Det är så långt ifrån ett novemberdisigt Kullaberg som det nästan går att komma. Hemma hos författaren och journalisten Carin Hjulström i Stäket utanför Stockholm är vi fortfarande kvar i idyllen som råder i hennes framgångsrika böcker om Säbyholm.
Men en längtan efter att utforska mörkret har fått Carin att börja på en ny bokserie – samtidigt som hennes sambo Folke påpassligt öppnade upp en ny värld.
Carin Hjulström
Ålder: 62 år.
Familj: Sambo med Folke Alin, musiker och dirigent. Barnen Oscar, 31, och Clara, 34, med respektive, samt bonusbarn. Hunden Ester.
Bor: I Stäket utanför Stockholm
Yrke: Journalist och författare.
Bakgrund: Förutom författare och journalist, även manusförfattare och programledare. Debuterade som författare 2009 med böckerna om Frida Fors. Har skrivit sju böcker i “cosy crime”- serien ”Säbyholms gröna fingrar”.
Aktuell: Med den nya boken “Fallhöjd”, Bokförlaget Forum.
Skrivit ”Morden på Kullaberg”
– Han har ett hus i Arild tillsammans med sina bröder och naturen däromkring är otroligt mäktig med böljande kullar, dramatiska klippor och skyhöga stup. Jag såg direkt scener framför mig till en kommande bok. ”Morden på Kullaberg” tänkte jag, den serien måste väl någon redan ha skrivit? Men nej, det var orört område, så det kändes som en liten present till mig.
Dirigenten och musikern Folke Alin är Carins sambo och han kommer plötsligt med vattenslangen i högsta hugg, enligt Carin är han lika händig med den som med taktpinnen. Paret köpte huset för sju år sedan efter att ha varit sambos på 48 kvadrat i Carins lägenhet i Säbyholm.
– Folkes flygel fick inte plats där…
Nu sitter de i varsin ände av det vackra huset och arbetar, Folke med flygeln på nedervåningen, Carin har sitt skrivrum en trappa upp.
Kände sig ensam
Att den inbitna göteborgaren Carin hamnade i Stockholm beror på ett modigt livsbeslut. 2017 bröt hon upp från sin hemstad Göteborg där hon bott i hela sitt liv.
– Jag kände mig lite ensam, barnen hade flyttat, jag hade skilt mig och hade heller ingen arbetsplats att gå till längre. Vännerna var fullt upptagna med sina parumgängen eller hade dragit vidare. Kvar satt jag i Göteborg och kände mig lite lost, jag saknade ett sammanhang.
– Både min pappa och mina syskon bodde i Stockholm, liksom många av mina författarvänner. Där fanns också förlaget och min förläggare som jag träffade alldeles för sällan på grund av avståndet.
Carin bestämde sig för att flytta till huvudstaden på prov. Hon behöll sitt hus i Göteborg och letade efter en ny bostad i Stockholm.
– Jag ville bo på ett gods eller slott och letade efter ställen att hyra eller köpa. En grå novemberdag åkte jag och pappa och hans fru ut till Säbyholm. Jag blev direkt förälskad i den nyrenoverade lägenheten. Det var magiskt vackert.
Nyttigt att våga bryta upp
”Ett svenskt Midsomer” konstaterade vännerna – och Carin höll med. Sju böcker om ”Säbyholms Gröna Fingrar” har det blivit – och det kommer flera lovar Carin, bland annat en julbok nästa höst.
Är det nyttigt att våga bryta upp ibland?
– Ja, jag tror att man lätt biter sig fast vid att det är bra som det är. En nystart tvingar en att bli lite modigare och erövra saker på nytt. Det höjer livskänslan.
Men Carin erkänner att det var läskigt att lämna Göteborg.
– När jag satt i lilla Säbyholm själv den första vintern, så tänkte jag ”Men gud, vad gör jag här? Ska jag flytta hem igen?” Men bara någon månad senare så träffade jag Folke och då blev allt jättekul igen!
– Han var också väldigt snabb på att bestämma sig, han flyttade in hos mig efter två veckor. Det blev en flygande start på vår relation.
Sambon Folke Alin har inspirerat
I nya boken förekommer också en spännande dirigent som står och dirigerar tyst i luften.
– Jag får väl erkänna att Folke har varit en inspirationskälla där.
Temat i ”Fallhöjd” är annars betydligt svartare. Den grävande journalisten Meja Romare står i centrum och när hennes tillvaro rasar ihop dyker de mörka och svåra tankarna upp. Arbetet med huvudkaraktären Meja har sin grund i Carins egna erfarenheter.
– Ja, en vilsenhet och en känsla av att alltid ha tvingats hitta en egen väg har följt mig genom livet. Den upplevelsen ville jag utsätta Meja för, säger Carin.
Läs även: Frida Skybäcks romaner blev terapi: ”Att skriva ger att slags kontrollerat utlopp för ångesten”
Boken väjer heller inte för komplicerade ämnen som psykisk ohälsa och tankar på att livet ibland kan kännas för svårt för att orka med.
– Jag tror att väldigt många människor någon gång i livet, i djup kris eller depression, har snuddat vid tankarna på att ta sitt liv, även om de flesta vet att de aldrig skulle sätta planerna i verket. Det är ett djupt mänskligt, allmängiltigt tillstånd att försöka fly undan svår psykisk smärta, säger Carin.
Hon berättar att hon själv, som yngre grubblade tonåring, funderade kring frågan.
– Skulle folk bli ledsna? Det undrade jag. Egentligen handlade det väl om att jag hoppades att någon skulle se mig.
Carin Hjulström om uppväxten
Uppväxten i den välkända familjen Hjulström, där pappa Lennart Hjulström var chef över Folkteatern, var trots kändisskapet ingen raksträcka till en framgångsrik karriär, snarare tvärtom.
– Vi bodde i Örgryte, en överklassdel av Göteborg och jag kände mig som en udda fågel i området. Mina klasskamraters föräldrar var direktörer eller liknande och jag fick utstå en hel del spott och spe, som ”din pappa är ju typ vänster, varför bor ni här?” Jag växte upp med en stark känsla av att inte passa in.
Några år senare skildes föräldrarna och det ökade vilsenheten. Carins pappa lämnade familjen, som män ofta gjorde på den tiden, och hennes mamma gick in i en depression.
– Mitt enda uttrycksmedel var att plugga och att jag startade band med brorsan.
Och så sprang Carin. Många kilometer varje dag.
– Ja, vad gör man när det är jobbigt hemma och saknar trygga, roliga sammanhang. Man springer. Så jag sprang ju sju kilometer, sex dagar i veckan. Lite sjukt faktiskt när jag tänker på det. Jag hade verkligen taggarna utåt på den tiden.
Du funderade aldrig på att bli skådespelare?
– Det gjorde jag absolut, även om det inte var något som mina föräldrar uppmuntrade till. Sedan var jag nog för feg för att söka scenskolan. Tänk om jag kom dit och hörde: ”Det här är Lennart Hjulströms dotter. Gud vad hon är dålig.”
Journalist och programledare på SVT
Länge valde den ambitiösa Carin mellan att bli journalist och läkare, men bestämde sig till slut för journalistiken. Karriären var lång och framgångsrik med jobb på Göteborgs Tidningen och Aftonbladet. Det blev också många år som programledare på SVT där hon bland annat ledde musikprogrammet ”Gig”, talkshowerna ”Carin med C” och ”Carin 21.30” och även Melodifestivalen. Men plötsligt blev det tyst i telefonen. SVT slutade att ringa.
– Jag vet fortfarande inte vad som hände. Jag har aldrig fått något svar. Just då kändes det absurt och obegripligt. Men jag har för länge sedan lagt det bakom mig. Det var ju många år sedan.
När SVT-jobben försvann arbetade Carin Hjulström med att skriva dramamanus och utveckla nya programformat. I den rollen fick hon åka med till filmfestivalen i Cannes för att se hur det gick till att finansiera film.
– Där blev jag helt avtänd och kände ”fy fasen vilken vidrig bransch. Det här vill jag inte vara en del av”. I samma veva började det dyka upp egna historier i mitt huvud och jag kom på att det borde vara enklare att skriva en bok. Då är det ju bara en förläggare man behöver övertala...
Läs även: Kristina Ohlsson sa upp sig från Säpo för att skriva: ”Jag har aldrig varit så hög på livet som då”
Carin Hjulström har skrivit 17 böcker
Förläggaren hette Abbe Bonnier som efter att ha hört Carin pitcha sin idé gav henne ett kontrakt direkt. Boken blev ”Finns inte på kartan”, den första i fem delar om journalisten Frida Fors.
– Jag vet att det låter otroligt, ”ska du inte läsa något först?”
”Nej, jag tror på dig”, sa han.
Idag har det blivit 17 böcker, mest romaner – men också en fackbok, ”Överlista smärtan” tillsammans med smärtspecialisten Karsten Ahlbeck.
Det är en bok som gett oerhört mycket gensvar, förklarar hon, främst från människor som för första gången har känt sig sedda och förstådda.
– Att ha ont utan att veta varför är knäckande eftersom man inte kan förklara för omgivningen vad smärtan beror på. Som många andra bet jag ihop. Jag var livrädd för att verka gnällig och tjatig och ville absolut inte att någon skulle veta att jag hade ont. Jag tyckte det var pinsamt, berättar Carin.
Fick diagnosen långvarig smärta
Vad som började med en nervsmärta i benet blev till många år av svår smärtproblematik, där Carin provade det mesta för att bli frisk. Kiropraktorer, akupunktur, sjukgymnastik, träning, köttfri kost, olika mediciner… Till slut kom hon till en smärtklinik där läkaren konstaterade att det var ett klockrent fall av den då ganska nya diagnosen ”långvarig smärta”.
– Det är hjärnans smärtcentrum som har spårat ur. Det beter sig som ett brandlarm som inte går att stänga av. Det bara står och ringer och ringer, larmar fastän det inte är någon fara, förklarar Carin.
Idag mår hon mycket bättre, säger hon, även om hon får ta en del mediciner.
– Jag fick hjälp med att sätta ihop en medicincocktail som funkar just för min smärtproblematik. Jag har också lärt mig hur jag ska hantera smärtan när den kommer, jag vet att inget i kroppen håller på att gå sönder och kan istället putta in den i ett hörn.
– Det värsta är när man slutar att göra roliga grejer för att man vet att man kommer att få så ont. Då förlorar du mycket av det som ger livet glädje och mening.
Trivs med sin ålder
Om smärtan fick Carin att åldras mentalt i rekordfart ”det kändes som jag blev hundra år gammal med en gång” så har hon idag hoppat tillbaka till sin naturliga ålder, 62. En bra ålder, sammanfattar hon.
– Jag tycker att jag är tryggare i mig själv. Äntligen vågar jag kalla mig författare! Barnen är vuxna och är lyckliga med sina partners. Jag bor fint, har en rolig man och tack vare flytten till Stockholm kan jag umgås med en massa härliga författarkolleger, syskon och nya och gamla vänner.
Så vad blir ditt råd till ditt unga jag?
– Jag skulle nog säga ”det kommer att bli bra”. Lita på dig själv och på att det du gör faktiskt duger. Och försök att vara lite snällare mot dig själv. Det är så lätt att ha så fruktansvärt höga krav på sig själv när man är ung och tro att man måste vara bäst och prestera precis hela tiden. Den här SVT-grejen lärde mig att det spelar ingen roll om du är jätteduktig och presterar och alla tycker att det är skitbra, det kan ändå ryckas undan från dig på en sekund, säger Carin och fortsätter:
– Det är viktigt att man inte bara är sitt jobb, utan att man också, på riktigt, tycker att man har ett värde i sig själv.
Träffade kärleken på Tinder
Folke och Carin träffade på Tinder och under sin dejtingperiod kunde Carin nästan göra en mindre sociologisk studie över svenska män. Hon träffade närmare hundra män över en kopp kaffe och det var delvis lite sorgliga möten, minns hon.
– Väldigt många män jag träffade kändes otroligt rotlösa och ensamma. De tog på något vis inte riktigt ansvar för sina egna liv och verkade hoppas att en ny kvinna skulle hjälpa dem att lösa det problemet.
Hur var det med Folke då?
– Han var så levande, full av energi. Vi hade så många gemensamma beröringspunkter i och med att han håller på med musik. Det kändes både hemtamt och nytt på en och samma gång.
Carin berättar att Folke efter första dejten skrev ett sms och frågade om hon kommit hem ordentligt. Sedan passade han på att höra om Carin ville komma till Uppsala på söndag där han skulle spela i konserthuset.
– Jag tyckte det kändes långt och bökigt att åka dit, men då svarade han ”Jag lovar att spela bara för dig”. Och då åkte jag.
