göteborg hemma?

– Jag var bara 21 när jag flyttade dit. Det var där jag blev vuxen. Jag bodde där i nästan 30 år, och det är där mina barn är födda och uppvuxna. Jag älskar Kungshöjd, Magasinsgatan, lukterna och den avslappnade stämningen. Så självklart kommer Göteborg alltid att ha en speciell plats i hjärtat. Samtidigt är Luleå hemma. Jag åker till Luleå varje sommar, då drar ju hela släkten ut till ön. Men jag måste också säga att jag trivs väldigt bra på Kungsholmen.

Bra på att koppla bort jobbet

Du som har gjort allt så tidigt…

– … undrar: var är barnbarnen? Jag har sagt till mina döttrar att om ni hade varit som jag hade jag haft flera barnbarn vid det här laget.

Blir det tidig pension också?

– På sätt och vis vore det gött. Folk tror att jag har problem att lata mig, men det har jag absolut inte. Jag kan ligga i soffan en hel helg och glo på serier trots att det är sol ute. Jag tror att det är det som har räddat mig från utbrändhet. Jag är bra på att stänga av och koppla bort. Samtidigt har jag svårt att se att jag inte skulle jobba alls. Det vore gött att gosjobba, och inte alltid ha gasen i botten.