Eva Melander fick sju missfall: ”39 år är väldigt sent att komma på att man vill ha barn”

Hon är 49 år, nyligen permitterad från Trafikverket, mamma till två utflugna barn som hon mesta­dels umgås med via swish, och fast i ett äktenskap som har gått i stå.

Livet kunde sannerligen vara roligare för Agneta Strömberg, som gömmer brieostar i tvättmaskinen för att undkomma sin hälsoivrande makes dömande blickar. Hela sitt liv har hon vurmat för Frankrike utan att någonsin komma dit, tills chansen till en vistelse i Provence plötsligt uppenbarar sig. Från den dagen blir ingenting sig likt. I sina drömmars land genomgår den ­oförlösta Agneta en metamorfos som påminner om lavendelfältens explosiva knoppning.

Spelar huvudrollen i ”Je m’appelle Agneta”

Efter att ha gjort succé såväl i bokform som på teaterscenen har nu Emma Hambergs magnum opus ”Je m’appelle Agneta” blivit film. In i det längsta var det en statshemlighet vem som tilldelats huvudrollen som ­Agneta, även om Emma Hamberg tidigt proklamerade att den utvalda var en ”helt makalös” skådespelerska. 

Några ­veckor efter att det basunerats ut att det åtråvärda uppdraget gått till Eva Melander träffar jag Eva på en restaurang, fransk förstås. Efter ett par år med munkavle får hon äntligen berätta om sin insats i filmen som spelades in redan hösten 2024.

– Jag blev överlycklig när jag efter en lång och tuff väntan fick veta att jag hade fått rollen. Överlycklig! Det kändes helt givet att det var någonting som jag ville göra, speciellt efter att ha träffat regissören Johanna Runevad som verkade se en omedveten humor hos mig. Efter att ha spelat många tung­sinta och gruvsamma personer med mord i sinnet var det jättekul att få ägna sig åt en varm dramakomedi, förklarar Eva och tar en tugga av den saltbakade jord­ärtskockan som vi efter lång överläggning båda har bestämt oss för att beställa in.

Agnetas återkommande bords­kamrat i filmen är den äldre aristokratiska gayherren Einar som hon oönskat får om halsen. Rollen görs av en formidabel Claes Månsson. Att döma av hans och Evas lyhörda samspel kan man tro att de har känt varandra i evigheter, men faktum är att de var helt nya för varandra när projektet inleddes. Eva har bara superlativer till övers för sin motspelare.

– Claes är en genomljuvlig person och också så naturlig i sin komik. I den här filmen gör han en karaktär som bär på ett mörker. Han är en sådan stor skådespelare genom att han har hela den där spännvidden, från ett stort bråddjup till slapstick. När jag och Claes provfilmade mot varandra kändes det nästan overkligt. Innan jag ens hade kommit in på Teaterhögskolan såg jag honom i många olika föreställningar. Han har alltid varit en av de där som man skulle vilja bli som.

Icakuriren Kultur

Läs även: Författaren Emma Hambergs liv är som hämtat från en roman: ”Medan vi gifte oss, rusade lösa tjurar på gatan”

”Agneta är som en god vän”

Då sista scenen var filmad och det hade blivit dags att ta avsked från Agneta uppstod en oväntad separationsångest hos Eva.

– När jag har jobbat färdigt med en karaktär brukar jag vanligtvis känna: Nu får du gå hem till ditt och ta hand om dig själv. Jag orkar inte med dig mer. Med Agneta kände jag precis tvärtom: Gå inte! Jag vill att du ska vara med mig resten av livet. Agneta är som en god vän. Hon är så inspirerande i sin chosefrihet, sin energi och sitt mod. Jag ser ”Je m’appelle Agneta” som en väldigt mänsklig berättelse om att försöka axla det som omgivningen kräver av en utan att tappa bort sig själv. Det där är så igenkännbart, tycker jag.

När det kommer till konkreta jämförelser mellan rollkaraktär och uttolkare kan Eva konstatera att hennes egen personliga utvecklingskurva nådde sitt krön avsevärt mycket tidigare än ­Agnetas, trots att det även i hennes fall fordrades en del famlande för att hitta rätt.

– Det här med att bli skådis var en ”Agneta-resa” för mig. Jag kom ju inte från någon sådan bakgrund. Det var så långt ifrån miljön jag växte upp i. Ingen i min omgivning sysslade med skådespeleri, vilket medförde att det tog ganska lång tid för mig att förverkliga den sidan av mig själv.

Läste psykologi

Eva tillbringade sin uppväxt i industri­staden Gävle – med en mamma som arbetade med att utbilda intensivvårdssjuksköterskor på stadens högskola, en pappa som var byggnadsingenjör och en två år äldre bror som sedermera blev läkare. Själv var Eva intresserad av psykologi. Så intresserad att hon faktiskt under en termin läste ämnet på universitetsnivå. Det är också inom psykologyrket hon tror att hon hade landat om inte skådespeleriet hade kommit emellan. Mitt emot Vasaskolan där hon gick i gymnasiet ligger Gävle teater som varje år lånade ut sina lokaler till skolans kulturförening som fick sätta upp en egen föreställning. Det var där som 16-åriga Eva i slutet av första ring gjorde scendebut som snattande kille i en sketch.

– Jag har nog aldrig varit så nervös som då. Jag trodde verkligen att jag skulle kräkas. Men när jag kom in på scenen kände jag att scenrummet var speciellt. Att vara där på scenen tillsammans med mina motspelare och kommunicera en berättelse, det slog högt.

På festen efteråt blev Eva stoppad av en äldre skolkamrat, tillika blivande filmklippare, som berömde henne ­insats och uppmanade henne att söka till ­Teaterhögskolan.

– Jag tog det till mig och började fantisera om att bli skådespelare. När jag hade gått ut gymnasiet flyttade jag till Stockholm och läste en förberedande teaterutbildning på halvtid. Efter ett halvår kände jag att jag kunde hålla på med skådespeleriet oavbrutet utan att tröttna. Jag tog en massa extrajobb – däribland som servitris och inom hemtjänsten – för att försörja mig och sjösatte samtidigt olika teaterprojekt. Exempelvis startade jag humorgruppen Dotterbolaget tillsammans med bland andra Anna Blomberg som än i dag är en nära vän.

Icakuriren Kultur

Läs även: Mästerimitatören Anna Blomberg skulle ha spelat alla roller utom en i Je m’appelle Agneta

Sökte teaterhögskola sju gånger

Parallellt sökte Eva frenetiskt till landets teaterhögskolor. På sjunde försöket kom hon in i Malmö.

– För mig som hade jobbat hårt och ofta obetalt för att få syssla med teater någon timme här och där var det en dröm att helhjärtat få ägna mig åt skådespeleriet, minns hon.

Hemma i Gävle höjde mamma Dagny förvånat på ögonbrynen åt dotterns yrkesval.

– Hon tyckte det var lite konstigt att jag som alltid hade haft en stark egen vilja och integritet ville ägna ett helt yrkesliv åt att låta andra regissera mig. Även om jag förstår vad hon menade har jag alltid upplevt att det finns en viss frihet i varje rolltolkning. Det är klart att det ibland har tjorvat i samarbetet med vissa regissörer, men jag är för tålmodig för att hamna i konflikt med folk.

Icakuriren Kultur

Läs även: Skådespelaren Jessica Zandén: ”Utan medicinen hade jag kanske varit död nu”

Behovet av att vara oberoende har tagit sig andra uttryck. Under de snart 24 år som gått sedan Eva utexaminerades från Teaterhögskolan har hon konsekvent tackat nej till erbjudanden om anställning och i stället hållit sig till tidsbegränsade uppdrag.

– Har man en anställning måste man förhålla sig till det som gäller på den arbetsplatsen. Min arbetsuppgift är att berätta en historia, vilket jag lyckas bäst med när jag har nya uppdragsgivare och får ingå i nya ensembler. Jag ville vara frilansare innan jag ens visste att ordet fanns. Redan när jag som sjuåring började i skolan kände jag att den där inrutade och förutsägbara tillvaron inte riktigt var en modell som passade mig.

Avklädda scener

Förnyelselustan avspeglas också i Evas breda palett av rolltolkningar. Gemensamt för flera av hennes roller är att de har krävt personliga uppoffringar som kanske skulle få många andra skådespelare att rygga tillbaka. Att Eva själv inte nödvändigtvis ser det som uppoffringar förstår jag under samtalets gång. När jag lite försynt påpekar att det är en del avklädda scener i ”Je m’appelle Agneta” replikerar hon avfärdande:

– Ja Gud ja, men det bekommer mig inte alls. Det var länge sedan i min karriär som jag dealade med det. Numera känner jag att det är en ynnest att få låna ut sin kropp till en roll. I det här fallet är det extra kul att på ett ocensurerat sätt få gestalta en medelålders kvinna som återupptäcker sin sexualitet. Det bekymrar mig inte hur mina rollfigurer ser ut och vad andra ska tänka om det.

Eva Melander vann en Guldbagge för sin roll i ”Gräns”

Ett förvandlingsnummer av högsta kaliber fordrade huvudrollen i filmen ”Gräns” som Eva belönades med en Guldbagge för. För att kunna porträttera tulltjänstemannen Tina som i själva verket är ett troll tvingades hon träna bodybuilding, gå upp 18 kilo i vikt och bära en mask som det varje inspelningsdag tog fyra timmar att få på plats.

– Jag skulle aldrig genomgå så stora förändringar om inte projektet kändes lockande. ”Gräns” var den ultimata utmaningen. Inför inspelningen var jag tvungen att äta med en och en halv timmes mellanrum, trots att jag inte var hungrig. Jag hade hjälp av en dietist och en personlig tränare. Det man måste förstå är att arbetet med rollen börjar redan när man lägger på sig vikt och tränar upp sig. Det är ingenting som man klarar av att göra samtidigt som man har ett annat jobb. På samma sätt kan man inte leva ett vanligt liv när man sedan ska gå ner alla de där kilona igen. Det kräver att man fokuserar ­enbart på det.

Hennes i dag 51-åriga kropp skulle ­förmodligen inte stå pall för den massiva transformation som ”Gräns” in­begrep, fastslår Eva med jämnmod. Men alltjämt är hon öppen för nya utseende­mässiga omvandlingar.

– Jag ser inga gränser för hur udda och vitt skilda personer jag kan göra. Förvandlingskonsten är själva yrket, och det är det som jag går i gång på.

Fick missfall sju gånger

Parallellt med att Evas karriär för ett tiotal år sedan var på starkt uppåtgående befann sig privatlivet på en bottennivå. Mamma Dagny insjuknade i cancer och dog 2016. Under samma tid försökte Eva utan framgång bli mamma, först på egen hand genom IVF och senare tillsammans med sin nuvarande sambo.

– Eftersom min bror har tre barn och jag har en massa vänner med barn resonerade jag länge att jag kanske inte behövde ha några egna. Men så började den biologiska klockan ge sig till känna. Då var jag 39 år, vilket är väldigt sent att komma på att man vill ha barn.

Att hon hade åldern emot sig blev allt tydligare ju längre försöken pågick. Sju gånger blev Eva gravid. Lika många gånger fick hon missfall, ibland så sent som halvvägs in i graviditeten.

– Missfallen var väldigt slitsamma, både kroppsligt och mentalt. Liksom när jag många år tidigare sökte Teaterhögskolan sju gånger intalade jag mig att jag inte fick ge upp. Jag blev disciplinerad i mitt sörjande och tillät mig ett och ett halvt dygn av sorg efter varje missfall. Jag visste att om jag skulle gå under av förtvivlan varje gång det hände skulle jag inte orka försöka igen.

Till slut kände Eva att hon hade nått vägs ände i sin kamp för att bli mamma.

– Jag kom in i en fas där jag tänkte: Nu blev det inte som jag önskade. Det kommer att bli bra ändå, men just nu gör det så ont att jag måste gå till en terapeut för att få hjälp att bearbeta barnlösheten. Innan jag hann komma i väg till den där terapeuten blev jag gravid på naturlig väg.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Linda och Anders fick barn vid 49: ”Ett riktigt underverk”

När började du våga tro att det skulle bära hela vägen den här gången?

– Inte förrän jag hade min son Idris i mina armar. Jag kände hela graviditeten att jag inte vågade tro på det förrän jag såg det eftersom jag av erfarenhet visste att saker och ting kunde gå fel längs vägen. Alla nitarna som jag gick på innan Idris födelse har lärt mig att ta en dag i taget och leva livet med varsamhet.

Allt förändrades med Idris

I maj fyller Idris, vars ovanliga namn har koppling till hans pappas västafrikanska rötter, fem år.

– Varje dag känner jag en enorm tacksamhet över att han kom till världen. En gång frågade en kompis partner mig: ”Var det här att få barn det största i livet för dig?” Det var så självklart för mig att svara att nej, det största var inte just att få barn. Det största var upplevelsen av att livet kan ta en sådan drastisk vändning i positiv riktning. Efter att Idris föddes förändrades allting.